Svenska öden och äfventyr
Sat Aug 10 01:57:47 MET DST 1996

WARNING: This alternative file format is provided on
experimental basis, as a service to specific users.
Project Runeberg does not commit itself to keep this
file format in future releases or to keep this file updated.

PROJECT RUNEBERG free Nordic e-text & art on the Internet since 1992
mailto:runeberg@lysator.liu.se   http://www.lysator.liu.se/runeberg/
Snail-mail: Linkoping University Library, S-581 83 Linkoping, Sweden

:::: afventyr/index.html ::::

av August Strindberg

Innehåll

Odlad frukt
En ovälkommen
Högre ändamål
Beskyddare
På godt och ondt
Utveckling
Paul och Per
Nya vapen
En triumf
En begrafning
Tschandala
Första delen
- Andra delen
De lycksaliges ö
 Första kapitlet
- Andra kapitlet
- Tredje kapitlet
- Fjärde kapitlet
- Femte kapitlet
- Sjätte kapitlet
- Sjunde kapitlet
- Åttonde kapitlet
- Nionde kapitlet
- Tionde kapitlet
- Elfte kapitlet
En häxa
Sista skottet
Vid likvakan i Tistedalen
Stråmannen
En kunglig revolution

Boken i sin helhet finns för närvarande bara
som bilder i full storlek,
format TIFF med fax grupp 4 kompression.
De spridda titelsidorna
1,
2,
3,
4,
125,
126,
127,
128,
235,
236,
237,
238,
469,
470,
471 och
472.

Sidorna
1,
2,
3,
4,
5,
6,
7,
8,
9,
10,
11,
12,
13,
14,
15,
16,
17,
18,
19,
20,
21,
22,
23,
24,
25,
26,
27,
28,
29,
30,
31,
32,
33,
34,
35,
36,
37,
38,
39,
40,
41,
42,
43,
44,
45,
46,
47,
48,
49,
50,
51,
52,
53,
54,
55,
56,
57,
58,
59,
60,
61,
62,
63,
64,
65,
66,
67,
68,
69,
70,
71,
72,
73,
74,
75,
76,
77,
78,
79,
80,
81,
82,
83,
84,
85,
86,
87,
88,
89,
90,
91,
92,
93,
94,
95,
96,
97,
98 och
99.

Sidorna
100,
101,
102,
103,
104,
105,
106,
107,
108,
109,
110,
111,
112,
113,
114,
115,
116,
117,
118,
119,
120,
121,
122,
123,
124,
125,
126,
127,
128,
129,
130,
131,
132,
133,
134,
135,
136,
137,
138,
139,
140,
141,
142,
143,
144,
145,
146,
147,
148,
149,
150,
151,
152,
153,
154,
155,
156,
157,
158,
159,
160,
161,
162,
163,
164,
165,
166,
167,
168,
169,
170,
171,
172,
173,
174,
175,
176,
177,
178,
179,
180,
181,
182,
183,
184,
185,
186,
187,
188,
189,
190,
191,
192,
193,
194,
195,
196,
197,
198 och
199.

Sidorna
200,
201,
202,
203,
204,
205,
206,
207,
208,
209,
210,
211,
212,
213,
214,
215,
216,
217,
218,
219,
220,
221,
222,
223,
224,
225,
226,
227,
228,
229,
230,
231,
232,
233,
234,
235,
236,
237,
238,
239,
240,
241,
242,
243,
244,
245,
246,
247,
248,
249,
250,
251,
252,
253,
254,
255,
256,
257,
258,
259,
260,
261,
262,
263,
264,
265,
266,
267,
268,
269,
270,
271,
272,
273,
274,
275,
276,
277,
278,
279,
280,
281,
282,
283,
284,
285,
286,
287,
288,
289,
290,
291,
292,
293,
294,
295,
296,
297,
298 och
299.

Sidorna
300,
301,
302,
303,
304,
305,
306,
307,
308,
309,
310,
311,
312,
313,
314,
315,
316,
317,
318,
319,
320,
321,
322,
323,
324,
325,
326,
327,
328,
329,
330,
331,
332,
333,
334,
335,
336,
337,
338,
339,
340,
341,
342,
343,
344,
345,
346,
347,
348,
349,
350,
351,
352,
353,
354,
355,
356,
357,
358,
359,
360,
361,
362,
363,
364,
365,
366,
367,
368,
369,
370,
371,
372,
373,
374,
375,
376,
377,
378,
379,
380,
381,
382,
383,
384,
385,
386,
387,
388,
389,
390,
391,
392,
393,
394,
395,
396,
397,
398 och
399.

Sidorna
400,
401,
402,
403,
404,
405,
406,
407,
408,
409,
410,
411,
412,
413,
414,
415,
416,
417,
418,
419,
420,
421,
422,
423,
424,
425,
426,
427,
428,
429,
430,
431,
432,
433,
434,
435,
436,
437,
438,
439,
440,
441,
442,
443,
444,
445,
446,
447,
448,
449,
450,
451,
452,
453,
454,
455,
456,
457,
458,
459,
460,
461,
462,
463,
464,
465,
466,
467,
468,
469,
470,
471,
472,
473,
474,
475,
476,
477,
478,
479,
480,
481,
482,
483,
484,
485,
486,
487,
488,
489,
490,
491,
492,
493,
494,
495,
496,
497,
498 och
499.

Sidorna
500,
501,
502,
503,
504,
505,
506,
507,
508,
509,
510,
511,
512,
513,
514,
515,
516,
517,
518,
519,
520,
521,
522,
523,
524,
525,
526,
527,
528,
529,
530,
531,
532,
533,
534,
535,
536,
537,
538,
539,
540,
541,
542,
543,
544,
545,
546,
547 och
548.

Så här ser sidan 1 ut i en femtedel av full upplösning:

:::: afventyr/01.html ::::

Odlad frukt

DEN tjuguårige herr Sten Ulffot, siste ättlingen af den urgamla
släkten Ulffot till Wäringe, Hofsta och Löfsala, vaknar en solig
majmorgon något af de senare åren af I460-talet i sin sofkammare på
Hofstahus i Uppland.  Efter några timmars drömlös sömn börjar hans
uthvilade hufvud anställa en mönstring af gårdagens händelser, hvilka
för den unge herrn varit af den afgörande beskaffenhet, att han, ännu
bedöfvad af slaget, stod liksom utanför hela saken och betraktade den
med förvåning. Länsmannen och fogaten hade varit där; de hade företett
förskrifningar på gård och grund; de hade läst upp åtskilligt från
pergamenten, och slutmeningen hade blifvit, att herr Sten, på grund af
sina fäders och egna skuldsättningar var blifven fattig, utfattig. Och
alldenstund hans fader i lifstiden icke varit barmhärtig, förklarades
den unge herrn skyldig redan följande dag afflytta från det gamla
huset, som numera icke var hans.  Herr Sten, som aldrig haft anledning
taga lifvet tungt, af den enfaldiga orsaken att lifvet alltid varit en
lätt sak för honom, tog äfven detta ganska lätt. Fattigdomen var för
honom ju blott ett uttaladt ord, som ännu saknade motsvarande
verklighet, och med lätt sinne sprang han ur
bädden, klädde sig i sin enda, men prydliga sammetsjacka och sina enda
byxor af brabantskläde.

Han räknade sina få guldmynt och gömde dem väl i barmen, ty han
fattades nu af en aning om deras betydelse Därpå gick han ut i
borgstugan. Den var alldeles tom; Detta gjorde icke annat intryck på
honom, än att han tyckte sig andas lättare i det rymliga rummet; på
ett väggfast bord syntes våta ringar efter ölbägare, dem
förrättningsmännen dagen förut begagnat; han tyckte, att det kunde ha
varit flere ringar, om han varit med själf, det såg så snålt ut! Solen
aftecknade på stengolfvet de målade fönstren, så att golfvet liknade
det skönaste mosaikarbete; hans hjärtvapen, ulffoten, upprepades i
sitt röda fält sex gånger, och han fann ett nöje i att trampa i de
röda fälten på de svarta fötterna, väntande att få höra ulfven
skrika. Men hvar gång han satte sin fot i solmålningen, såg han
ulffoten teckna sig på sin gula älgskinnsstöfvel; när han då gjorde
ett steg framåt, flyttade den sig upp på hans bröst, och den röda
skölden satt som ett blodigt hjärta på hans hvita sammetsjacka och
refs af den svarta tassen med de spärrade klorna. Han kände sitt
hjärta röra sig häftigt, och han gick ut ur rummet Genom den trånga
stentrappan ställde han sin väg upp i öfre våningen, där hans
föräldrar i lifstiden haft sin bostad. Allt löst och rörligt, som gör
ett hus till hemvist för lefvande varelser, var bortburet, bortsopadt,
bortbrutet. Det var som en samling grafrum, uthuggna i en klippa,
inredda för själar utan kroppar, utan jordiska behof.

Endast spåren efter lifvet funnos kvar. Fyra gråa fläckar på
golfvet antydde hvar en säng stått, två mörka ränder hvar bordet haft
sin plats, och mellan dem syntes repor och fåror efter skodonen; en
mörk sväfvande teckning på kalkväggen visade, hvar den gamle brukade
luta sitt hufvud, när han lyfte det från arbetet, som låg på bordet;
kolen från spiseln hade sprakat utåt rummet och bränt ut teckningen af
en panterhud. I moderns rum satt ännu en väggfast stentafla,
föreställande Maria och barnet; hon betraktar sin son med blickar
fulla af förhoppning och utan aning om, att hon håller en blifvande
straffånge på sitt knä. Herr Sten erfor en obestämd känsla af
beklämning och vandrade virlare. Genom en lönndörr stiger han upp i
vindarne och går ut på taket. Under sig ser han hela denna vidsträckta
yta af jorden, som nyss han kallat sin; dessa gröna åkrar, fordom
sjöbotten, som omslingra små gröna kullar, fordom holmar, grönskade
nyss för hans räkning, för att gifva bröd åt de armar, som skulle
kläda honom, borsta honom, laga hans mat, sköta hans hästar, hans
hundar, hans falkar, hans boskap. Förliden höst stod han häruppe och
såg, huru hans folk sådde ut hans korn; nu skulle andra komma och
skära och hämta upp. Nyss ägde han besluta, när fiskarne i bäcken
skulle ända sina lif, nyss bestämde han, när furan i skogen skulle
falla och när villebrådet, som sprang där skulle fällas; själfva
fåglarna i denna ofantliga luftrymd tillhörde honom, om de också kommo
flygande från kejsaren i Österrik. Att han icke ägde något af allt
detta mer, kunde han icke fatta ännu, ty han hade aldrig saknat något
och visste därför icke, hvad äga var; han kände blott en ofantlig
tomhet och tyckte, att landskapet hade ett dystert utseende. Svalorna,
som kommit samma dag, svärmade skrikande omkring honom och uppsökte
sina gamla bon i takkransen, några funno dem, andra icke; höstens
regn, vinterns snö hade upplöst deras små lerhyddor, så att de störtat
i slottsgrafven, men lera fanns på åkern, vatten i bäcken och strå på
hvar enda tufva, och medan de voro hemlösa, hade de hus i hvarje dunge
och under takhalmen på hvarje koja. De jagade obehindradt ute i den
luftiga jaktmarken, de valde maka och gifte sig ute i den blå
vårluften, som var uppfylld med vällukter från de nyutspruckna
björkarna och de blommande granarna, från den osynliga vårbrodden och
videts honungsdoftande hängen. Han gick längre upp på taket och
ställde sig vid flöjelstången; när han då såg upp mot de tågande,
hvita vårmolnen, föreföll det honom, som om han stod på ett sagans
luftskepp och seglade fram mellan skyarne, och när han sedan såg ner
på jorden, föreföll det honom som en samling mullhögar, som en
affallsbacke, utkastad från himlen; men han hade en förkänsla af, att
nu måste han dit ner och gräfva i mullhögarne för att söka mat; han
kände, att hans fötter stodo fasta på jorden, oaktadt hans villade
blickar seglade däruppe bland de silfverglänsande skyarne.

När han gick ner genom den trånga vindstrappan, syntes det honom,
att han gick in i en ofantlig borr, som skrufvade honom djupare och
djupare ner i jorden. Han besökte trädgården, såg hur aplarna
blommade. Hvem skulle plocka frukterna af dessa träd, som han odlat
och på hvilka har väntat i åratal? Han besåg det tomma stallet, alla
hans hästar voro borta utom en klippare af sämsta ras, den han aldrig
värdigats rida; han gick in i hundstallet, han såg endast tio tomma
koppel. Då blef hans hjärta fullt, ty han kände, huru man skilt honom
från de enda lefvande varelser, som älskat honom. Alla andra, vänner,
trotjänare, gårdsfolk, åbor, hade så småningom, allt efter som
fattigdomen framskred, visat ett ändradt uppförande, men dessa tio de
hade varit sig lika. Han förvånades öfver, att han icke känt saknaden
så bittert däruppe i den fäderneärfda bostaden med dess minnen, ty han
glömde, att han redan gråtit bort den saknaden sedan flera år. Han
gick ut på borggården.  Där mötte honom en syn, som med ens försatte
honom in i hans verkliga belägenhet. På en fyrhjulig, med tre par oxar
förspänd kärra låg ett berg af möbler och husgeråd, underst den stora
eksängen med de präktiga sniderierna, väldiga klädes- och linneskåp,
som voro timrade likt fästningar mot tjufvar, faderns arbetsbord,
familjens matbord, därofvanpå bänkarna från hvardagsrummet med flikar
af frånrifna bonader i granna färger, moderns stickbåge, farfars stol
med de stoppade stöden och den höga ryggen, och öfverst hans egen
vagga och den lilla bönestolen, på hvilken modern så ofta bedt för den
lilla i vaggan; knippor af lansar, svärd och sköldar, hvarmed
förfädren en gång tillkämpat sig och försvarat alla dessa stycken af
den gröna jorden han nu skulle lämna ifrån sig för att gå ut i världen
och i sitt anletes svett förtjäna sitt bröd. Alla dessa döda ting, som
på sina platser utgjort delar af hans jag, lågo där somlik, som
uppryckta träd, hvilka visa rötterna; det var ett ofantligt bål af
minnen, som han velat tända på.

Nu gnisslade portarne, vindbryggan drogs upp, körsvennen slår en
klatsch öfver ryggarne på första anspannet, det knakar i fimmelstänger
och linor, och det väldiga lasset ristar fram på den stenlagda gården,
och när det rullar öfver träbrons plankor, dånar det som ekot ur
grafhvalf.

- Sista lasset? ropar körsvennen på portvakten.

- Sista lasset! svaras inifrån porthvalfvet.

Ordet "sista" gör ett djupt intryck på herr Sten, som själf
känner sig vara den sista, men han hinner icke öfverlämna sig åt
vidare betraktelser, ty en karl med ett främmande ansikte träder fram
och håller klipparen invid hans sida.

- Slottet skall stängas, säger han.

- Hvarför stängas?. frågar herr Sten blott för att fåhöra sin röst
igen.

- Därför, att det skall rifvas. Kungen vill inte ha så många slott i
riket.

Herr Sten fattade klipparens tyglar och satt upp, han tryckte
på skänklarne, och med högburet hufvud red han ut genom porthvalfvet;
men där tar han upp sin börs och kastar ett guldmynt bakom sig, som
portvakten och stalldrängen ränna i kapp om.

När han ridit öfver vindbryggan, stannar han hästen och väntar,
tills lasset försvunnit ur hans åsyn; därpå vänder han in på en
gångstig och försvinner bland björkarna.

- Jag undrar, hvad den där skall taga sig för? säger portvakten.

- In i knektehopen, svarar stalldrängen.

- Det duger han inte till! Är inte lärd på den saken!  Bara på
läsa och skrifva.

- Då blir han väl skrifvare hos kungen.

- Inte hos den här kungen, ty far hans var i onåd, för han inte
ville föra vapen mot landsmän.

- Då får han bli hvad pocker han vill.

- Inte får en bli hvad en vill; en får väl bli hvad en kan, och
kan en ingenting, så blir en ingenting.

- Just så är det! Just så!  - Men inte vet jag man behöfver lära
till att bli portvakt!

- Men man skall ha krafter till det, och man skall kunna vaka om
nätterna, och det kan inte den junkern.

- Att vaka om nätterna, det kan nog junkrarne, det ha vi sett, men
därför är det kanske slätt med krafterna, när de skola draga den tunga
kedjan.

- Vet du, stalldräng, att det får han sörja för själf. Nu drar jag
i min kedja emellertid, så gå vi ut lönnvägen till tavernaren och
växla vårt guld.

- Det göra vi, så får han göra hvad han vill!

- Hvad han kan, portvakt; man får inte göra hvad man vill 1

- Alldeles så! Alldeles så!

- Kedjan gnisslade, bryggan vindades upp, och porten föll igen med
ett doft slag.

*

Herr Sten hade emellertid ridit många timmar, utan att egentligen
veta hvart det bar. Han visste blott, att vägen förde ut i världen, ut
från hem och skydd. Han såg af solens ställning, att det led på
eftermiddagen, och på klipparens hängande hufvud, att denne var
trött. Han steg därför af, lade tyglarne ett löst slag om frambenen
och ledde sin gångare från stigen upp i en vacker ängsbacke, där han
släppte honom att beta. Själf lade han sig under en vildapel att
hvila; men som han kände, att marken var fuktig, bröt han ner några
unga björkar och bäddade med deras späda löf, hvarpå han ref af långa
näfrar och lade under hufvud, knän och armbågar. Och så somnade han.
Men när han vaknade, kände han en förfärlig hunger rasa i sina
inälfvor, ty han hade icke ätit på tjugufyra timmar; men han märkte
också, att tungan fastnade vid gommen, och att det sved och ref i
strupen. Klipparen var borta Han visste ej hvar han befann sig, såg
ingen mänsklig boning och hade föga hopp om att träffa en
gästgifvargård. Då föll han ner på sina knän och bad sitt skyddshelgon
hjälpa sig, och när han nämnde dennes namn, sankt Blasius, kom den
tanken på honom, huru helgonet under samma förhållanden födt sig med
rötter och bär i vildmarken. Stärkt af bönen, såg han sig omkring,
hvar han skulle få något att äta och dricka. Hans blickar föllo först
på en björk. Det var just den tiden, då safven flyter. Med sin knif
fläkte han upp näfvern och drog fram flikarne, hvilka han med
trästickor satte ihop, så att de bildade en vattentät skäppa; därpå
borrade han ett hål, och ur den hårda veden framsipprade nu den klara
saften, som till färgen liknade rhenvin. Medan denna tappning
försiggick, steg han upp i apeln, där han sett en hel mängd små
äpplen, som öfvervintrat, och hvilka visserligen voro bokna, men
ändock kunde fylla magen. När han ätit några stycken, tog han sig för
att skaka trädet, så att de nedfallande frukterna smattrade på
marken. Han höll just på att bli glad öfver sitt fynd och fröjdade sig
i tanken på det goda björkvinet, då han hörde en röst nerifrån, som
ganska omildt hojtade åt honom.

- Hör på, herr tjuf, hvad gör ni där?

- Ingen tjuf här! svarade herr Sten.

- Den, som stjäl, är tjuf, svarade rösten. Stig genast ner,
eller kommer ni att ligga i kistan denna natt.

Herr Sten fann för godt att stiga ner och söka förklara sig. Han
fann framför sig en man med ett myndigt utseende, hvilken ledsagades
af en stor hund.

- För det första, tog nu den myndige mannen i, har
ni förgripit er på bärande träd: böte tre mark och miste yxan,
sjuttonde kapitlet byggningabalken.

- Jag trodde, att människan hade rätt att skatta vilda träd¯,
svarade Sten blygt, ty han hade aldrig blifvit tilltalad på detta
sätt.

- Finns inga vilda träd numera; det var visst på Adams och Evas
tid, det.  - För öfrigt hade jag just sparat de där äpplena för att
syra kålen med. Secundum! Har han bläckat och safvat i min vackra
fimmelstång.

- Fimmelstång?

- Ja, den där björken skulle bli en fimmelstång. Och så har han lupit
näfver i annans skog, böte tre öre, samma kapitel byggningabalken
konung Kristofers landslag.

- Jag trodde, att jag var i Guds fria natur, och att jag hade rätt
att uppehålla lifvet, genmälde herr Sten saktmodigt.

- Guds fria natur! Hvar är den? Känner bara frälse, skatte och
krono. Tertium I Troligen, jag saknar ännu testimonium, troligen hans
häst, som går och betar i min äng!

- Det är min häst, och han kunde väl icke få svälta ihjäl, när
gräset stod och växte omkring honom!

- Ingen behöfver svälta ihjäl! Hvar och en står fritt att beta i
landsvägskanten, hvar och en äger plocka en vante med nötter, och
hvarje resande får hugga sig en hjulaxel, om han kommer i nöd. Han är
således förvunnen för fyra gånger stöld och jag behåller hästen.

- Och lämnar mig ensam i skogen, där jag kanske icke en gång får
göra mig en eld i natten.

- Den, som hugger dödved i annans skog, böte tre öre, och så för
andra och tredje resan. Nej, kan man tro det går för sig, då har man
aldrig ägt något.

- Så gick det icke till på min gård! Där visste man föga om dylika
balkar och paragrafer. Men jag märker, att jag icke är hemma längre,
och min gårdsrätt var aldrig så futtig som din lag.

Här skedde en stor förändring med den myndige mannen, hvarvid
ordet "din" tycktes vara den drifvande kraften.  Han fattade hästens
tyglar, ledde honom fram till herr Sten, höll stigbygeln, böjde sitt
ena knä och sade: 

- Herr junker, förlåt, är ute och roar sig: skämtar
med en gammal lagläsare. Några bokna äpplen skola, hoppas jag, icke
stå oss emellan.

- Herr Sten, som älskade sanningen, tvekade ett ögonblick att
antaga tillbudet, men som han gärna såg, att han korn ifrån
äfventyret, svångde han sig upp i sadeln.

- Hör på, sade han myndigt. Hvar ligger närmaste gästgifvargård?

- En half mil i söder, om ers nåd skall till Stockholm.
- Godt! Nu skall jag tacka dig för fägnaden och gifva dig en liten
fråga. Säg mig: om man stjäl för nöds skull, då är det stöld, om man
stjäl för sitt nöjes skull, hvad är det då?

- Ett skämt.

- Bra! Hur kan domaren veta, om det är skämt eller allvar?

- Det kan han nog se.

- Herr Sten tryckte klipparens sidor med sina skänklar, böjde sig
framåt och sade:

- Nej, min gubbe, det kan han icke se.

Och klipparen satte af som en pil från den förvånade lagläsaren
och hans fimmelstång.

Utsikten att snart komma till ett dukadt bord och det lyckliga
slutet på äfventyret hade försatt herr Sten i ett lynne, som icke
lämnade rum för några sorgliga betraktelser, och efter en half timmes
traf red han genom gästgifvarens bom och mottogs som en herreman. Han
slog sig ner vid ett bord under en stor oxel utanför stugan och
beställde ett höns med salvia och ett stop Travenöl, hvilket
gästgifvaren lofvade anskaffa, om han också skulle gå omkring hela
byn.

Majaftonen var vacker, och herr Sten åt och drack af hjärtans
lust, oaktadt han icke kunde fullständigt förjaga den skrämsel, som
hungerns hotande angrepp på hans tillvaro nyss hade gjort. Hans tankar
kunde icke lösslita sig från uppträdet med lagläsaren, och han kände,
att han snart, då hans vackra sammetsjacka icke längre skyddade honom,
skulle stå under nödvändighetens hårda lagar som hvarje annan ofrälst
man. Han insåg, att han ovillkorligen måste söka inträde i samhället
såsom arbetande medlem och inordnas under någon af de många kasterna,
om han ville fortsätta att lefva, då jorden med allt hvad den bar
redan var intagen, så att skapelsens herre kunde ligga och dö af svält
under ett bärande oxelträd, om han icke ville bli hängd, under det att
himlens fåglar kunde ostraffadt få äta sig mätta i samma träd; han
undrade öfver, att människorna tilläto ekorrar och nötskrikor plundra
hasselbuskarna och behålla ära och frihet, då människan endast tilläts
i nödfall rädda sitt lif med en vante full med nötter. Han fann en
grym motsägelse i detta: att rädda sitt lif fick han, men icke uppe
hålla det, och likväl var ju hvarje måltid en återkommande räddning af
lifvet. Men å andra sidan hade ju hans förfäder stiftat dessa lagar
och han själf varit med om att tillämpa dem. Hvem gällde då hans
förebråelse? Var icke skulden delvis hans, och voro nu icke följderna
helt naturliga? 

Under dessa tankar fingo hans blickar fatt på en mänsklig figur,
som styrde från stora landsvägen rätt ner till gästgifvargården. När
han kom närmare, såg herr Sten en trettioåring med mörkhyadt anlete,
långa armar, inåtvikna knän och fötter som spadar. Öfver axeln bar han
en dubbel påse, och i handen höll han en knotig påk. Med en knyck på
axeln kastade han påsen på bordet bredvid herr Stens, satte sig på
bänken och slog med påken på bordsskifvan, så att det small som ett
skott, hvarpå han ropade inåt stugan:

- Härut, tavernare, härut! och gif en välloflig gesäll af det höga
smedeskompaniet i Stockholm en kanna öl.

- Gästgifvaren, som trodde, att någon hög herre anländt, skyndade
ut, men då han fick se gesällen, vände han sig om och sade med en
försmädlig ton till herr Sten:

- Sådana där ha aldrig några pengar. Ges ingenting.

- Vid sankt Mikael, ärkeängeln, och sankte Loyus, tavernare, om du
icke ger mig öl, så sätter jag konungen och kronan på dig, inföll
gesällen och lyfte sin påk.

- Hotar du, så har du galgen för våldgästning, sade gästgifvaren;
du betalade icke, när du var här sist, och plocka du ihop dina påsar
och packa dig i väg, för häradsskrifvaren sitter inne i stugan.

- Jag betalar gesällens öl, gästgifvare, afbröt herr Sten, som
kände en viss dragning till den afslöjade stortalaren.

- Herr junker är en välvillig man och förstår hvad en resande
behöfver. Hvad betalningen angår, så tycker jag det är detsamma, hvem
som betalar. I dag mig, i morgon dig. I godt sällskap säger jag aldrig
nej. Och en lådmästare i vällofliga smedeskompaniet i Stockholm kan
vara så god herre som en annan, det vill säga en annan resande, med
förlof!

- Det är rätt, gesälll När allt kommer till allt, så äro vi
alla resande, och när vi resa, äro vi alla lika. Hvar och en har sitt
med sig som den vise.

- Gesällen, som fått sin kanna, höjde den, strök af mössan och
sade med högtidlig röst:

- Sankt Mikael och sankt Loyus! hvarpå han kastade hufvudet bakut
och drack några förfärliga sväljar, så att halsens muskler rörde sig
som ormryggar. Därpå flåsade han, höjde kannan en gång till och sade:

- Gör mig besked, herr junker, med förlof! Och nu drack han under
några minuters tid så att halssenorna stodo spända som selremmar. När
han slutat, tömde han sista dropparna på nageln, slog i bordet med
påken och ropade inåt stugan:

- Två fulla! Nu är det jag, som bjuder.

- Och junkern som betalar? frågade gästgifvaren.

Herr Sten nickade jakande, och gesällen fortfor:

- Det samma hvem som betalar. Communum bonum, som vi säga i
lådan. I dag mig, i morgon dig.

- Sitt ner, gesäll, sade herr Sten, Dock låt oss språka.  Du är
smed, hör jag.

- Lådmästare och fanförare i vällofliga smedeskompaniet i
Stockholm, sankt Mikael och sankt Loyus vare ära, med förlof!

- Säg mig, är det svårt ditt yrke?

- Svårt? Ja, inte går hvem som helst på den leken. Det är det
svåraste yrke som finns. Det är ett ämbete, som världen icke kan
undvara; det är det finaste lekmannaämbetet, ett stöd och en hjälp för
alla ämbeten. Utan smed kan ingen bärga sig. Tro mig, när jag säger
det. Det var en rådsherre hos kejsarn i Rom, som hette Vulkanis, och
det var han, som uppfann smedskonsten. Och så frågar ni, om det är
svårt!

- Ja, men det kan väl läras? invände herr Sten, som mera kände
sig road än öfvertygad.

- Läras? Nej, herre och junker, det kan inte läras.

- Men du har ju lärt det? envisades herr Sten.

- Jag?  Det är en annan sak med mig, svarade gesällen djupsinnigt
och såg syner i botten på kannan.

- Nå, hvarför kan det inte vara en annan sak med mig också
anmärkte herr Sten.

- Tag hit näfvarna, med förlof, herr junker.

- Sten lade upp två små hvita händer på bordet. Gesällen grinade.

- Duger inte!  -  Se på mig!

Han lade en jättes hand om tennkannan och kramade ihop den, så att
den blef smal om lifvet som ett timglas.

Herr Sten blef icke öfvertygad.

- Men du är väl icke född med sådana näfvar?

- Jo, junker, det är just hvad jag är. Jag är född till att vara
smed som ni är född till att göra  -  ingenting, med förlof. Hvart tror
ni, att ni kommer med sådana där korfpinnar här i världen? Pah! Det
går an, att ni inte behöfver ta er fram, ty då kom ni allt till
korta.

- Och jag sitter just och tänker på att bli smed, sade Sten
oskyldigt.

- Man skämtar inte med höglofliga ämbetet, herr junker.  Och för
öfrigt skall jag säga, att vi ha andra tider nu än förr; skämt kan bli
allvar; en smed kan bli både borgmästare och rådman, och herr
Vulkanis, som jag nyss anförde, var rådsherre hos kejsaren i
Österrik. Man ska inte vara högfärdig, fast man är förnäm; man har
sett värre än så. L�beckarne veta nog hvad de göra, och kung Karl
Knutsson var kung han ena da'n, och så var han ingenting den
andra. Hade han lärt sig något, så hade han kunnat något.

- Det är just hvad jag ville säga, kära smed, och jag skall tala om
för dig, att jag icke är någon junker, fastän jag har sammetsjacka.

- En utklädd? Hva? Ingen riktig junker?

- Jag har varit, men nu är jag ingenting.

Gesällen drog upp mungiporna, flyttade sig närmare,mönstrade Sten
och fortfor:

Utföre?  Hva? Baklänges? Hä! Svåra tider! När tjufvarna
slåss, får bonden igen sin so. Jojo! Inga släktingar?  Inga fina
vänner? Ensam i världen?  Måste arbeta? Och nu vill han bli smed, när
han inte kan bli något annat?

- Om jag kan bli det.

- Ingenting! Det är mindre än du det, Claus. - Jag heter Claus. Nå,
då kan du vara högfärdig, Claus. Men jag är inte högfärdig, och därför
tillåter jag honom bjuda mig igen på den kanna, som jag nyss bjöd
på. - Är det där hönset bra? Jag tycker det ser magert ut.

Claus gjorde några åtbörder med tänderna, som om han kände något
segt. Sten svarade:

- Hönset var fett nog, vill gesällen ha något att tugga på?

Om jag kan vara riktigt säker på, att det är godt, annars bryr jag
mig inte om det, för ska jag kosta ut pengar, så ska det vara något
riktigt godt.

Sten befallde ett höns och nya kannor samt
återknöt samtalet:

- Då vill väl gesällen anbefalla mig för gillet eller kompaniet?

- Jag skall se till hvad jag kan göra, men det är ingen lätt sak
att stånga horn med de där herrarna. Lyckönska er, att ni gjort
bekantskap med lådmästaren och fanföraren, ty han är en mäktig herre,
fast han går med påsen, då han är på färdvägar.

Herr Sten, som icke var van vid sådan myckenhet öl, allra minst af
det enkla slag, som här bestods, började känna sig sömnig och steg upp
för att gå till sofstugan. Men Claus kunde icke på några villkor förmå
sig att biträda hans mening.

- Nej, sitt kvar, kära, och drick en bägare vin med mig, det är en
sådan vacker afton, och långt till sängs har ni inte heller; skulle ni
bli sömnig, så skall jag bära er uppför trappan.

Herr Sten kunde omöjligt dricka mer. Claus blef förnärmad och
frågade, om han vägrade dricka med lådmästaren.  Sten bad förlåta, men
kunde inte. Claus menade han var högfärdig, men det skulle han akta
sig för, ty sådant fick man tillbaka. Sten kunde för sömn knappast
urskilja, hvad som sades, och klättrade uppför stegen till sofstugan,
där han i skumrasket letade rätt på en dyna, på hvilken han föll ner
och genast insomnade. Han hade emellertid, som han tyckte, sofvit ett
helt dygn, då han erfor en brännande känsla, som om man släppt
eldgnistor i hans ansikte. Han reste sig upp och hörde, att hela
stugan var fylld med den mest helvetiska sång af ett insläppt
myggstim. När han mornat sig något, kunde han äfven urskilja
människoröster och högst bland alla vännen Claus' basstämma:

- Åh, det är en sådan satans flink pojke. Gamla, gamla bekanta far
hans och jag. Litet bortskämd med fina kläder och sådant, men det ska
vi nog ta bort!  -  Gästgifvare! Mera claret!  - Jo, se far hans hade en
gammal skuld till mig. Passade på, jag! - Håll till godo, klockare!

Sten sprang upp och såg genom en springa i väggen, hur Claus satt och
förde ordet vid bordets kortända med gästgifvaren och någon, som måste
vara klockaren, såsom bisittare. Bordet var belamradt med stop och
kannor, och gästerna tycktes icke hafva törstat.

Klockaren, som ansåg, att gesällen talat nog länge, tog nu ordet.

- Hör, Claus, du säger, att han inte är någonting, att han inte sitter
vid någon syssla och inga pengar har. Vet du, hvad en sådan junker
kallas?

- Nej, nej!

- Jo, den kallas en drifvare. Vet du, hvad lagen stadgar om lösa
drifvare?

- Nej, nej!

- Jo, att man, hvem som behagar, tager en sådan drifvare vid
manken och skickar honom i häradskistan, ser du, så säger lagen. Och
det är rätt, ovillkorligen rätt. Gud, ser du, har från begynnelsen
skapat människan att arbeta, taga tjänst, göra nytta . . .

- Eller vara rik, inföll gästgifvaren.

- Tyst, afbryt mig inte, att taga tjänst, göra nytta på ett eller
annat sätt, hvad det nu vara månde, att jag så må säga! Pax!

Klockaren afbröt hastigt sin predikan och gick bakom knuten.

- Det är ett fint hufvud på den karlen, sade gästgifvaren och
pekade med axeln efter den bortgångne, hvilken genast visade sig och
åter intog sin plats.

- Parera nu, fortfor denne, att det finns människor, som icke
vilja arbeta; parera, att det gifves folk, som vilja hellre lefva på
andras bekostnad...

Claus slipade sina ögon och tog åt påken. Men klockaren fortfor
efter en klunk:

- Då frågar jag: hvad skall man göra med sådana människor? Är det
någon, som kan svara på det?

- Gästgifvaren ville svara på det, men klockaren afböjde hans
anbud med sin vänstra hand.

- Är det någon, som kan svara på det?  Nej! måste vi säga, ty vi
veta endels och profetera endels. Men jag svarar så här: cur tuus
benevolentiuml Pax!

Han drack ur och steg upp för att slippa förstöra talets verkan
med en dålig öfversättning.

Herr Sten lade sig igen och stoppade hufvudet under dynan. Han
tyckte, att han sofvit ett dygn till, då han vaknade vid att han kände
en fot röra om i sin bädd på ett ganska eftertryckligt sätt. Han
spratt upp och såg vid morgonrodnadens sken, som föll in genom en
lucka på väggen, huru vännen Claus, som troligen icke vågade luta sig
ner, stod på en fot och, hållande sig i takbjälken, letade i bädden
med den andra foten efter den sofvande vännen. Han beledsagade denna
sökning med ett kort och stönande: Du! Du! Och när han fick sikte
på Stens svagt belysta ansikte, drog han tillbaka sin fot och sade:

- Vet du, hvem du är, du?  Vet du, att du är en drifvare?  Vet du,
att du kommer i kistan, om du inte äter någon annans bröd, när du inte
har eget? Då skall jag tala om, att länsman slår bukter efter dig,
och om du inte är borta, innan solen går upp, så är du i
kistan. Förstod du det?

Herr Sten förstod, att det gällde fängelse, det hade han en gång
förut det dygnet hört talas om. Men han förstod icke, att man icke
fick färdas på vägen för att söka sig arbete, och Claus bjöd förgäfves
upp sin förmåga att förklara för honom, det man måste ha arbete eller
också vara ägare af så och så många marks värde. Herr Sten, som mest
fruktade för fängelset, lät lätteligen öfvertala sig att genast taga
sin häst ur stallet och lämna några af sina få guldmynt åt Claus,
hvilken lofvade att göra upp med gästgifvaren, hvilken senare icke
begärde bättre, ty straffet var icke mindre för den, som hyst och
härbärgerat en lös man. Sten skakade hand med den gode smeden och
lofvade söka upp honom i Stockholm.

Och nu satt han åter på hästryggen, uppryckt ur sin sömn, utkastad
från ett tillfälligt hem, flyende från utsikten att komma i fängelse
och med fast beslut att icke söka något skydd, förrän han kommit till
hufvudstaden.

*

Två dygn härefter, en lördagsafton, stannade herr Sten sin
klippare högst uppe på Brunkebergsåsen, där den stupade ner i
Norrströms norra fåra. Under sig såg han för första gången
hufvudstaden, själfva valplatsen, där de stores strider om makten
utkämpades. På dessa små klippholmar mellan de båda strömfårorna låg
det samhälle tätt omgärdadt med torn och murar, där han nu skulle söka
inträde. Striden mellan konung Karl Knutsson och ärkebiskop Jöns
Bengtsson pågick som bäst, men för herr Sten var likgiltigt hvem som
var segrare, ty hans far hade varit i onåd hos konungen, och med
ärkebiskopens släkt hade hans frände legat i gammal fejd. När nu
aftonsolen kastade sina vågräta strålar på fanan, som var hissad öfver
slottets hufvudtorn, Kärnan, såg han det Bondeska vapnet, båten,
afteckna sig mot den hvita flaggdukens botten, och han fick sålunda
veta hvar landet låg. Ehuru fred tycktes åtminstone för stunden vara
sluten, minskades dock icke svårigheten att inkomma genom
stadsporten. Han skulle i alla händelser nödgas gifva sitt namn och
låta skrifva upp sig, kanske redogöra för ändamålet med sin ankomst och
bekänna, hvarifrån han kom.

Uttröttad som han var, tyckte han sig se tusen hinder resa sig och
murarna växa oöfverstigliga; han fann sig som en belägrande, hvilken
tänkte ut bästa sättet att intränga i denna stad, där han trodde sig
finna den enda plats, där han kunde med hvad han lärt i bokliga
konster förvärfva sitt bröd.

När han sitter där uppe på höjden i dessa allvarsamma
betraktelser, hör han plötsligen vid bergets fot ett sorl af glada
röster, blandadt med ljudet af trummor och pipor, och i kroken från
Klara kloster böljar fram en munter skara, som än försvinner bakom de
grönskande kålgårdarna i bergsluttningen, än skymtar fram. Tåget
kommer närmare. I spetsen rider en yngling med en krans om pannan och
ett grönklädt spjut i handen, efterföljd af pipare och trummare med
stickelbärslöf i mössorna, och därefter en hel skara utklädda med
svarta tygmasker, rödmålade trämasker och de mest fantastiska dräkter
i romerska och grekiska mönster, men sist rider, bakvänd på en
hästkrake, en yngling iförd skinnpäls och med löst skägg och hår
föreställande vintern.  Det var majgrefvens tåg, som hälsat vårens
ankomst ute på Klara gärde. Sten fattar tillfället i håret och rider
ner för branten, ansluter sig till festtåget och kommer in genom
stadsporten, utan att bli antastad, ehuru han tyckte sig märka ett par
hvassa ögon, som fäste sig på honom, just i själfva
porthvalfvet. Emellertid kunde han icke underlåta att tänka öfver,
huru vaktens förhastade slutledning: glada människor äro icke farliga,
kunde komma honom, som var så litet glad, till godo, och när han väl
var inom båda broarnas portar, kände han sig lättare om hjärtat.

Tåget stannade vid Stortorget, där det upplöste sig för att sedermera
sammanträffa om aftonen på Rådhuskällaren, som hade fått särskildt
tillstånd att hålla öppet hela natten, efter som man i anledning af en
sen vår och konungens seger nu firade den framskjutna majfesten.

Herr Sten tog in på ett värdshus vid Svartmunkegatan, som hade
sankt Laurentius målad på sin tafla, och blef, sedan man ställt hans
häst i stallet, visad till sofstugan. Som han där endast fann för sig
en oräknelig mängd bäddar, utan något att sitta på, och han ansåg
kvällen för vacker för att stanna inne, gick han ut i staden att taga
sig ett bad.

När han kom ut på gatan igen, blef han först beklämd, då han såg
de trånga rör, som kallades gator och ini hvilka bleka människor
vandrade, insupande en vedervärdig luft och trampande i smuts och
köksaffall, som var utkastadt utanför portarna. Och folk strömmade
fram och tillbaka, fram och tillbaka, och han undrade öfver, att de
aldrig togo slut eller tröttnade; och själfva gatan, som var lagd med
kullrig fältsten, var så tung att vandra på, och han förstod icke,
hvarför människorna släpat ihop sådana pinoredskap och hvarför de
gjort vägen stenigare än den var. Af himlen syntes icke mer än ett
ljusgrått streck mellan husraderna, och de höga trappgaflarna höjde
sig som Jakobsstegar, på hvilka själen fåfängt sökte klättra upp ur de
stinkande mörka grafvarna. Han kände sig förvirrad och bortkommen; än
blef han knuffad af en bärare, än trampad af en häst, än gick han med
hufvudet mot en fönsterbräda; och alla dessa människor hade
sammanpackat sig på denna lilla holme och byggt på hvarandra som bin i
kakorna. Hvarför? För att hjälpa hvarandra? Det trodde han icke på.

När han frågat sig fram till Badstugan vid Allmänningsgatan Ostan
mur, erfor han en liflig längtan att få i ett bad befria sig från alla
dessa intryck af orenlighet, som själfva den luft han andades gaf
honom. I afklädningsrummet, som var gemensamt, fann han före sig en
stor mängd folk af alla klasser, ty det var lördagskväll. I skumrasket
kunde han icke urskilja huru de sågo ut, men han ryggade vid den
skarpa lukten af utdunstning, som följer med kroppsarbetet.  Han
klädde af sig, tog ett skörte om lifvet och gick in i badstugan. Midt
i rummet stod en ofantlig murad spis, i hvilken en väldig brasa
flammade; omkring densamma uppåt taket gingo lafvar af trä, på hvilka
sutto karlar, några piskande hvarandra med ris, andra drickande
öl. Stora groflemmade kvinnor med uppskörtade kjortlar slogo ut
vattenämbar på den upphettade spisen, som genast gaf ifrån sig moln af
imma, i hvilka de badande liksom insvepte sig under högljudda skrik
och skratt. Det var en röra af nakna kroppar, tofviga skägg, brinnande
blickar. Men hvilka kroppar! Han tyckte sig se en hop vilda djur med
håriga bröst och lemmar, hvilka icke skulle behöft kläder, och när de,
som väntade på badet, dansade framför brasan, påmindes han om äfventyr
i fjärran konungariken, där människor gingo med hufvudet under armen
och hade ett öga i pannan. Han kunde icke förmå sig att tilltala någon
af dem, och ändock voro de ju människor som han; men ändock voro de
icke som han; de talade icke som han, de skrattade icke som han, och
de voro icke skapade som han. Dessa bagare hade ju benen vuxna som
bokstafven X, och deras fötter voro vända inåt, så att tårna möttes;
deras ansikten voro genom nattvak och hetta beröfvade alla muskler
och allt fett. Offrade de sig verkligen själfvilligt for sina
medmänniskor, då de gjorde sig till krymplingar, eller tvungos de af
nöden? Dessa smeder med skulderblad som ränslar, armar så långa som
släggskaft, och med nedtrampade, utåt vridna fotblad, som de måste
kasta skiftevis för att kunna gå fram; dessa skräddare med tunna
bröstkorgar, krokiga ben, smala som stickor, och böjda ryggar, voro de
medvetna om, att de genom att stympa sig gåfvo andra tillfälle att få
vara vackra? Ett ögonblick upprördes hans skönhetskänsla, och han
ville gå, men han tillbakahölls af tanken på, att han också snart
kanske måste stympa sig för att uppfylla en plikt till det samhälle, i
hvilket han nu var dömd att inträda, gäldande sina förälders
förseelse, då de undandrogo honom det öde, som alla voro födda till
att dela. Men icke sågo hans forna bönder, fiskare eller jägare ut på
detta sätt! De voro som skogens träd, raka, om ock knotiga. Här i
stadens arbetslif var något fel begånget, men han kunde icke säga
hvilket.

Han närmade sig blygt en af jättinnorna och frågade, om han
kunde få ett vattenbad. Den gamla kvinnan betraktade hans hvita
ansiktshy och hans små händer och sköt honom in i en annan mindre
stuga, där några tomma badkar stodo på golfvet.

- Det här var ju ett riktigt fint herrebarn,, sade gumman och
betraktade honom med pröfvande blickar. Han har säkert gått på orätt
ställe, men det gör ingenting, bara det går undan.

Och hon lade ynglingen i badkaret som ett barn och började gno
hans kropp med en tagelsudd.

- Nå, kan man se, det går ju rakt hål genom skinnet. Ja, se det är
så olika på människor och människor; det är inte samma slag, se! En
sådan fot som en flicka; ser man inte rent af, hur bloden går i
ådrorna! Jag är då så säker på, att inte de här fina folken ha
likadant blod som vi. Och sådana händer! Rent som lilla sankt
Johannes, de ha gjort af vax uppe i Vårfru-kapellet!  - De äro inte
ämnade att ta med, de där!

När badet var slutadt, satte den gamla kvinnan herr Sten på en
pall och torkade honom försiktigt, som om hon vore rädd att bryta af
honom i någon led. Därpå tog hon en kam och började reda ut hans
blonda hår, under det hon språkade för sig själf.

- Bara silket och guld! Man skulle kunna sticka en mässhake åt
själfva biskopen af detta hår.

- I detsamma kom en mygga in genom fönstergluggen och satte sig på
herr Stens blottade skuldra; hon behöfde icke leta länge för att finna
en fläck, där hon kunde sänka sin snabel, ty huden var mjällhvit och
mjuk efter det varma badet. Gumman stannade i sitt arbete och iakttog
nästan med häpnad, hur den objudne snyltaren åderlät den fine herrn;
hon såg, huru myggans genomskinliga kropp fylldes med ljusrödt blod
och hur hon vällustigt lyfte på frambenen liksom för att fasthålla
sitt rof. Då fattade jättinnan den lilla åderlåtaren vid vingarna med
det yttersta af sina naglar och höll henne mot ljuset.

- Hvad var det? frågade herr Sten och gjorde en rörelse.

Gumman var alldeles för upptagen med betraktelser för att genast
kunna svara.

- Åh, det var en mygga, kom hon sig ändtligen för.

- Som fått adligt blod i sina ådror, inföll herr Sten. Nå, tror
du nu, gumma, att hon är bättre än de andra myggorna?

- Det är inte godt att veta allt, sade jättinnan, som ännu
granskade sitt offer. Blodet är tjockare än vattnet. Och nog har jag
sett många myggor i min dar, men det här är något särskildt. Jag
skulle ha lust att låta den få lefva.

- Och se, hur hon skulle uppföra sig mot de andra myggorna! Du
skulle vilja se, hur hon födde små junker- och frökenmyggor, som
skulle sitta på silke och låta andra föda sig! Nej, du skall se, att
hon är lika ofrälst som alla andra och att hon har likadant blod som
du, och att hon kan dö lika lätt som gesällmyggan därute.

Han slog med sin hand öfver gummans fingrar, och där syntes endast
en ljusröd fläck på hennes högra pekfinger.

- Nå, var det inte det jag sade utbrast den gamla. ¯Det är ju så
ljust som röda gullet.

- Det är därför, att det är tunnare, inföll herr Sten, och
därför är det snart som bara vattnet, och därför, ser du, skola
jarlarna dö, men trälarna de skola lefva.

Samtalet var slut, och herr Sten steg upp, tackade och gick åter
ut i den stora badstugan, där larmet numera var bedöfvande, tack vare
ölet och hettan i förening. Han skyndade förbi de badande och ut i
afklädningsrummet, där han med möda återfann sina plagg under berg af
skinnbyxor blusar och tröjor.

Utkommen på gatan, styrde han sina steg genom Köpmansporten upp åt
Stortorget. Där såg han rådstugan upplyst; den stora portalen, som
ledde ner till källaren, var klädd med granris, vapen och fanor. Han
gick ner för den breda trappan, lockad af det muntra ljudet från
gigor, pipor och trummor. Ehuru han icke kunde finna rimligt, att
människorna samlades och roade sig under jorden, då jorden ofvanpå var
så stor och skön, måste han dock erkänna, att rådhuskällaren företedde
en ståtlig anblick med sina väldiga pelare, som i kväll voro smyckade
med girlander af granris och en och annan instucken kvast af
blåsippor, hvitsippor och guldvifvor. Oerhörda vin- och ölfat bildade
trenne stora alléer, utstrålande från diskrummet, som var prydt med en
ofantlig Bacchus, ridande på en tunna. I med sand fyllda halfspann och
ankaren stodo unga granar och enar, och golfvet var beströdt med
hackadt granris. På ett jättefat sutto musikanterna, och under de
tryckta korshvalfven hängde tunnband med tranlampor och vaxljus. En
oöfverskådlig massa af människor, dels förklädda, dels i
helgdagsdräkter, voro grupperade omkring bord eller vandrade utmed de
stora fatens rader. Glädjen tycktes vara allmän och uppriktig, ty den
hade en naturlig anledning, vårens ankomst, och en mindre naturlig,
konungens återkomst för tredje gången.

Sten vandrade ensam bland de muntra skarorna, utan hopp att träffa
någon vän. Han kände sig törstig efter badet, men blygdes att begära
något, ty han ville icke dricka ensam. Där han så gick, kände han
plötsligt, att någon såg på honom. Han vände sig om och blef varse en
liten gul, uttorkad, tunnbröstad mansperson, som i brist på bord
slagit sig ner vid en upp- och nedvänd tunna och tagit en spann till
stol samt hade framför sig en stenkanna med renskt och två låga gröna
glas. Han var ensam och drack endast ur det ena glaset.

- Behagar junkern sitta ner? frågade han med en svag, hväsande
röst och föll genast i hostning. Jag ser att junkern är ensam, så är
också jag.

- Sten såg frågande på det tomma glaset, men den hostande mannen
besvarade frågan med att hämta en ledig tomankare, som han bjöd sin
gäst att sitta på. Sten tackade, satte sig och drack till.

- Jag hostar så förfärligt, sade den gule mannen, men det skall
icke störa er. Våren är alltid svår för bröstlidande. -  Det är vår
igen, nu, ifyllde han så smärtsamt, som när en annan säger: det är
höst nu igen!

- Ni skulle dricka söta viner i stället för sura, svarade Sten,
som måste säga något.

Mitt bröstlidande är icke af det slaget.- Och han bifogade som
intyg en ny hostning. Jag är skrifvare i stadens kladeshus, och där
får man sådant här. Ulldammet lägger sig på lungorna, och man blir
aldrig mer än trettiosex år på den platsen.  - Jag är trettiofem nu-,
sade han med en bitande munterhet och tömde sitt glas.

- Att ni icke väljer en annan syssla då, sade herr Sten vänligt och
barnsligt.

- Väljer? Man väljer icke, unge herre. Samhället i staden är en
byggnad, där hvar och en är en inmurad sten; rör han på sig, så
störtar det hela. Men samhället har begått en oaktsamhet, då det icke
förbjöd människor på min plats att gifta sig, ty när fadern icke kan
gifta sig förr än vid trettio och måste dö vid trettiosex, så måste
barnen blifva där nere.

Han pekade ner åt golfvet och fortfor:

- Ser ni, det ligger i människonaturen att vilja sträfva uppåt; med
uppåt menas att slippa arbeta. Det är dit vi krafla och streta!  - Det
finns två sätt att komma upp: ett hederligt och ett ohederligt! Det
senare är vigast, men kan sluta med ett nedåt!  - Jag har alltid varit
hederlig.

Trumslagaren borta på tunnbotten slog nu en appell, som
betydde att någon äskade ljud.

Upp på en utsirad tunna steg nu en väldig gestalt, klädd i
pälsbramad tunika med rödt klädesfoder och en rund pälsmössa, hvilken
dräkt mera var för syns skull än för värmens.  Det var borgmästaren.

- Nu blir det en skål för konungen, upplyste
klädesskrifvaren.  - Det blir tredje gången han håller den skålen, och
tre gånger har han förbannat kungen och druckit för ärkebiskopen och
danska kungen! En sann borgare, ser ni, dricker alltid för den, som
makten hafver, ty makten för stunden skyddar alltid handeln, och en
stad består af handlande och handlande; de andra räknas inte

- Sten hörde spridda ord ur borgmästarens tal, samtidigt med att
klädesskrifvaren hviskade i hans öra:

- En köpman sitter i ett varmt rum! Han låter någon skrifva ett
bref till säljaren och frågar hvad det kostar. Därpå låter han någon
skrifva ett bref till köparen och fråga hvad han vill ge. Och så köps
det och så säljs det. Det vill säga: den ene vinner och den andre
förlorar! Om köparen och säljaren finge träffas och göra upp saken, då
skulle inga handelsmän behöfvas, men det få de inte, ty det finns
något som kallas privilegier. Och privilegierna komma från makten!

Jubelrop afbröto både borgmästarens tal och skrifvarens hviskningar,
och då dessa slutat, höjde alla sina glas och ropade: lefvel alla utom
skrifvaren, som steg upp och slungade sitt glas mot tunnan, på hvilken
talaren stod.

Ett anskri, som om elden plötsligt brutit ut, upphofs af den heta
skaran, och inom några minuter var den upproriske skrifvaren buren på
starka armar ryckvis mot källartrappan, där Sten såg honom försvinna
under utbrott af hostningar, hvilka med sitt gälla skall trängde genom
skriket och trumman, som funnit för godt att stämma upp.

Borgmästaren äskade ånyo ljud, men denna gång genom stadens
trumpetare, och förkunnade, att staden och rådet bjöd på vin i
anseende till den glada anledningen att konungen återkommit.

Ett vinfat rullades nu fram, lades upp på bänken, och glädjen stod
högt. Men nu blef ett nytt uppslag. Ut ifrån ett af de många små
sidorummen, som utlejdes till bröllop och andra enskilda
tillställningar, kom ett brudtåg med gigspelare och fackelbärare i
spetsen och skulle genom de stora salarna vandra hem till de
nygifta. Men det gick icke för sig; sinnesstämningen var alltför hög,
att man skulle släppa ett sådant tillfälle förbi.

- Dansa kronan af bruden! ljöd ett rop, och i nästa ögonblick hade
alla unga män slagit en ring omkring bruden, som ryckts ifrån sin
brudgum. Bruden var en blomstrande tjuguåring och brudgummen en
halfvissen trettioåring med samma sjukliga blekhet som
klädesskrifvaren, om hvilken han också påminde.

Stens nyfikenhet riktades på den öfvergifne brudgummen, och han
förstod icke, hvarför han kände ett visst medlidande med honom,
oaktadt det var dennes sällaste dag. Man hade emellertid bundit för
ögonen på bruden. Sten rycktes med in i ringen, och nu gick dansen i
en svindlande fart några varför, och så stannade den. bruden sträckte
ut armarna och fick fatt om halsen på Sten, som rodnande föll på ett
knä, kysste hennes hand och gick bekransad in i ringen att dansa med
bruden, som syntes helt smickrad öfver en sådan ovanlig
uppmärksamhet. Därpå gick han fram till brudgummen, sade honom några
af de bästa artigheter om bruden och anhöll att få dricka hans
välgång. Ehuru icke angelägen att få bli uppehållen, kunde denne icke
neka att dricka och gaf sig med en kort förklaring till känna som
skrifvare i stadens klädeshus. Sten kunde icke återhålla en rörelse af
smärta och häpnad, men fick icke tid att anställa några längre
betraktelser, ty nu rycktes brudgummen in i ringen och måste dansa med
bruden. Sten blef underlig till sinnes, och han tyckte sig se
dödsdansen från kapellväggarna hemma vid sin fädernegård. Arme man,
tänkte han, och arma flicka!

Men glädjen var denna kväll alldeles utom gränserna, och nu röjdes
bord och bänkar undan, ty brudens tärnor skulle också få sig en dans,
och man ropade på fackeldansen, som brukades vid bröllop. Flickorna
fingo facklorna från brudföljet och skulle genom öfverräckandet af
de samma åt kafvaljererna bjuda upp dem.

Sten hade dragit sig tillbaka för att hvila från ansträngningen
och stod med ryggen mot den kalla muren, betraktande med vemod, huru
brudgummen med af vinet framlockade höstrosor på sina kinder sprang
oroligt omkring bruden hvilken var omgifven af en skara ungherrar. Han
kände sig åter så ensam midt i denna yra hop, och alla de växlande
intryck han erfarit under det sista dygnet stego upp som vålnader och
kommo hans trötta sinnen att vika. Han slöt sina ögon, och det blef
mörkt; han kände golfvet sjunka under sina fötter, och han hörde ett
susande i öronen, som om nån drunknade. Han gjorde en yttersta
ansträngning att hålla sig uppe, öppnade ögonen, men såg först blott
en mörk, oredig massa som rörde sig; men småningom ordnade den sig,
och en ljus punkt tändes mot den mörka bakgrunden; den vidgade sig,
kom närmare, tog gestalt, och, liksom om ett täckelse hastigt dragits
undan en tafla, uppenbarade sig en ljus kvinnoskepelse framför
honom. Hon var idel ljus; hennes ögon voro som Jungfru Marias, hennes
hår som silfver och guld, utan att man kunde säga hvilketdera, hennes
lilla ansikte hade den varma hvita färgen som nytvättad ull, ena
handen höll hon en fackla, hvilken hon räckte mot Sten, som
medvetslöst tog emot den, på samma gång han fattade hennes lediga
hand, som hon räckte honom. Det hela var som en syn! När han
betraktade hennes lilla mjuka hand, som så vänligt lade sig i hans,
fann han, att hans hand såg ut som jättinnans i badstugan.

Junkern skulle anföra dansen. Man gaf plats, och nu öppnade han
vid hennes sida en vandring mellan de böljande massorna; än skildes de
från hvarandra ett ögonblick, än sågos de igen, än hade han sin arm om
hennes midja och tryckte henne mot sitt bröst, än kom en annan
kavaljer och tog bort henne, men hur det var, råkades de alltid igen,
och han lyste hennes väg med sin högt burna fackla.  Han ville säga
något artigt hvarje gång de möttes igen men han kunde icke få fram ett
ord, utan blef stum, när han såg henne in i ögonen. Han förvånades
öfver att finna en så hvit hand och en så liten fot hvilken stack fram
under den uppfästa kjorteln och hvilken under den väl hvälfda vristen
tecknade sig fullständigt genom den tunna sidenskon, så att man
kunde räkna de små välbildade tårna hvilka en prinsessa, som vandrat
på rosor, skulle ha kunnat afundas den borgerliga jungfrun.

När dansen stannade och Sten blifvit befriad från sin fackla,
dröjde hans dam ett ögonblick, likasom ville hon säga något eller
bedja Sten tala. Men Stens tunga var förlamad; dock hastigt som
blixten och utan att kunna beräkna hvad han gjorde, fattade han henne
om halsen och kysste hennes båda kinder, som man kysser en syster. Då
blef ett buller bland bröllopsfolket, och Sten fann sig omringad af
hotande händer och ljungande blickar; men de ofriga gasterna funno de
båda unga människorna så vackra och Sten såg så oskyldig ut, där han
stod rodnande öfver sin djärfhet, att de trädde emellan och mäklade
fred.  Bröllopsfolket yrkade på straff. Då trädde en gladlynt äldre
gubbe fram, hvilken var känd som medlem af stadens råd, och
förklarade, att syndaren skulle straffas på stället men att, i anseende
till den frihet, som var medgifven på grund af dagens betydelse,
lagarna skulle blunda, men den sårade jungfrun, dotter af en aktad
arbetare i järnvågen skulle vara domare i målet, om hon
nämligen - tillade han skämtsamt -  nu vore så illa sårad. Detta
mottogs med allmänt jubel. Men Sten stod häpen öfver att se sin
prinsessa förvandlad till en arbetares dotter.

Den unga flickan var förlägen ända till tårar och kunde icke få
fram ett ord, då omsider en af hennes unga väninnor trängde sig fram
och hviskade något i hennes öra. Detta tysta råd, gifvet i nödens
stund, tycktes göra den försagda domarinnan glad igen, och med
knappt hörbar röst uttalade hon domen:

- Junkern skall sjunga!

- En visa, en visa! skrek nu bifallande den lättrörda hopen, och
herr Sten var dömd.

Upplyft af starka armar på ett bord, öfveräcktes honom en luta af
sköldpadd, hvilken en af de italienska målare, som då vistades i
staden, hade fört med sig. Ingen hade frågat, om offret kunde sjunga,
ty det antog man, att hvarje junker borde ha fått lära sig.

Sten knäppte först några ackord, under det han hämtade sig från
sin förlägenhet och medan hopen som ett upprördt haf lade sig vid hans
fötter. Hvad skulle han sjunga ?  Ångor af öl, vin, granris, blandade
med röken af vax och tran, fyllde luften och gjorde honom nästan
döfvad; för hans öga hägrade ett tumult af röda ansikten, ljuslågor,
laggkärl, instrument, guldvifvor. Hans fingrar lekte öfver strängarna,
utan att hans öra kunde finna hvad han sökte; det hade blifvit tyst
ändtligen där nere, men det månghöfdade odjuret, som nu såg så
väntande upp till honom, kunde i nästa ögonblick röra på sig, förlora
tålamodet och slita honom sönder. Då träffade hans blickar de blå
ögonen och de ullhvita kinderna, som ännu buro märken efter hans
kyssar, lutan tonade, och han kände strängar i sitt bröst
gentona.  - Efter några starka grepp började han med en svag röst, som
småningom vann i styrka, framsäga följande romans i de gamla
provensaliska kärlekssångernas smak:

         Vid Monts-Noires,
         Vid Monts-Noires vid Rhône:
         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon de Beaulne,
         Han byggt en borg vid alpens rot,
         Som blickar ned med hat och hot
         På hyddorna invid dess fot
         Ner i den djupa dal.

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon de Beaulne,
         Han byggt sin borg,
         Han byggt sin borg vid Rhône.
         Men högt på alpens spets det bor
         En gammal falk, som folket tror,
         Att han är med Hin Onde bror,
         Så tros i djupan dal.

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon vid Rhône,
         Han älskar ej,
         Han hatar hyddans son.
         Med dennes svett han föder svin,
         Ur dennes märg han pressar vin,
         Men öfver honom rufvar Hin,
         Hin Onde och hans bror.

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon de Beaulne!
         Hör upp! Hör upp!
         Hör du ej bergets dån?
         På alpens spetsar snön har smält,
         Och falkens hvissling ljuder gällt
         Högt öfver klyft och höjd och fält
         Och borgen där du bor.

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon vid Rhône!
         Du vet! Du vet,
         Hvar dånet kommer från.
         Det falken är, som vid sitt bo
         Har rubbat isens svaga bro;
         Den störtar ner, den rullar  - O!  - 
         Nu är lavinen här!

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon de Beaulne,
         Hans borg och han,
         De sofva nu i Rhône.
         Men sonen hans går världen kring,
         Har ingenting, är ingenting
         Och blir väl aldrig någonting,
         Om ej han blifver kär.

         Herr Barbazon,
         Herr Barbazon de Beaulne,
         Han hatade,
         Han hatat hyddans son,
         Men hyddans dotter har hans son
         I dag fått Ijufva ögon från,
         Som lockade till kyssars rån
         Och dömde till en sång.

Herr Sten frikändes fullständigt, ehuru jungfrurna och bruden tyckte,
att det borde vara mera kärlek, hvarpå Sten invände, att det nog kunde
bli framdeles. Men nu framträdde den godlynte rådmannen till sångaren,
tackade honom, lade sin arm om hans hals och vandrade med honom in i
ett af sidorummen, där han satte honom ner på en bänk, och, ställande
sig framför honom med korslagda armar, sade han med spelad domarmin:

- Det var sången, junker; nu vill jag ha orden! Ni har en sorg, ni är
icke på den rätta färdvägen, och ni smög er in i staden utan pass; ni
ser, att man håller reda på sitt folk, och de äro icke fler än de
kunna räknas.

- Sten blef utom sig af förskräckelse, men den godlynte rådmannen
lugnade honom, bad honom sitta och berätta sin historia, så skulle han
blifva hans vän.

- Som han insåg, att historien under alla förhållanden måste
fram, valde han det behagliga tillfället att berätta den enskildt för
en vänskapligt stämd person, hvilkens vänliga sinnesart kanske i
morgon, när vinet upphört att verka skulle vara bortdunstad. Han
berättade sålunda allt, utan att fördölja något. När han slutat, sade
rådmannen:

- Ni söker nu en syssla alltså, som är lämpad efter edra krafter
och er förmåga; ni kan skrifva, godt, staden har just behof af en
skrifvare, ty en plats blef ledig i kväll.

- I klädeshandel? frågade Sten med en dysteraningom, att frågan
skulle få ett jakande svar.

- Just där!

- Den stackars mannen är då afskedad för sin oförsiktighet?

- Naturligtvis! Staden är rikets nyckel; de, som vakta
nyckelskåpet, få icke vara omgifna af förrädare.

- Den platsen kan jag icke taga emot, förklarade Sten med tanken
på den gästfrihet han åtnjutit af den olycklige.

- Den enes död, den andres bröd! Ni blygs att gå fram er väg öfver
lik! Hvad är vår vandring här annat än antingen en strid på lif och
död eller en likvaka, där man sitter och väntar på, att den döde bäres
ut? Hur blef jag rådman? Jo, jag väntade lifvet ur sex rådmän. Hur
skall jag bli borgmästare? Jo, jag får vänta lifvet ur honom där
ute.  -  Och det kan bli en lång väntan, tillade han suckande.  Hvad
den afskedade beträffar, så gör det mig hjärtligt ondt om honom, på
samma gång det gläder mig, att ni blir räddad från undergång.

- Men han har hustru och barn!

- Mycket sorgligt för dem! Men när mannen nu en gång på sitt sätt
sagt upp platsen, så är den ledig; behagar ni icke tillträda den, så
gör ni hvarken honom eller er själf någon tjänst. Oss emellan sagdt,
så tänkte vi nog litet hvar som han, men ser ni, man får icke säga
sådant. Jag är en gammal man, herre, och har sett lifvet. Det är nu
vrångt och galet, men det kan inte satan hjälpa. Ännu är er
sammetsjacka hvit, men i morgon är den smutsig; i öfvermorgon är den
trasig, och sedan, vet ni hvad ni då är?  Icke junker längre, utan
äfventyrare, drifvare. Lyd mitt råd, unge man! Skafa er bröd för
munnen, medan sammeten räcker, och håll sedan snytet!  - Sof nu på
saken och kom upp på rådstugan om måndag morgon. God natt och var
förståndig!

- Sten steg upp och gick ut i stora salen igen. Men där var
öde och tomt för honom, sedan bröllopsfolket försvunnit.  Trött och
tillintetgjord af aftonens och hela dygnets olika sinnesskakningar,
beslöt han sig för att gå hem.

- När han kom upp på härbärget och in i sofstugan, tog han af sig
sammetsjackan och synade den. Öfverspilld af vin, fläckig af
landsvägens damm, brun under armhålen af svett, såg den riktigt
eländig ut. Han gick och lade sig; somnade under tanken på hvar
järnvågen kunde vara; drömde om dödsdansar med klädesskrifvare; slogs
med lik, vaknade, somnade om igen med tankarna på järnvågen, ett ömt
afsked till den hvita sammetsjackan och ett fast beslut att skaffa
bröd, först för en mun och sedan för två!

*

Den vackra majmånaden höll icke sina löften; det kom snö i
äppelblommen, och solen syntes icke på fjorton dagar.  Fjorton
förfärliga dagar har Sten, den siste ättlingen af släkten Ulffot till
Wäringe, Hofsta och Löfsala, stått nere i det dragiga och oeldade
klädeshuset vid saltsjöhamnen.  Från tidigt på morgonen till sent på
kvällen har han stått med pennan i de blåfrusna fingrarna och skrifvit
upp namnen på de klädessorter, som med den öppnade sjöfarten började
komma in. Han förstår egentligen icke, hvarför de skola skrifvas upp
och icke lika så gärna gatstenar, snöflingor, vattendroppar; men han
har följt den gamles råd,och han håller mun, så snart han frestas att
fråga. Rummet, där han står, genomvandras hvarje stund af bärare och
köpmän, som draga in snö och smuts på golfvet och lämna den kalla
luften fritt tillträde. Den ena klädespacken efter den andra kastas
upp på ett ofantligt bord och fyller luften med ett kväfvande
damm. Ännu hostar han icke, men han känner hur andedräkten blir
tyngre, och den blir icke lättare, när han ser, huru kölden bränt hål
på hans hvita händer och gjort dem alldeles röda. Han gick en dag till
barberaren och fick se sig i en spegel. Han trodde det vara en annan
människa, då han såg ett utmagradt gult ansikte fullsatt med finnar
och en osnygg skäggbotten.  Hans fötter voro så förstörda af snö och
väta, att han icke kunde draga på sina vanliga stöflar, utan måste gå
i lappskor. Den hvita jackan var utbytt mot en brun långrock och
baretten mot en slokig hatt. Den knappa lönen nödgade honom söka sina
måltider på enkla ställen, där man endast fick äta salt mat, och
ovanan vid födan hade ådragit honom skörbjugg. När han en gång vågade
beklaga sig för den äldre kamraten, tog denne ihop med honom och sade,
att det fanns så många, som arbetade mer än Sten och icke fingo någon
mat alls, själf hade han icke smakat något färskt sedan julen. Denne
kamrat, det var han, som höll bröllopet i rådhuskällaren, var
afundsjuk på Sten, emedan denne vid så unga år fått en syssla, som han
själf väntat på i tio år.

- Det är somliga, som få allting till skänks här i lifvet och ändå
icke bli nöjda, brukade han trösta Sten med.

Sten afundades honom hans jämförelsevis goda hälsa, hans friska
händer och fötter och det jämnmod, hvarmed han tog lifvet. Han åter
förklarade, att Stens alla lidanden och olyckor härledde sig från, att
han var bortskämd och icke lärt sig arbeta, och den förklaringen höll
han på.

Sten kände, att hans kropp dukade under i striden; kamraten
sade, att det var att falla i en ärlig strid, som ingen riddersman en
gång behöfde skämmas för. Sten trodde, att hans själ tog skada under
det mördande arbetet med att skrifva siffror, men kamraten sade, att
det var icke arbetets fel, utan det var därför att Sten hade fått en
dålig uppfostran.

En dålig uppfostran! Han, som haft två sköterskor
och en guvernant, han, som haft lärare i romerska och grekiska
språken och kunde spela luta och göra vackra vers! Detta kunde han
icke erkänna. Men olycklig var han, det visste han.

Nu visste han också, hvar järnvågen var. Men hvad hjälpte det? Han
hade träffat jungfrun i stadskyrkan en mässa, men hon hade blifvit
skrämd af hans utseende, och kamraten i klädeshuset hade sedan
berättat, att hon tyckte, att Sten sett så förfallen ut. Kamraten hade
också berättat, att arbetaren i järnvågen hade litet pengar, gaf sin
dotter uppfostran och hoppades få henne väl gift, så att det var inte
värdt att nöta skor, tillfogade han.

En dag blef Sten trött på att skrifva siffror, led vid att stå
inne i det mörka rummet. Hellre hvad arbete som helst med kroppen än
detta ändlösa skrifvande, som aldrig gick framåt, aldrig blef färdigt
och aldrig tog slut. Han lämnade sin plats. Det var midt i heta
sommaren. Han vandrade gata upp och gata ner utan mål och utan
hopp. Tanklöst betraktade han husen och skyltarna, som om han där
kunde läsa någon lösning på sin lefnadsgåta. Hans blickar stannade vid
en stor hästsko, som hängde på en stång; gamla minnen om en klippare
och en landsväg började dyka upp i hans hjärna. Så hörde han
hammarslag in på gården.  Han gick in och såg en jätte, som höll på
att smida söm.  Fort gick det icke, och jätten pustade och svettades
vid hvarje slag. Sten tyckte det såg muntert ut, när gnistorna hoppade
omkring städet, och varmt såg det också ut. Men smeden tycktes icke
finna det muntert, ty han afbröt sitt arbete, satte sig på en kubbe
och betraktade med dystra blickar huru järnet kallnade. Därpå, liksom
uppjagad af ett ondt samvete, gick han in i smedjan efter ett rödt
järn, kom ut igen, men tycktes vara ändå mera nedslagen; ty nu lade
han järnet på städet och satte sig och betraktade detsamma, liksom om
han väntat få se, huru det skulle förvandla sig till söm. Därvid
råkade han vända sig så, att Sten såg hans ansikte, och han kände igen
Claus. Han gick rakt fram till honom och hälsade bekant. Claus
betraktade honom först häpet, och sedan han tvingats känna igen Sten,
iakttog han en sträng köld. Plötsligen ljusnade dock hans anlete, som
om en tanke sett dagen:

- Hör på, du, sade han, är du lös ännu?

Sten var nog lös.

- Du skall vid sankt Ansgarius bli smed! Nu ser jag på dig, att du
är född till smed. Tänk, hvad man kan se galet ibland. Labbar har du
fått, sen vi råkades sist, och handlag får man se'n.

- Det är alldeles för svårt för mig, som icke börjat från
ungdomen, invände Sten.

- Svårt? Å dalern! Inte är det svårare än något annat! Ja, ja, för
den, som har anlag nämligen! Hör på, du! Vi skola bli goda vänner! Här
skall bli riktigt roligt; mästarn sitter på krogen hela da'n, och det
blir bara du och jag här nere.

Sten ansåg tillbudet så godt som något annat och kände sig ha ett
stöd i Claus; därför sade han ja.

- Då gå vi till lådmästaren genast på gesällhärbärget, sade Claus.

Sten ville minnas, att Claus var lådmästare, men Claus menade, att han
afsagt sig ämbetet, emedan han haft för mycket att göra. De vandrade
sålunda till åldgesällen, som mottog Claus med en så påfallande
missaktning, att Sten höll på att förlora en god del af den vördnad
han hyst för honom. Han var emellertid nu antagen som lärling, hvilken
nya värdighet beseglades med en mängd ölkrus på en krog och om aftonen
bekräftades af den druckne mästaren. Om natten låg Sten i smedjan.

Följande morgon, när det ringde Ave Maria i Svartmunkekloster, väcktes
Sten af Claus medelst en häftig ruskning.

- Nu gör du eld i ässjan och säger mig till, när det brinner. Jag
går och lutar mig litet.

Sten blåste och bälgade en half timme, och när det ändtligen
brann, väckte han Claus.

- Nu lägger du i järnet och säger mig till, när det blir rödt. Jag
skall blunda litet till, sade Claus och vände sig åt väggen.  När
järnet blef rödt som blod, gick Sten och väckte Claus.

- Nu hamrar du ut järnet, så det blir smalt som ett finger, medan
jag mornar mig, sade Claus och gäspade.

Sten gick in i smedjan, men nu var järnet svart. Han trampade på
bälgen och fick järnet att bli rödt. Så tog han det med tången och bar
ut det på städet. Men innan han hunnit få fatt i släggan, så var det
svart igen. Denna vandring upprepades, tills Sten blef trött. Då gick
han in till Claus igen. Denne snarkade högt och hade dragit för skinnet
öfver hufvudet för att icke störas af dagsljuset.  Sten beklagade sin
oförmåga. Claus blef otålig.

- Jaså, din dumma hund, kan du inte ta släggan i ena hand och tången i
den andra.

- Nej, det rådde inte Sten.

- Nå, kan du gå efter en kanna öl då?

Sten blygdes att gå på gatan med en tennkanna, medan Claus letade
i en verktygslåda efter en kanthammare, sprang Sten ut.

Morgonen var vacker, solen Iyste på husgaflarna, och fruar och
jungfrur vandrade till torget. När Sten kom ut från krogen med ölet
och skulle snedda öfver gatan, stannade han som förstenad midt framför
ett ansikte, som med häpnad och sorg såg på honom. Han ville vända om,
men trängseln hindrade honom; han ville lyfta af mössan, men hans
svarta händer voro upptagna med ölkannan.

Jungfrun fortsatte sin väg, och Sten sprang gråtande in på smedens
gård.

- Hvad lipar du för?  sade Claus, som mornat sig och kommit ut i
solskenet, där han drack sin morgondryck.

Sten svarade icke. Claus drog nu fram en planka, som han lade
öfver kubben och ställde så nära husväggen, att han hade ryggstöd.

- Nu ska vi arbeta, sade han, lade armarna i kors och lutade sig så
bekvämt som möjligt. Du skall få börja med att slå kallt, så att du
får tagen i dig!

Sten lyfte släggan. Den var mycket tung för honom.
Han slog på städet, under det Claus räknade:

- Ett och tu - och ett och tu - och ett och tu!

Jo, jo! Känn på nu, hur en annan har det! - Ett och tu  -  och ett
och tu - och! Det är annat det här än att ligga och äta kalfstek på
ejderdun! Och tu - och . . . ! Du tror, att man kan bli van vid att ha
solen i nacken, ässjan i ansiktet och röken i näsan! Nej, ser du, det
blir man aldrig! - Och hvad tror du att en vacker flicka säger, när
sme'n kommer med sina svarta näfvar och vill ta henne om lifvet? -  Låt
vara mig, flus! säger hon.  - Gifta sig kan man väl en gång, om man
hinner samla en slant, men så får man också ta en fuling, som ingen
annan vill ha! Och tu - och ett . . . Hör du! Minns du, när du satt och
åt höns med salvia på gästgifvargården? Och jag hade en salt strömming
i påsen! Han hade häst också, den djäfveln, och sammetsjacka. Hör du,
hvar är hästen nu? Hva?  Kanske han står i stallet på Rackarbo eller
hvad du kallade det där slottet far din bodde i. Hör du! Minns du, när
jag inbillade dig, att herr Vulkanis blef rådman hos kejsarn i Rom?
Och det trodde du! Hahaha! Nej, du, den som är smed, han är smed! Där
har du det!

Sten blef trött.

- Är du lat, din djäfvul? sade Claus.

- Låt bli att kalla mig djäfvul, sade Sten. Jag är inte van vid
det.

- Kanske hans nåd är van att kallas ängel då? hånade Claus.

Sten var nog van vid det en gång, men det aktade han sig att tala
om. Han slog igen sina slag.

- Ett och tu  -  och ett och tu - och ett - Nej-, sade Claus, nu kan
vi det här. Slå nu ut järnstången; blir hon kall, så går det mindre
lätt; men det går ändå! - Jag ska springa ut i stan på ett ärende, och
om gubben kommer, så säg, att jag fått min svåger från landet. Men har
du inte slagit ut stången tills jag kommer igen, så skall jag svetsa
ihop bakbenen på dig, så att du skall bli som en sill. Vet du, hvad
det var?

Sten var uppgifven af trötthet och försäkrade, att han icke
kunde gå i land med att arbeta ensam, och han sade rent ut, att han
icke kommit hit för att göra Claus' arbete, medan denne satt på
krogen.

Då blef Claus ursinnig.

- Jo, min gubbe! Det är just därför du kommit hit. Just
därför. Ser du, jag har arbetat i trettiofem år, och du har gjort
ingenting; nu är det jag, som är adelsman och låter dig arbeta för
mig! Är det inte så det går till i stora adelsvärlden?

Claus sträckte sig på plankan och tog stöd mot husväggen med
armarna i kors på bröstet och fortfor:

- Jo du, jag är en sjudjäfla adelsman, ska du tro! Och du ska få
se, hur godt jag ska må! Inte blir jag rik, men fet ska jag bli! Du
ser ogillande ut! Kan inte gilla min åsikt! Förstår inte det! Herrarna
ha själfva uppfunnit den! En högst förträfflig åsikt!

Sten uttalade som sin nyaste åsikt, att Claus var en lurk.

- Gå efter stora släggan, så skall du få straffhamra, blef Claus'
stolta svar.

Stens blod kokade öfver, och han lyfte järnstången mot Claus. I
detsamma kände han något brista ini sin kropp, och han föll sanslös på
marken.

*

När Sten vaknade till medvetande, låg han i en säng på hospitalet och
var dömd till ett par månaders stillhet, ty ett kärl hade brustit och
tillfrisknandet var tvifvelaktigt. I den stora salen stod säng vid
säng, och så snart någon blef tom, fanns det alltid någon, som väntade
på att intaga den. Här såg han dagligen, huru de kroppsarbetande voro
ut satta för olyckshändelser, dem de öfriga samhällsklasserna lättare
undgå. An var det en timmerman, som huggit sig i foten, än en murare,
som fallit från ställningen. En dag kom en bryggerska, som skållat sig
på vörten, en annan dag kom en kanngjutare, som bränt upp knäna vid
smältugnen.

Aldrig hade han haft någon föreställning om, att det mänskliga
lidandet kunde hafva en sådan utsträckning, och när han jämförde sitt
förflutna lif med dessas, började han ana, huru legenden uppstått om
den rike mannen, som icke kunde komma in i himmelriket.

Här låg han emellertid hela sommaren utan att se luft eller
grönt. Bittert kände han, huru den vackra årstiden förgick, och han
räknade ut, huru det såg ut, och hvad man gjorde för hvarje dag på
landsbygden. Munkkåpor vimlade i rummet, och korset höjdes nästan
hvarje dag vid någon bädd för att trösta den lidande. Sten hade ofta
samtal med munkarna, och han kunde icke annat än dela deras mening,
att jorden var en jämmerdal; och när hans plågor blefvo svåra, hade
han en lisa af att betrakta den hängde, som vred sig i smärtor på
korset, och han förstod nu, hvarför den kristna tron hade kunnat vinna
så många anhängare. En dag, då han led som mest, hade han besök af
Claus. Denne hade af ryktet fått höra, att Sten låg för döden.  Han
kände nu ett behof af att se och tala vid den sjuke samt om möjligt
gifva honom någon tröst. Men for att stärka sig tog han först in på en
krog, med den påföljd att han anlände till hospitalet i något beskänkt
tillstånd.

När han fick se Sten, som återvunnit sin hvita ansiktsfärg
och sina fina händer, vaknade en gammal känsla af aktning, och han
erkände för sig själf, att det ända fanns en bättre och en sämre sorts
människor. Han kallade Sten junker, bad honom tänka på sin själ och
ångra sina synder; han skulle inte vara ledsen för att dö, ty
smedskompaniet skulle bära honom till grafven och sedan hålla ett
graföl, hvars make man inte sett i stan! Därpå framkastade han några
fina vinkar om, att det vore bra synd, att hospitalet
skulle taga Stens kläder, när han var död, samtidigt med att han
uttryckte sin beundran öfver det förträffliga yllet i rocken; han
trodde för öfrigt, att man kunde ändra gamla byxor och bad Sten för
all del icke glömma att se efter, om det låg något i fickorna. Lifvet
vore mycket bekymmersamt, och föräldrar, som icke lärde sina barn
arbeta, vore värre än mördare, och att ge barn uppfostran vore att
göra dem vanföra. Sten skulle ha blifvit en god smed, om han fått lära
sig från barndomen att föra släggan, och han skulle vid det här laget
ha gått i brudsäng med flickan i järnvågen, som i dess ställe
trolofvat sig med en af kungens drabanter, men det skulle Sten inte
vara ledsen för, ty han hade ju inte långt kvar att lefva, och Claus
skulle bära fanan framför liktåget, såsom ett tecken, att han förlät
junkern allt ondt han hade gjort.

Vid denna sista tanke öfverväldigades Claus så af ädla känslor,
att han brast i gråt så som endast en drucken kan gråta.

Men Claus fick aldrig bära fanan, både af det skälet att han icke
var fanförare och af det att Sten kom sig.

En vacker höstdag släpptes han ut från hospitalet med den
förklaringen, att han icke var sjuk längre, men att han aldrig heller
kunde bli så frisk, att han skulle få arbeta.  Nu kände han hela den
förfärliga sanning Claus hade uttalat: uppfostran hade beröfvat honom
medlen att uppehålla lifvet. Han gick förgäfes omkring i detta redan
ordnade samhälle och sökte sin plats; det fanns ingen plats för
drönarna i denna kupa. Nåväl, då återstod endast att fly denna och
söka en annan kupa, där man lät arbetsbina föda drönarna. Han kom
att tänka på klosterstiftelserna där man icke arbetade, men ändock
lefde mycket godt och fick använda sin tid till sådana ädla nöjen som
konster och vetenskaper, och han förvånade sig öfver, att han icke
förr kastat sig i kyrkans armar.

Med lätta steg vandrade han ner till Svartmunkeklostret vid
Österlånggatan och ringde på klockan. Portluckan öppnades, och en
tjänande broder frågade Sten om hans namn och ärende. Han gaf sitt
namn och bad att få tala vid priorn rörande inträdet i
klostret. Porten öppnades, och Sten släpptes in i trädgården, där han
ombads att vänta.

Emellertid satt priorn inne i kapitelrummet och genomgick jorde-
och ränteböckerna med gårdsmästaren, hvarvid åtskilliga brister visade
oroande tecken till en återgång i klostrets inkomster, och man var
just i beråd, huru dessa åter skulle kunna uppdrifvas till det högsta
möjliga, emedan dominikanerordens generalkapitel alltjämt infordrade
understöd till kriget mot de otrogna, då brodern portvaktens biträde
anmälde herr Sten Ulffots ankomst, namn och ärende.

- Ulffot till Wäringe, Hofsta och Löfsala? frågade priorn sig
själf och slog ett korstecken. Han kommer, som han vore skickad af
den helige Dominicus själf! Jag känner Löfsala utantill, det präktiga
jordagodset; tolf hundra tunnland öppen jord, utom äng och skog till
afsalu, kvarn- och sågfall och ett gudomligt ålfiske. Släpp in honom,
släpp in honom för all del! Bed den nådige herren vara välkommen i
Herrens namn!

- Herr prior, afbröt gårdsmästaren, håll lite! Löfsala är nog
vackert, men det är skada, att dess nuvarande ägare icke har lust för
det andliga ståndet!

- Nuvarande?

- Ja, ätten Ulffot, återtog gårdsmästaren, har måst gå ifrån
alltsamman och den siste lär vara en äfventyrare, som försökt litet af
hvarje, men ingenting fullbordat och nu är mycket förfallen.

- Hvad säger du? Hvad säger du? Hm! Ja, hvad skall man göra med en
sådan!

Den har man hvarken nytta eller ära af, sade gårdsmästaren;
munnar ha vi nog, som äta våra förråd, och här är ingen
försörjningsanstalt.

- Mycket rätt, sade priorn, mycket rätt. Men hvem skall säga honom
det där? Man bör aldrig låta någon missnöjd gå ifrån sig, är en af
sankt Dominici vackraste och klokaste regler. Vill broder Franciskus
gå ut i trädgården och tala litet med den unge mannen ? Tala litet med
honom, föreställ honom, ja, ni förstår!  -  Låt oss fortsätta nu,
gårdsmästare!

Broder Franciskus var en lång figur med ett afskrämmande utseende
och ett ondsint lynne, hvilken begagnades att skrämma bort sådana
sökande, hvilka icke voro hvad man ibland de arbetande bröderna
brukade kalla "matnyttiga", ty dominikanerorden var en mäktig politisk
korporation, som lefde i jämn strid med furstar om välde och egendom
och alls icke någon stiftelse för välgörenhet.

När Franciskus fick se Stens obetydliga yttre, ansåg han sig kunna
göra processen kort.

- Hvad söker ni här i klostret frågade han utan några
förberedelser.

- Jag söker den ro, som världen icke förlänar, svarade Sten.

- Då har ni gått orätt, svarade Franciskus. Här är den
stridande kyrkans vapensal och här blir aldrig frid.

Efter strid blir frid, vågade Sten invända, men detta retade
dominikanern, som ville komma ifrån ett lönlöst arbete.

- Säg ut, ni, hvad ni söker och tala sanning!  Så här! Jag orkar
inte gräfva, och tigga blyges jag, därför vill jag komma hit och äta!
Säg så, ni, så ljuger ni inte!

Sten kände sig i en viss mån träffad och svarade okonstladt:

Ni har tyvärr rätt!

Förvånad öfver ett oväntadt medgifvande och tilltalad af Stens
barnslighet, förde dominikanern Sten längre in i trädgården och
fortsatte samtalet:

- Jag känner er historia och förstår ert lifs gåta. När naturen
öfverlämnas åt sig själf, gör hon mästerverk; när mänskan kommer med
och vill hjälpa, blir det fuskverk.  Se på detta päronträd! Detta är
en afkomling från ett päronträd i Santa Lucia i Spanien, där det
odlats i fem hundra år. Ni tycker, att det är en förträfflig sak att
det kan frambringa härliga frukter, som smaka vår tunga väl.  Naturen
tycker icke så, ty den har skapat fruktköttet för kärnornas skull,
hvilka skola fortplanta släktet. Se på detta päron, när jag skär det
itu! Ser ni några kärnor? Nej! Odlingen har tagit bort dem! Se på
detta äpple, som lyser så praktfullt i guld och rödt! Det är en
engelsk parmän! Det har ännu kärnor, men sår jag ut dem, så får jag
surkart till frukt! Men blir det sträng barvinter, då fryser parmänen
ned, men surapeln fryser icke. Har jag uttryckt mig tydligt?  Jag
beklagar er, unge man, men jag kan icke hjälpa! Beati possidentes,
lyckliga de, som hunnit ta för sig! Era föräldrar togo för sig en
gång, men de kunde icke konsten att behålla!

Han öfvergick därpå till en likgiltig samtalston, under det han
ledde Sten till porten.

- Det blir tidig vinter i år, om man får döma af rönnbären!

Därpå drog han i portkedjan, bugade sig artigt och sade:

Farväl, min herre!

När porten smällde igen, kände Sten, att han för alltid var utelåst
från samhället, och han samlade den lilla återstod af själs- och
kroppskraft han ännu innehade, för att fatta ett beslut. Men hans
vilja hade upphört och hans tanke likaså. Skymningen hade fallit. Han
följde brinkens sluttning ner åt stranden af saltsjön, alldeles som om
han endast styrts af tyngdlagen, hvilken drog honom nedåt.  Hans
fötter ledde honom ner i en trång gränd, hvilken var alldeles mörk och
uppfylld med den förfärligaste stank af utkastadt affall. Men han gick
framåt, framåt, styrd af en svag ljusstrimma, som syntes i slutet af
gränden. Han stod framför en vattenport, hvilken man lämnat på glänt
och genom hvilken en månstråle trängde ut i mörkret. Han öppnade
porten, och öppen framför honom låg vattenytan, belyst af den
uppgående månen, som stod öfver Siklaön.  De små vågorna hoppade och
lekte ute i mångatan, och en sakta bris från sjön förde friska
fläktar till stranden. Sten gick ut på den smala tröskeln och slog
porten i lås bakom sig, utan att egentligen tänka på hvad han
gjorde. I detsamma började alla stadens klockor att ringa vespern, och
trumslagaren på stadsmuren slog tapto för att mana människorna att gå
till hvila. Sten tog af sig mössan, föll på knä och gjorde en
bön. Därpå steg han upp, vände sig med ryggen utåt sjön, lade armarna
öfver bröstet, och med blicken mot stjärnorna lät han sig falla
baklänges, som när man lägger sig till hvila.

Den guldglänsande vattenspegeln öppnade sig som an mörk graf,
hvilken genast lades igen, en stor ring som en gloria syntes på
vattnet; den vidgades och blef flera ringar, hvilka förtunnades och
dogo bort. Snart syntes de små vågorna komma igen, och de lekte och
hoppade i månskenet så muntert, som om de aldrig blifvit skrämda.

:::: afventyr/02.html ::::

En ovälkommen

KYRKFOLKET hade stigit i båtarne och hissat på. Ut från den gröna
viken nedanför skärgårdskapellet gled nu den lilla flottan. I första
båten sutto faddrarne med den nydöpte.

- Att kalla gossen för Kristian, det var också ett påhitt, sade
moster till faster och stack dihornet i munnen på den unge.

- Åh, det kan just vara detsamma hvad erl heter, och om han nu
fått namn efter danska kungen, så är det fint nog, sade faster.

- Ja, men den stackarn får ju ingen namnsdag, när han inte har något
helgon, sade moster.

- Det kan vara så godt det, för ingen lär väl möda sig med att
fira honom. Önskebarn var han inte, och välkommen var han knappt,
sade faster.  I andra båten sutto far och mor och de båda vuxna
barnen, en gosse och en flicka om sju och åtta år.

- Det här kunde varit ogjordt, sade fiskarfar och girade med
rodret.

- Ja, säg det efteråts, svarade mor. Det är inte ens fel
att två få barn, och gumman halade på brassen för att f seglet i
vinden.

- Förstår väl det, sade far.

- Men du skall vara snäll ändå mot gossen, sade mor.

- Måtte väl det, sade far och knuffade ner sonen från suden, där
han klängt sig upp. Håll er stilla i båten, ungar, annars ska' ni få
se på håken!

- I tredje båten sutto prästen och de gamles föräldrar.

- Fiskar det bra i Larsmässan? frågade prästen.

- Åh, det krallar, sade farfar. Men herren vete, hvart fisken
tar vägen numera. I min ungdom tog man sin vinterströmming på två
nätter, men nu är det frågan, om man får någon alls.

- Ja, underligt är det, för jag hade tre varp skötar ute om
onsdagsnatten och fick aldrig en fena, sade prästen. Det blir ondt
till vintern för folket, och man skulle se sig för, innan man skaffade
flere munnar, än man kan stoppa i.

- »Jag sade så, jag också, åt pojken, instämde farfar. »Gården
räcker för en kull, men inte för två! Bättre en hemmansägare än två
torpare, men jag tror aldrig han får klyfva gården, utan den här
sistingen får väl ut och tjäna, han som andra manniskor.

- Det kan vara lika så godt det som att svälta hemma», menade
prästen.

- Julisolen sken så hett på fjärden, himlen var idel blått och den
nydöpte skrek, om af fröjd eller sorg fick man icke reda på. Snart
syntes hemstugornas halmtak mellan alarna vid stranden, och båtarne
lågo snart vid bryggan. Folket steg i land och välkomnades med en
riklig måltid, som var dukad under ekarna, och efter hvilken prästen
tackade Gud för den lycka, hvarmed han välsignat detta hus, och han
bad gästerna höja sinå bägare och hälsa den nye världsborgaren
välkommen i församlingens gemenskap.

*

Kristian växte upp bland kalfvar och grisar, ty hans äldre syskon
voro för stora att leka med honom. Han syntes var född med tvänne
egenskaper, som aldrig lämnade honom; den ena var att alltid gå i
vägen, den andra att aldrig vara välkommen.

- Hvarhelst han uppenbarade sig, bakom en buske, i en hövålm,
under en båt, på en skulle, in i stugan, alltid hette det: "är det du,
din otäcka unge?" och hvarhelst han befann sig och det kom någon i
närheten, hette det: »alltid skall han gå i vägen».

- Föräldrarne, som på åtta års tid blifvit afvända vid barn skrik
och nu kommit något mera till ålders, så att de förstodo att värdera
en god sömn, hade litet svårt att förlika sig med det nya nattskriket,
hvilket man snart kom att betrakta såsom ett fel, egendom]igt för den
sistfödde. Mormor bedyrade förgäfves, att alla barn skrika, och att
Hans, den förstfödde, minsann skrikit mycket värre, när han var liten.
Det kunde far inte alls erinra sig; han mindes bara, att Hans var ett
ovanligt utmärkt barn, som gjort sina föräldrar stor glädje i alla
tider. Det var så stor skillnad, så...

- När Kristian emellertid fick så mycket förstånd, att han såg,
hur han gick i vägen, så tog han till vana att hålla sig undan, så
godt han kunde, och nar han fick se en människa, gömde han sig och
sprang ut i skog och mark och gjorde odygd.  När han blef något äldre
och hans krafter räckte att göra nytta, anställde man försök med att
tämja honom, men förgäfves. Han sprang ifrån kreaturen och lät dem gå
i åkrarne, han satte bort näten på djup, så att man aldrig fick fatt
i dem, och när man sökte efter honom själf, var han borta. Barnet var
liksom förvildadt. Man slog honom en gång, på den äldre broderns
tillstyrkan, men då blef han borta i åtta hela dagar, och när han
sedan syntes igen, var han lika fet och duktig som förut; ingen kunde
säga, hvad han ätit eller hvar han sofvit.

- Men Kristian han visste nog det, han. Den klena kost man
vanligen bestod i hemmet utgjordes mest af salt fisk, rofvor och
bröd. Kristian, som oftast fick nöja sig med hvad som föll ifrån
bordet eller hvad som lämnades, kände snart ett starkt behof af
kraftigare föda, i synnerhet under de år han växte upp och manbarheten
började inträda. Han var hungrig hela dagen, och han gick ut i skog
och strand att söka sig föda. Fisk lockade honom icke, ty han bara
tuggade sig trött, och de hade ingen kraft i sig. Han sökte
varmblodiga djur, och när han fått fatt i nagra fagelungar, åt han upp
dem råa. Då kände han, huru hans krafter växte och huru blodet spred
en berusande värme i hela kroppen.  Samma verkan hade ägg, som han
hänsynslöst tog ur sjö fåglarnes bon, hvilka byggde i stränderna. På
sådant sätt skaffade han sig en kost, som var mycket bättre och
kraftigare, än föräldrar och syskon hade tid och råd att skaffa
sig. Och han växte och blef stark, men arbeta kunde han icke förmå sig
till. Med sin båt, som han själf slagit ihop, for han omkring i skären
och jagade eller äggade, och föräldrarne, som just icke saknade hans
närvaro, blefvo snart vana vid att betrakta Kristian såsom utflugen ur
boet.

- En vacker vårdag, då ejderdräkten gick fram öfver de yttre
skären, seglade Kristian ut med sin båge och sina snaror, mer för
nöjes eller tidsfördrif än för nyttans skull, han dödade aldrig
mer vildt, än han för tillfället kunde förtära.  Han landade med sin
båt vid en af dessa kobbar, sorn bilda sista värnet mot öppna hafvet
och på hvilka endast sjöfåglar och fiskare hafva tagit sina
tillflyktsorter under den tid hafvet går öppet. Kobben var obebodd,
men byalaget hade tillsammans uppfört en skär-bod, afsedd till
nattläger under fisketiden och äfven begagnad till härbärge åt resande
och strandade. Den bestod af ett enda ryggås-rum med jordgolf och
afflagade väggar, mot hvilka lafvar voro upptimrade såsom hyllor, den
ena öfver den andra, och i hvilka några fårskinn tjänade som
sängkläder. Ett par stenar på golfvet antydde, hvar man fick göra eld,
och stål och flinta hade sin sedvanliga af alla kända plats mellan
bjälkarne ofvanför dörren. Dörren var alltid låst, men var icke
svårare att öppna, än det kunde ske med en krokig träpinne, och ansågs
hvem som helst hafva rätt att söka sig in, blott han stängde efter
sig, när han gick, och lade elddonet på sin plats; ville han visa sig
artig eller taeksam, bar han in ett fång gräs eller enris pa
eldstaden, ty något träd fanns icke på skäret.  I dessa härbärgen var
det, som Kristian mestadels sökte sina nattläger och där han anrättade
sina enkla måltider. Han kände hvarenda bod på många mils håll, och
han visste hvar man låg på de bästa fårskinnen och sof mest skonad af
loppor, hvilka eljest voro mycket talrika i dessa slags sängar

- Emellertid, våraftonen var härlig, hafvet låg blått och lugnt
Kristian, som lärt sig att icke tro på hafvet, drog upp sin lilla båt
och gömde den bakom några stora stenar. Han hade rott mycket och
klättrat i strandklipporna, så att han var trött, hvarför han genast
gick in i boden och lade sig på den öfversta lafven för att sofva. Han
låg så en stund och tänkte hit och dit öfver sin tillbragta dag, öfver
sitt lif, dess ändamål och det, som skulle följa efter detta lifvet.
Han hade lyft upp takluckan och såg den stålgrå himmelen öfver Sig,
såg en och annan stjärna, som bleknade i det dröjande solljuset. Hans
religiösa begrepp hade icke blifvit odlade, hvarken af föräldrar,
prästerskap eller lärare, och han var icke konfirmerad, men han visste
af erfarenhet, att bakom lifvets och naturens företeelser funnos
styrande makter, om hvilka man icke ägde någon närmare
kännedom. Rörande ändamålet med sin tillvaro hade han icke kunnat
vinna någon förklaring. Med lifvets gåta hade han fått driften att
uppehålla lifvet Han följde denna drift. Hvad mera? Han åt för att
kunna arbeta, och han arbetade för att få något att äta. Jo, men på
mellanstunderna tänkte han, eller rättare, han undrade. Han undrade,
om dessa hans tankar voro just det där högre ändamålet med lifvet; han
erinrade sig, att hans mor talat om, att jorden var en jämmerdal,
genom hvilken vi måste vandra för att bli bättre och därigenom värdiga
himmelriket. Han fann sig vid närmare eftersinnande hvarken bättre
eller sämre från den ena dagen till den andra, och han förstod inte,
hur han skulle bli det. Kanske han var ett undantag? Möjligen! Alla de
andra aflade ed till landets konung, alla andra betalade skatt, gingo
i kyrkan gåfvo tiondedelen af sina inkomster till prästerna, betalade
arrenden, skottade snö på hvarandras vägar, köpte och sålde, stämde
hvarandra för ting, men ingenting kunde de göra utan att begära lof
och betala. De begärde lof att få gifta sig, att bli upptagna i
församlingen, i hvilken de voro födda, att få gräfvas ner i jorden,
och alltid skulle det betalas; de betalade konungen för att han
regerade dem, de betalade domaren för att han dömde dem, prästen för
han frälste dem, och bödeln för han hängde dem; de betalade i staden
för att staden köpte deras fisk, och de betalade stadens broar, som
staden måste äga för att kunna vara en stad.  Kristian, som icke
gjorde något af allt detta, var således ett undantag, och han slapp
väl ifrån allt det där betalandet, därför att han icke ägde
något. Däri bestod således skillnaden mellan honom och dem: han ägde
icke något! Förr i världen, hade han hort, foro de, som icke ägde
något, ut på hafvet och togo af dem, som ägde något. Detta var numera
icke tillåtet, och det var rätt, ty Kristian kunde icke finna det
tillåtligt, att någon kom och tog hans båt eller yxa ifrån honom.

- Under det dessa halfgångna tankar kommo till och fingo bort i
det halfrus, som härskar i en tröttad hjärna, öfverfö1l honom
sömnen. Efter några timmars lopp vaknade han vid en kväfvande känsla i
bröstet och en förfärlig sveda i ögonen. Han reste sig i bädden s)ch
såg, att man gjort eld nere på golfvet. Vid elden sutto två män, den
ene klädd i Dagö-bornas halfbarbariska dräkt, den andre i de svenska
fiskarnes hvardagsklädsel. De sutto på golfvet och vände några sillar
framför elden. Kristian, som icke hade lust att röja sig, då han icke
kände de främmandes sinnelag, skyddade sig för röken så godt han kunde
genom att krypa så långt in som möjligt, att han därvid kom att höra,
hvad de båda främmande talade, räknade han sig icke till last, utan,
som vi skola se, gjorde han sig det tvärtom till godo.

- Det är ett dumt folk, den här svensken», sade Dagoboen, som
genom en öfverlägsen kroppsstyrka ansåg sig ha rätt att säga hvad han
tänkte.

- Åh, du skall inte prata illa om svensken, svarade den
andre, hvilken icke på ett sådant nattligt tumanhand vågade någon
ohöfligare form af motsägelse.

- »Kan man tänka sig så oföretagsamt folk som de här fiskarena
bara! Om de förstodo hvad ejderfågelns dun är värdt ner i djupa
Ryssland, skulle de kunna göra sig stora pengar.

- Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort dunetfrån
fågeln, som behöfver det till äggen.

- Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty tar inte han det, så
tar utländingen det, liksom allt annat.

- »Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka på de
efterkommande, som skola också få draga nytta af fågeln, hvilken
skulle försvinna, om man oroade honom¯, genmälde fåglarnes landsman.

- Det är icke sant, att han skulle försvinna, men kommer
utländsken, så tar han både ägg och dun.»

- Det må han göra, om han har samvete; svensken förblir hellre
fattig, än han bär sig illa åt.

- Det är just det, som är dumt. Men nu till en annan sak: hvarför
jagar ni inte lekatt och ekorre härute, som man gör upp i land?

- Därför, att man har nog göra med fisket och tar hellre det säkra
för det osäkra.

- Det är rätt; men jag skulle hellre ta en säker penning för skinn
och dun än en osäker ur sjön; hade jag inte annat för mig, så skulle
det inte dröja, förr än jag kunde köpa både min fisk och ett stycke
jord att bygga på.

- Svensken lät samtalet falla och delade kost med esten, som hade
ankrat för stiltje utanför skäret.

- I soluppgången, då det blåste upp, lämnade de båda främmande
skärboden, föga anande hvad slags frön de kastat ut i Kristians
oodlade hjärna.

- När denne hört ljudet af de bortgåendes steg försvinna, sprang
han upp och gick ut. Den uppgående solen belyste det öppna hafvet, som
lätt krusades af morgonbrisen och öfver hvars yta måsar och tärnor
kretsade. För Kristian var denna scen icke ny, men i dag syntes solen
lysa gladare och synkretsen var vidare; hans öga, som sväfvat
öfvervattenytan utan att finna ett mål bakom den blå randen, hvilken
begränsade den som ett stängsel, tyckte sig i morgonskyarne se ett
fjärran land, där befriaren bodde, som skulle komma och göra honom
lika med de andra människorna; han skulle upphöra att gå i vägen; han
skulle bli hälsad välkommen, hvila under eget tak, kanske äga en liten
del af denna jord, där han jagades som en hund på andras
jaktmark. Hoppet vaknade i hans själ, och när han såg estens kogg
hissa segel och hålla ut mot den gyllene gata, solen målade på de
blanka vågorna, såg han sig själf stå vid rodret och med den dyrbara
lasten styra mot det fjärrallandet, som låg bakom det blå strecket,
och nu fattade ha beslutet att börja ett nytt lif.

*

Längst ut i Fjällångsfjärden, strax inom hafsbandet, ligger en kobbe,
som kallas Trollhättorna eller trollens mössor.  Den består af en rund
bergklint, som spruckit i fyra skifvor, hvilka hafva en viss likhet
med de mössor, man i sagorna påstått, att trollen begagnat. Mellan
dessa äro djupa rämnor, i hvilka grisslor pläga bygga och där de äro
fullständigt skyddade för regn och blåst. Kristian hade efter
åtskilliga slagsmål med de orädda innebyggarne lyckats stanna i okvald
besittning af den rämnan, som låg åt land till och dit aldrig
hafsvinden kom. Här hade han gjort sin upplagsplats för de samlade
skatterna, i det han mellan klippväggarne spänt ett tak af sälskinn,
som var ogenomträngligt för vätan och hvilket han då och då smorde med
tran. I två års tid samlade han och begagnade därvid alla sina från
barndomen förvärfvade förmögenheter. Han kunde härma alla djurs läten:
han kunde pipa som vesslan, smacka som ekorren och knorra som
ejdern. Han förstod att närma sig ejderhonan, där hon låg på sin
trångbale i öppna stranden, och han kunde se på henne, så att hon
lugnt lät honom stryka sig på ryggen, medan han skattade dunet. Aldrig
tog han af hennes sex ägg mer än ett, och när ungarna voro kläckta,
lät han henne hafva ro. Han satte snaror för lekatten och sköt honom
stundom med sina trubbiga pilar att icke skinnet skulle
skadas. Ekorrarne kunde han, gömd bakom en ekstam, passa ut och med
lock få så nära, att han tog dem med händerna; om vintern plockade han
ut dem ur deras bon med en vidjekvist och fick så hela deras
förråd af utsökta hasselnötter på köpet. Hans sinnen voro så
uppöfvade, att han kunde höra på hela milen, hvad for slags fågel som
kom, och han kunde på otroliga sträckor i skumrasket skilja mellan en
svärta och en pracka. På sina värsta medtäflare, kråkorna, som drefvo
upp ejdern för att sluka hennes ägg, anställde han stora nederlag; med
de afdragna kropparne af vesslor och ekorrar tillställde han nämligen
åtelplatser, där han sköt ner hela svärmar af dessa objudna
plundrare. Med sådana färdigheter och fullständigt ostörd kunde han på
två år hinna samla i sin grotta ett förråd, som han ansåg tillräckligt
att föra till det främmande landet, där solen gick upp och där man
visste att värdera hans skatter. Nu började det åter lida till våren,
och tanken på huru han skulle få sig en farkost, tillräckligt stor och
nog sjöduglig, började oroa honom.

Han visste, att man med en stor skötbåt, som begagnades till
strömmingsfiske, kunde mycket väl gå ut på öppna hafvet och att det
icke var mer än två dagsresor till landet på andra sidan, men att
bygga en sådan och anskaffa de dyra seglen, därtill såg han föga
utsikt; att skaffa sig en dylik på orätta vägar förbjöd honom hans
medfödda instinkt, som icke skulle gilla, att någon kom och tog ifrån
honom, hvad han med sitt arbete förvärfvat.

Det led och led mot försommaren, och hans oro ökades.  Han satt en
eftermiddag uppe på Trollhättornas högsta spets och såg ut åt hafvet,
där ett segel dök upp och ett segel försvann; en rostbrun ejderhöna
kom simmande med sina ungar efter sig, grisslorna flögo tätt om hans
öron, trutarne ropade gack, gack, och skräckan ropade kvar, kvar!
Kristian kände sig som bergskungen, där han satt på sin skattkammare i
berget, men på samma gång tyckte han sig som en bergtagen, den där
icke såg nagon möjlighet att komma ut.

Då horde han bakom sig årslag i sjön och såg en båt med fyra man
komma roende rätt ner på skäret, där han satt. Den kom närmare, och
han igenkände sin far och bror, men de två andra kände han icke.

- Kom ner, du, sjöröfvare! ropade den ene af de okände till
Kristian.

Kristian blef kvar däruppe.

- Lyd, när konungens befallningsman kallar dig, sade fadern.

Högst uppe på skäret stod ett stenkummel, som fiskare lagt ihop
till märke. Kristian var beredd att försvara sig.

Jag är icke någon sjöröfvare», sade han.

- Jaså, du svarar konunens befallningsman!, sade fadern.

- Akta dig och gör oss icke alla olyckliga!

- Jag gör ingen olycklig, sade Kristian, men jag försvarar mig,
när jag ser man vill mig ondt. Hvad vill ni mig?

- Du har en gömma här för gods, som du röfvat från fredliga
köpmäns, sade befallningsmannen. Vi ha sett alltsammans!

- Jag har icke röfvat från nagon, sade Kristian; allt, hvad som
ligger i berget, har jag ärligt förvärfvat med flit och arbete.

- Nej, hör du; inbillar du oss, att man samlar så många hundra
skinn och så mycket dun här ute i de fattiga skären!  Och det är du
nog dum att begära vi skola tro.  - Kom ner, för sista gången eller är
du olycklig!

Man stormade klippan, men då släppte Kristian ned stenblocken, som
hoppade öfver de anfallandes hufvud, slogo flisor ur berget och
plumsade i sjön, dock utan att träffa någon.

- Olycksbarn, skrek fadern, du var född till mitt fördärf!»

- Hvem födde mig? svarade Kristian, och vräkte ner det sista
blocket.

Utsikten till seger öppnades nu för de belägrande, och
snart kände Kristian ett rep slingras om sina ben; han kastade sig
omkull och sökte bita af detsamma, men då hade han det om halsen
också och var snart hoptvinnad som ett nystan, rullad ner för branten
och lagd i botten på båten.

- Gör honom icke illa i onödan», sade fadern, jag borgar ju för
honom.

Därpå började han i en jämförelsevis vänlig ton föreställa
Kristian, huru illa han gjort mot sina föräldrar, som födt honom,
klädt honom och varit goda mot honom; hvilken sorg och skam de nu fått
till tack af honom, då deras namn skulle ut kring bygden och skändas;
han besvor honom vid Kristi kors och alla helgon, att han skulle
bekänna, emedan saken därigenom vore till hälften förlåten och kunde
försonas med böter. Han visade sina gråa hår och bad Kristian icke
bringa vanära öfver dem; han bad honom tänka på sin bror, som snart
skulle intaga faderns plats i samhället och upprätthålla släktens
anseende och fortbestånd; han slutade med att fordra detta af Kristian
och förklarade, att människan icke fick lefva för sig själf, utan
måste lefva för andra också. Samhället var byggdt på släkter, och när
släkterna icke höllo ihop, så föll samhället. Kristian skulle därför
bekänna sitt brott.

Kristian hade icke begått något brott och kunde således icke rädda
samhället. Faderns ovanliga mildhet rörde honom, och han önskade ett
ögonblick, att han begått brottet.

Underhandlingarna slutade med, att båten lade till vid
hembryggan. Kristian fördes upp på logen, där han blef inlåst. De
andra gingo upp till stugan, där de åto aftonvard och öfverlade. När
Kristian legat på loggolfvet i sina tankar, öppnades dörren och modern
trädde in.

- Son, sade hon, tänk på gamla mor och tala sanning.

- Mor vill således hellre ha en tjuf till son än en ärlig gosse?

- Jag vill, att du skall bekänna, så får din far erlägga bot för
ditt brott och skammen gå ifrån vårt hus.»

- Det var underbart», sade Kristian, hvars hjärna icke kunde följa
med. Om jag gör mig till en brottsling, då kan brottet försonas, men
om jag fortfar att vara ärlig  -  hur var det  -  då kan brottet icke
försonas. Hvilket brott? Det som icke är begånget. Ty jag har icke
röfvat, jag har endast gått på allmänningen och samlat under långa
tider och det har jag ju lof till.

Det var icke frågan om det nu; här gällde blott, att Kristian
bekände, då konungens befallningsman fordrade det.

Modern gick med sorg. Systern kom. Kristian skulle icke störta
henne också i olycka. Kom det nämligen skam öfver släkten, så kunde
icke hennes Peder taga henne. Kristian behöfde bara säga ja, så vore
han fri, och fadern erlade boten.  -  Men Kristian kunde ju icke säga
ja, när han skulle säga nej. - Hvarför kunde icke Kristian det, när han
gjorde så många människor lyckliga.  - -Åh, syster ville, att han
skulle ljuga då?  -  Hvarför skulle han icke det, om så också vore~
- Åh, då skulle han ju förakta sig själf, så han icke ville lefva
mer.  - Ja, men om far och mor och bror och syster blefve lyckliga;
ville icke Kristian, att de skulle bli lyckliga? Nej, han måtte icke
vilja det!  - Jo, det ville då Kristian visst, men att Ijuga?  - Det
gjorde alla människor lite, och Kristian behöfde icke göra sig
bättre! -  Alla människor ljögo! Det hade Kristian aldrig trott, och
han hade aldrig ljugit.  -  Nå ja, det berodde på, att han aldrig
behöft Ijuga!  - Nej, det var hemskt! Hur kunde människorna lefva ihop,
om de icke talade sanning! - Det kunde syster icke göra reda för, men
nu gick hon sin väg och ville aldrig se en bror, som gjort henne så
olycklig.

Kristian kände sig helt skakad af så mycken uppmärksamhet mot
hans person; han var icke van, att man sysselsatte sig med honom, och
detta intima berörande af hans själ hade rubbat hans vanliga,
likgiltiga sinnesförfattning. Dessa människor bådo, bönföllo honom om
en tjänst; han kunde göra dem lyckliga med ett ord, han kunde störta
dem med ett ord; han var sålunda en viktig och betydelsefull person.
Detta gaf honom själfkänsla, och han fattades af lust att se
verkningarna af sitt uppträdande som beskyddare för dessa
människor. Att säga ja i stället för nej? Hvad betydde väl det, när
alla människor brukade förväxla de små orden efter förefallande
behof. Han skulle kanske haft det bättre, om han gjort det förr. Hans
beslut var fattadt!

Fadern kom in! Undrade, om det var möjligt, att en människa kunde
samla sådana förrådl - Ja, om man inte gjorde annat och var flitig!  -
Far kunde aldrig tro det! Hade aldrig sett något sådant, kunde därför
aldrig tro det!  -  Kristian bedyrade.  - Far bad honom bekänna, att han
röfvat.  - Kristian sade ja! - Far frågade med knifven i hand, om han
också ville bekänna för befallningsmannen.  -  Kristian lofvade
heligt. Fadern skar af repen, och de följdes åt in i stugan. Där satt
befallningsmannen och åt gröt i all sköns ro.

- Har han bekänt? frågade denne och lät skeden hvila.

- Han har bekänt, sade fadern, till de innevarande anhörigas
stora glädje. Men befallningsmannen tycktes ha lidit en missräkning,
ty han var icke glad.

- Nå, du!, återtog han, »hur bar du dig åt~ Det skulle lysta mig
att höra!» Kristian, som hvar lika lysten att höra, huru en ensam man
bar sig åt, när han plundrade ett köpmansfartyg, stod först svarslös,
men när han började tänka på, hur han skulle ha förhållit sig under
ifrågasatta omständigheter, kom hans inbillningskraft honom till
hjälp, på sarnma gång hans tanke vaknade. Han gick fram till
yxestallet vid dörren, tog den största borr han kunde se. Därpå Iyfte
han ner faderns stora skinnpäls, kastade den på sängen och började,
sedan han intagit sin plats midt på stuggolfvet:

- »Där ligger koggen för ankar.» (Han pekade på sängen.)  Och
där ligger skepparn och sofver. » (Han pekade på pälsen.)

- Vänta, låt mig tänka~, afbröt befallningsmannen, som var långsam
i tankarna.

Men Kristian gick på:

- Här står jag på stranden och ser på skutan. Då tänker jag som
så: där ligger en skuta och här står jag. Troligen finns det något i
botten på den där skutan.

- Kristian, som icke var van att Ijuga, kom af sig, ty hans
vakande tanke på flykt och frihet trängde sig på honom.  Lyckligtvis
behöfde befallningsmannen detta uppehåll för att reda sina
föreställningar:

- Låt mig nu se, sade denne. Där ligger skepparn, Och där ligger
borren!

- Hvad skulle du med borren att göra?

Det visste nog Kristian, men det var tills vidare hans hemlighet.

- Jag kastade mig i sjön, tången snodde sig om benen, jag rycker
mig lös, simmar ut till allkartrossen, tar upp borren och sänker
skutan!

- »Det går för fort, for fort! Vänta nu, hvar voro vi?
säger befallningsmannen. »Vi sänkte skutan!

- Han dyker ned med träskeden i mjölkfatet.

- Nå, men lasten sjönk väl också?

- Den sjönk.

- -Det var märkvärdigt! Hur fick du fatt i den då?

- Jag tog upp den, jag, sade Kristian.

- Han tog upp den. Det är alldeles rätt. Nu börjar det reda sig,
sade ämbetsmannen lugnare, vändande sig till fadern. Men, återtog
han efter att ha gnuggat sin näsa med skedskattet, jag förstår inte,
hvarfor han sänkie skeppet, när han tog upp lasten.

- Skepparen, skepparen! inföll fadern, som var djupt inne i
äfventyret.

- Skepparen, ja det är alldeles riktigt!  -  Det är en flink
pojke det där! Casus är betänkligt, men arbetet är fint!

Kristian hade haft tid att göra upp sin plan. Han drog sig åt
dörren och frågade:

- Får jag gå nu?

- Befallningsmannen frågade sig själf: »får han gå nu? Därpå sade
han:

- Vänta ett ögonblick! Tog du inte upp skepparen också?

- Nej, det gjorde jag inte, sade Kristian, men om befallningsman
önskar, skall jag göra det!

Och därmed försvann han ut genom dörren med pälsen pa axeln och
borren i hand, tydliggörande sina goda afsikter med skepparns
frälsning, och lämnande de innevarande åt sina betraktelser och
utredningar.

När Kristian kom ut, gick han rakt ner till stranden under tankar
på huru han så hastigt blifvit lögnare och huru bekvämt man redde sig
med en lögn genom lifvets kvistigheter. Därpå borrade han alla båtarne
utom den största skötbåten, på hvilken han hissade segel och styrde ut
till Trollhättorna. Där lastade han till solen gick upp. Då hissade
han igen och höll rätt ut på solgatan.

*

Det hade gått ett par år igen. Den gamle fiskaren och hans hustru
voro döda. Sonen Hans hade tagit gården och gift sig med en fattig
flicka. Kristian hade icke hörts af och var vid boskiftet förklarad
arflös, emedan han lämnat landet för brott och icke vidare hörts af.

Hans' stuga låg vid stranden af fjärden, just där denna smalnade
till ett sund, genom hvilket man skulle färdas för att komma ut till
stora Fiskeskär. Midt öfver sundet låg en liten holme, som kunde vara
ett halft tunnland. Den bestod mest af bergknallar, men i en sänka
mellan dem hade samlat sig något jord, som bar en mycket vacker
gräsmatta, i hvil ken några tjog björkar tagit fäste. Hans kunde genom
sina stugufönster se öfver till holmen, hvilken hörde till en grannes
ägor. En dag vid islossningen satt han och såg på, huru kråkorna
seglade på isstyckena i sundet; snön låg flackvis kvar på stränderna,
men grönskan stack här och hvar fram i bergsskrefvorna. Han råkade
kasta sina blickar öfver till andra stranden och blef där varse något,
som rörde sig, hvilket väckte hans stora nyfikenhet. Några karlar
släpade fram stenar och timmer, som var tillhugget och kantadt
alldeles som till en stuga, men han kunde icke upptäcka någon farkost,
som fört dit byggnadsämnen eller folk. Han fick ingen ro, förr än han
skickat en karl öfver till grannen och frågat, hur det förhöll
sig. Kunskaparen återvände med besked, att en främmande man från
Estland hade köpt holmen och ämnade bygga där. Det var allt hvad Hans
fick veta den gången.  Men gången därpå fick han veta, att nybyggaren
var ingen mindre än hans egen bror Kristian, som återvändt, medförande
hustru, som han skaffat sig där borta i landena. Faran för Kristians
frihet hade efter moget begrundande icke visat sig vara stor, då
vittnen till den äfventyrliga plundringen af fartyget aldrig kunde
företes och hela saken med båtarnes borrning och skötbåtens
försvinnande inskränkte sig till böter, om nämligen brodern velat
åtala.

Emellertid växte stugan i höjden och blef en så ståtlig byggnad,
med bakhus och härbärge, att den ådrog sig alla förbifärdandes
uppmärksamhet och Hans' ovilja.

En dag talade Hans till sin hustru och sade:

- Jag börjar tycka, att den här gamla stugan behöfver byggas på

- Det var inte länge sedan det gjordes, svarade hustrun.  Men
Hans var envis, och snart byggdes det. Han måste taga legofolk, som
åto upp utsädet och gjorde slut på vinterströmmingen.

- Högmod går för fall, sade folket. Och på vintern satt Hans i
sin stora stuga och halfsvalt. På våren fick han sälja en ko för att
få utsäde.

Kristian lefde godt i sin stora stuga, men ägde hvarken åker, äng,
skog, fiske, kreatur eller jakt. Hans och han träffades aldrig.

En afton tog prästen in till Hans på hemvägen från ett sockenbud
och satte sig vid spiseln för att värma sig.

- Jag kan inte fdrstå, hur han kan ha sitt trankokeri borta i
estland och sitta här hemma och sköta det, sade prästcn.

Hvilken han? frågade Hans.

Han däröfver; Kristian, bror din!

- Trankokeri? Han är repslagare, har han sagt åt grannen.

- Repslagare?  Det var underbart!  - Då har väl endera hört galet.
Under öfverläggningarne härom bultade det på dörren, och
befallningsmannen kom in. Han var ute i ärenden.

- Det är alldeles obegripligt, att man kan sitta på en kobbe här i
skärgården och sköta grufvor in i tjocka Ryssland?

Allmän uppståndelse! Kristian var en skurk! Prästen måste öfver
och tala vid honom, befallningsmannen måste ha reda på hvad han lefde
af.  Följande dag gjorde prästen och befallningsmannen ett besök hos
Kristian. De blefvo mottagne på bryggan och ledsagade in i stugan, där
allt var ståtligt och bländande som hos en rik man, så att alla frågor
om hvad Kristian lefde af blefvo inställda. Golfvet var lagdt med
täljda plankor, spiseln murad med skorsten och väggarne klädda med
bonader. Hustrun var liflig och vacker, med hår som svart hundskinn,
hvilket låg ner öfver ögonen. Hon gick omkring och skänkte grekiskt
vin, medan Kristian omtalade de vidunderligaste äfventyr från sin
resa, och hvilka prästen och befallningsmannen under inflytande af
vinet funno fullkomligt trovärdiga. Det drog ut fram på natten, och
prästen bar på ett par åror ner i båten, utdelande välsignelser till
redskap och åbyggnader och icke minst välsignande Kristian, som skänkt
en kalk af förgylldt silfver till kyrkan. Befallningsmannen, som i
vängåfva fatt en jakthund, leddes af denne ner till båten, där han
gick ed med fingren på en strömmingstrumma, att Kristian var den
hederligaste karl i skären, och han skulle rätteligen ha suttit vid
gården i det här draget.

En tid därefter kom Kristian, efter en utflykt i skären, hem med
en stor segelbåt med två latinska segel, som kunde hålla nästan rätt
mot vinden och inte behöfde tagas ner, när han vände.

Hans fick ingen ro nu mera. Han måste ha latinska segel.  Hustrun
hade väft lärft hela vintern till nya skjortor. Hans öfvertygade henne
snart, att seglen voro viktigare. Men han hade äfven efter ryktet om
det storartade mottagandet i broderns stuga kommit till den
slutsats, att öl icke kunde bjudas af en besutten man åt främmande, då
en backstugusittare bjöd på vin. Men vin var mycket dyrt, och striden
blef skarp både inom honom själf och med hustrun. Han ansåg, att man
kunde inskränka sig med mjölken, som han för öfrigt icke satte värde
på, ja, han skulle gärna afstå helt och hållet sin del. Andra kon
såldes.

Underliga rykten började emellertid att gå i krets och kommo
igen. Man hade sett, att det spökade på Trollhättorna, och ingen
vågade sig dit. Man hade sett eldar fara ut i hafsbandet. Samtidigt
härmed inträffade ett skeppsbrott, vid hvilket den ovanliga
omständigheten iakttogs, att ingen enda af besättningen bärgades. Ändå
egendomligare föreföll det, att Kristian strax före strandningen
arrenderat ett dåligt fiske vid de yttersta skären, hvilka hade mycket
grunda strander och där ingen annan ville fiska. Han hade varit synlig
där med ljuster och eld, men ingen kunde förstå, att man for med
ljuster så långt ut.

Ryktena växte och blefvo hotande. Men prästen och
befallningsmannen, som voro flitiga gäster hos Kristian, togo hans
ifriga försvar och vederlade smädelserna, och så föll snö öfver hela
tilldragelsen.

När våren kom, hade Hans intet utsäde. Va brydde han sig icke om
åkerlapparne, utan lät dem växa igen. Sin ende oxe slaktade han till
dopet, som han höll i mars. Han var nu uteslutande hänvisad pa
fisket. Det var ett osäkert bröd; det var som att spela. När han icke
fick något, svalt han; när han fick rikligt, ställde han till
gästabud. Svågern, som hade att fordra sin hustrus utlösning ur
gården, oroade honom också.

När gångedagarne före påsk inföllo och prästen kom med heliga
korset och gossarne sjöngo litanian omkring åkrarne för att välsigna
säden, då blygdes Hans att bekänna, att åkern var osådd. Men när det
sedan endast växte tistel i åkern, då sade folket, att Hans bedragit
Kristi kors.

Året därpå fick Hans en son till. Då svedjade han af sista skogen
och sådde rofvor i askan. Men Kristian satt midt öfver på sin strand
och såg, hur den vackra ön förvandlades till ett naket skär. Han erfor
hvarken smärta eller glädje, ty han fann endast lärorikt att se, huru
saken utvecklade sig.

Om hösten fick Hans missväxt på rofvorna, ty skogen, som skyddat
för nordliga vinden, var ju borta.

En dag, då nöden var stor och Hans farit ut på fiske, tog hans
hustru en ekstock och rodde öfver sundet. Kristian mottog henne
vänligt och bad henne stiga in i härbärget, där man brukade hålla
hemliga samtal.

Hon beklagade sin stora nöd och bad om hjälp. Kristian hade intet
att invända mot denna begäran, utan gaf en riklig hjälp till en ko,
utsäde och dylikt. Svägerskan blef rörd och erkände, att Hans icke
burit sig riktigt åt. - Det visste Kristian ingenting om; lade sig icke
i andras angelägenheter, och så skildes man åt.

När svägerskan hade gått, sade Kristian till sin hustru:

- Olga, nu har jag intet mer här i landet att göra. Jag har sett
straffet komma, utan att jag lyft hand mot mitt eget blod. Hans är
tiggare; i vinter blir han tjuf, då han måste stjäla sin ved, efter
han bränt upp skogen. Hans barn bli tjänare, såvida de icke bli något
annat. Och det är rätt! Man lärde mig ljuga, och lagens handhafvare
gjorde mig till röfvare. Jag var hederlig, men man tillät mig icke
vara det! Nu kunde jag bli det, om jag ville, ty man har erbjudit mig
att bli nämndeman, om jag ville köpa jord. Men jag vill icke äga något
af denna jord, som människorna slåss om jag vill icke bli aktad af
detta sällskap, som misstänker mig vara en skurk, men förlåter mig,
därför att jag har murad spis och dricker vin. Icke blef jag rik på
mitt samlade arbete, det vet du, ty en last med skinn och dun gör
ingen rik.  Hade jag lefvat för tre hundra år sedan, så hade jag
blifvit sjöröfvare, och mitt namn hade gått berömdt och förbannadt
omkring världen. Da hade jag i ärlig strid tagit mitt bröd mot insats
af mitt lif, nu är jag vrakplundrare, likplundrare, som åtnjuter allas
aktning utom min egen - och din, Olga.   - Låtom oss lämna detta land,
som icke hade plats för oss, då vi voro hederliga, men öppnade sina
portar, då vi blefvo ohederliga. Låtom oss draga dit bort, där jorden
ännu saknar ägare och där den i frihet födde kan beta sina hjordar,
hvarhelst himlen vattnar gräset och solen lockar det till växtl Dina
ögon, Olga, fråga mig, om jag icke skall sakna det gamla hemmet, där
min barndom förflutit! Jag hade ingen barndom; ingen hälsade mig
välkommen, när jag kom, och ingen säger farväl, när jag går. När jag
såg dig, Olga, då började min barndom, och där du är, där är mitt hem!

*

Om aftonen spökade det på Trollhättorna, och en vådeld tände
Kristians stuga. Vid skenet sågs hans största båt styra till hafs och
hålla österut. Kristian satt till rors, men i fören satt hans unga
hustru vid skotet och höll utkik.

:::: afventyr/03.html ::::

Högre ändamål

DET VAR så kallt i den lilla landskyrkan, att andedräkten stod som
rök ur munnen på prästen och gossarne, som sjöngo i
koret. Församlingen, som stående afhörde mässan, hade fått halm
utbredd på jordgolfvet, att de icke skulle frysa allt för mycket vid
knäfallen, som återkommo hvar gång gossarne ringde i den lilla
klockan. Det var mycket folk i mässan i dag, emedan man väntade sig
ett ovanligare skådespel efter gudstjänstens slut. Prästen skulle
nämligen varna tvenne oeniga makar, som icke ville hålla frid
tillsammans och icke fingo skiljas, emedan någon synd icke var
begången och ingendera ville lämna bo och barn och taga skammen för en
förlöpning. Mässoffret var slutadt och litanian, miserere, ljöd
sönderslitande från de af kölden darrande rösterna. Solen lyste rödt
på de isiga fönstren, och de tända vaxljusen lyste icke alls, utan
sågo endast ut som gula fläckar, öfver hvilka den uppvärmda luften
dallrade som gärdesglindret om våren.

Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, sjöng prästen, och gossarne
svarade miserere, och församlingen stämde in; djupa, skarpa mansröster
och höga, späda kvinnoröster, miserere, förbarma dig öfver oss.  Det
sista miserere ljöd som ett förtviflans nödrop, ty i samma ögonblick
trädde de två makarne fram från den undangömda plats vid dörren de
haft sig anvisad och gingo fram på stora gången till altaret. Mannen
var en lång, groft byggd person med brunt helskägg och haltade något;
kvinnan en liten, späd gestalt med veka linjer och mjuka behagfulla
rörelser. Hennes ansikte var till hälften doldt af en karpus, så att
man endast såg ett par blekblå ögon med ett lidande uttryck och det
öfre af de hvita kinderna.

Prästen gjorde en tyst bön och vände sig därpå utåt mot
församlingen. Han var en ung man, som ännu icke fyllt trettio år, och
hvars friska, godmodiga ansikte icke tycktes passa till den sida
dräkten och de stora, stränga ord han uttalade. Han hade fått båda
makarnes bikt långt förut, och det var endast på biskopens befallning
han nu framsade sin straffpredikan. De oeniga hade nämligen varit hos
biskopen och bedt få upplösa äktenskapet, men denne hade icke funnit
anledning bevilja deras begäran, då kanoniska lagen och dekretalerna
icke tillstadde skilsmässa annat än för synds skull, ofruktsamhet i
vissa fall och den ena makens förlöpande från hem och härd.

Prästen började sitt tal med en torr, uttryckslös stämma, som om
han icke trodde på hvad han sade.

Äktenskapet, menade han, var stiftadt af Gud själf, som af mannens
ref skapat kvinnan för mannens skull, att hon måtte vara honom en
hjälp. Men alldenstund mannen var först skapad och kvinnan sedan,
skulle kvinnan vara sin man underdånig och han vara hennes herre.
Mannen å sin sida skulle behandla kvinnan med aktning, emedan hon var
hans ära, och han därigenom ärade sig själf i sin hustru. Sålunda
säger också Paulus i sitt bref till de Korinthier, sjunde kapitlet,
fjärde versen, hvilket ställe just ligger till grund för Gratiani
dekret, han säger: Hustrun hafver icke själf makt öfver sin egen
kropp, utan mannen.

Då lärjungarne kommo till Jesum och frågade, om makar fingo
skiljas, svarade han och sade: Hvad Gud förenat, skulle människan icke
åtskilja, och på denna grund tillstadde icke kyrkan äktenskapets
upplösning. Att den världsliga lagen gjorde andra medgifvanden, hade
endast uppkommit för människornas ondskas skull och kunde icke
bifallas af kyrkan.

Lifvet var ingen rosengård, och vi skulle icke begära för mycket
af det. Den, som i dag predikade här, vore själf i äktenskap. (Det var
nämligen på den tiden de katolska prästerna ännu fingo gifta sig.) Han
visste således att döma i denna fråga; han visste, huru den ena måste
vara den andra tillmötesgående, om icke kif och nit skulle uppstå.
Han hade vigt dessa unga makar och sett deras första kärleks lycka;
han hade döpt deras barn och sett föräldraglädjen helga deras
kärlek. Han erinrade dem om dessa oförgätliga stunder, då lifvet gaf
dem sitt bästa, och framtiden låg för dem som en rosig sommardag. Han
besvor dem vid minnet häraf att räcka hvarandra handen och glömma allt
som händt, sedan ofridens ande stigit upp i deras hjärtan; han bad dem
i denna kristliga församlings åsyn förnya det förbund, som de i sin
själfviskhet sökt lösa.

Nu uppstod ett ögonblick af djup tystnad och spänning, hvarunder
församlingen gaf sin otålighet till känna genom att flytta sig framåt
så långt trängseln tillät.

De båda makarne förblefvo orörliga.

Då syntes prästen bli otålig, och med en stämma, som darrade af
sorg och vrede, tog han åter ordet.

Han talade nu om föräldrarnes plikter mot barnet, om Guds vrede
öfver ett oförsonligt sinne, och han sade rent ut, att äktenskapet
icke alls var afsedt att vara en förlustelse för två varmblodiga
människor, utan ett medel för släktets icke allenast,  - han betonade
det - förökelse, utan också uppfostran. Han gaf dem därpå betänketid
till nästa söndag och bad dem gå i frid.

Han hade knappt uttalat sista ordet och gjort en afskedande
rörelse med handen, förr än den unga kvinnan vände sig om och
gick. Kall och lugn gick hon emellan församlingens leder och försvann
ut genom stora ingången.

Mannen dröjde ett ögonblick, hvarpå han sökte den mindre porten,
där korsgången mynnade.

När prästen gick hem med sin hustru, som åhört mässan, sade hon
till honom med en vek, men förebrående ton:

»Trodde du, hvad du sade?  Du känner genom bikten,att dessa makars
förening icke är ett rätt äktenskap. Du vet, att denna kvinna är en
martyr, hvars lif endast kan räddas genom att hon håller sig långt
från denne man; detta vet du, och du uppmanar henne att gå sin
undergång till mötes.»

»Kyrkan, ser du, min vän, har högre ändamål än små människors
välbefinnande.»

»Jag trodde, att människors välbefinnande, som du kallar deras
sällhet, var kyrkans högsta ändamål. Hvad är då kyrkans högsta
ändamål?»

»Guds rikes tillväxt på jorden-, svarade prästen efter något
begrundande.

»Låt oss tänka nu», sade hustrun. »Guds rike? I Guds rike skola ju
endast de sälla hafva boningar. Alltså skall kyrkan göra människorna
sälla?»

»I högre mening, ja!»

»I högre? Finns det två meningar?»

»Ja, det finns högre och lägre. För öfrigt kan en liten dåre fråga
mer än sju vise rå besvara.»

»Då är det illa beställdt med de vises visdom, ty hvad skola de
svara, när en klok frågar, när alla kloka i världen skola komma och
fråga», fortfor den lilla dåren.

»De skola svara, att de veta intet», hviskade prästen.

De stampade snön af fötterna och trädde in i den lilla
prästgården, där de mottogos af två små friska piltar, som ville kyssa
far och mor, hvilka voro så hjärtligt välkomna, icke minst därför, att
den sköna söndagsmiddan stod och väntade i spisen.

Prästen lade bort den sida kyrkrocken och påtog en mera borgerlig,
i hvilken han dock aldrig visade sig för någon församlingsbo utom för
de sina och den gamla köksan. Bordet var dukadt. Golfvet var så hvitt,
och det hackade granriset doftade så skönt. Fadern välsignade den goda
middagsmaten, och man satte sig till bords så glada och nöjda med sin
värld och med hvarandra, såsom om aldrig några hjärtan brustit för
högre ändamål.

*

Snön hade smalt, jorden rykte och jäste af aflingslusta.
Prästgården var belägen midt på den fula slätt i Uppland, som intages
af Rasbo socken. Hvart ögat spanade, syntes endast den steniga marken,
den leriga åkern och några enbuskar, hvilka tryckte som skrämda harar
för den eviga blåsten. I fjärran vid horisonten syntes de högsta
topparna af skogsbrynet såsom master af på hafvet sjunkande fartyg.
På södra sidan af stugan hade prästen planterat några träd och hackat
upp litet jord, där han dragit upp blommor och kryddor, hvilka, såsom
varande ovana vid det hårda luftstrecket, måste täckas med halm om
vintern. En liten å, som kom norr ifrån skogarna, rann förbi
prästgården och var jämnt så stor, att man kunde ro fram en ekstock,
om man höll sig midt i rännan.

Dominus Peder i Rasbo hade vaknat i soluppgången, hälsat sin
hustru och sina barn och gått till kyrkan, som endast låg några
stenkast från prästgården. Han hade läst morgonmässan, helgat dagens
arbete och gått hem igen så strålande glad och
lefnadslustig. Lärkorna, hvilka säkerligen icke förstodo sig på fult
eller vackert, hade sjungit öfver de steniga åkrarne, som om de
välsignat den magra grödan. Vattnet porlade i dikena, där de gula
hästhofvarne lyste på kanterna.  Han hade kommit hem och druckit sin
morgonmjölk på förstugukvisten, och nu stod han i sin tröja i
trädgården och befriade sina blommor från vintertäckningen. Han tog en
hacka och började vända den sofvande jorden. Solen brände varm;
arbetet, vid hvilket han var ovan, kom hans blod att röra sig. Han
andades häftigt in den starka vårluften, och han kände ett
välbefinnande, som om han vaknat till nytt lif. Hustrun hade öppnat
fönsterluckorna åt solsidan och stod halfklädd och betraktade sin mans
arbete:

»Det här är annat än hänga öfver böckerna», sade han.

»,Du skulle blifvit bonde», sade hon.

»Jag fick ju inte, kära du!  O, hvad det känns godt i bröst och
rygg. Hvad tror man Gud gifvit oss två långa armar till, om de icke
skulle begagnas.

»Ja, inte behöfver man dem till att läsa med.»

»Nej I Men att skotta snö, hugga ved, gräfva jorden, bära sina
barn och försvara sig, det har man fått dem till, och det straffar sig
själft, om man icke brukar dem. Vi andans män, vi få inte röra vid den
här syndiga jorden.»

»Tyst», sade hustrun och lade ett finger på munnen; »barnen höra
dig!»

Mannen tog af sin mössa och torkade svetten ur pannan:

»Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett, står det. O, hvad jag
svettas skönt. Det är annat, än när ångesten öfver att icke kunna
finna en dunkel ordalydelses förstånd jagar kallsvetten genom
hårfästet, eller då tviflets andar bränna musten ur blodet, så att det
kryper som het sand genom kroppen. Ser du hur köttet hoppar på armen
af lust att få röra sig; se, hur de blå ådrorna svälla som vårbäckar,
när isen smälter; o, bröstet blir så stort, så att det knäpper i
tröjsömmarne; detta är verkligen annat...»

»Tysts, sade hustrun, igen varnande, och tillade för att afleda
samtalets vådliga fart: »Du har befriat dina blommor från
tvångströjorna, men du har glömt de stackars djuren, som stått bundna
i mörka ladugården hela vintern.»

»Det är rätt», sade prästen och ställde bort hackan, »men då skola
barnen ut och se på!»

Utan att dröja gick prästen till nöthuset, som låg ytterst i den
byggnadslänga, hvaraf gården bestod; där löste han de båda korna,
öppnade fårkätten och kalfbåset samt gick sedan ut på backen och bröt
upp luckan till svinstian. Först kom skällkon ut och ställde sig i
ladugårdsdörren; ljuset tycktes blända henne, när hon sträckte fram
halsen och vädrade på solen; därpå klef hon försiktigt ut på bron,
drog några djupa andetag, så att våmmen svällde; så luktade hon på
marken, och liksom betagen af glada fjorårsminnen satte hon svansen i
vädret och skumpade ut på backen, hoppade öfver stenar och buskar och
tog sedan ett sträckt galopp öfver brunnsluckan. Ut kom kullkon, ut
kommo kalfvarne och fåren och sist grisarne. Men efter dem kom prästen
med en käpp, ty han hade glömt att sätta på trädgårdsgrinden, och nu
blef en kapplöpning, i hvilken de båda piltarne snart deltogo med
hjärtans lust för att drifva ut kreaturen utom hägnaden. Men när den
gamla köksan såg dominus springa i tröjan ute på backen, blef hon
ifrig öfver hvad folket skulle säga och störtade ut genom
fönsterluckan, medan hustrun stod på trappan och skrattade så
klingande och så godt. Men den unge prästen, han var så lössläppt och
glad och njöt som ett barn af att se djurens glädje öfver
vinterfängelsets slut, så att han glömde både församling och biskop,
och han sprang långt ut på landsvägen för att mota kreaturen ut på
trädesåkern.

Då hörde han sin hustru ropa sitt namn, och då han vände sig om,
såg han en främmande kvinna stå bredvid henne på förstugubron. Skamsen
och förargad inom sig, satte han dräkten till rätta, strök håret under
mössan och vände hemåt, antagande ett högtidligt uttryck i sina
ansiktsdrag.

Då han kom närmare, igenkände han den lilla kvinnan, som han
varnat i kyrkan för oenighet i äktenskapet. Han förstod, att hon
begärde ett samtal, och han bad henne stiga in; han skulle strax komma
efter, när han fått en annan rock på sig.

Med den andra rocken och ett annat sinne inträdde han om en stund
i stugan, där den oeniga makan väntade. Han frågade efter hennes
ärende. Hon förklarade, att hon kommit öfverens med sin man, att hon
skulle förlöpa hemmet, efter som kyrkan icke beviljade skilsmässa på
andra villkor.  Prästen blef otålig och skulle just fram med
dekretaler och Korinthier-bref, då han genom det öppna stugufönstret
hörde sanden gnissla på trädgårdsgången: han kände så väl de lätta,
mjuka fjäten och sandkornens skrik trängde in i hans samvete.

»Er handling, kvinna», sade han, »är full af mod, men den är
ändock ett brott.»

»Den är icke något brott, det är blott ni, som kallar den så»,
svarade kvinnan så bestämdt, som om hon genom förtviflans nätter och
dagar genomtänkt sin handling.

Prästen blef retad och sökte i sitt minne efter några dråpord, då
han återigen hörde några skarpa små skrik från den pinade sanden
därute.

»Ni ger ändock ett dåligt föredöme för församlingen», sade
han.

»Ett sämre, om jag stannar», sade kvinnan.

»Ni blir arflös.»

»Det vet jag.»

»Ni förlorar ert rykte.»

»Det vet jag också, men det bär jag, när jag är oskyldig.»

»Men ert barn?»

»Det tar jag med mig.»

»Hvad säger mannen om det?  Ni har ingen rättighet öfver ert barn,
när ni öfverger hemmet.

»Har jag icke? Öfver mitt eget barn?»

»Det är alltid två ägare till ett barn.»

»Då räcker icke Salomos visdom att lösa denna tvist. Men jag skall
slita den, om jag kan genom att göra ett slut på detta. Jag kom till
er för att begära ljus och ni leder mig in i en mörk gång, där ni
släcker ljuset och går er väg.  Ett vet jag: där kärleken upphört, där
återstår endast synd och förnedring; jag vill icke lefva i synd,
därför bryter jag.»

Häftiga andetag såsom af återhållna känslor hördes tätt utanför;
prästen kämpade sin strid; därpå sade han:

»Såsom kyrkans tjänare har jag endast Herrans ord att hålla mig
till, och det är hårdt som hälleberget; som människa kan jag endast
säga, hvad mitt hjärta ingifver mig, men som kanske är synd, ty
människohjärtat är en skröplig ting. Gå i frid och upplös inte hvad
Gud förenat!»

»Nej, icke hvad Gud förenat, men hvad makarnas föräldrar
stiftat. Ni har icke ett ord att säga mig till tröst på den tunga väg
jag går att vandra.»

Prästen skakade på hufvudet nekande.

»Må ni icke en gång få mottaga stenar, då ni kommer att begära
bröd», sade kvinnan med en nästan hotande ton och gick ut.

Prästen kastade af sig rocken igen, drog en suck och sökte förjaga
de obehagliga känslor mötet framkallat. När han kom ut, mötte han sin
hustru med den anmärkningen, att det gjorde honom uppriktigt ondt om
den arma kvinnan.

»Hvarför sade du icke henne det?» inföll hustrun, som tycktes vara
inne i frågan.

»Det finns saker, som man icke får säga», svarade mannen.

»Hvem får man icke säga dem för?»

»Hvem för» - Kyrkan, likasom staten, min vän, äro gudomliga tankar,
men, förverkligade af svaga människor, ofullkomliga i sitt
förverkligande; därför får man icke erkänna för svaga människor, att
dessa inrättningar äro ofullkomliga, ty därigenom skulle de komma att
tvifla på det gudomliga ursprunget.»

»Men om man, genom att se deras ofullkomlighet, skulle komma att
tvifla på det gudomliga ursprunget och det genom undersökning skulle
visa sig, att de saknade gudomligt ursprung . . . »

»Jag tror vid alla helige, att tviflets djäflar härska i denna
tidens luft! Vet du icke, att den förste frågaren störtade
mänskligheten i fördömelsen? Det är i sanning icke utan, att den
påflige legaten haft sina skäl vid pågående kyrkomöte att kalla detta
landet fördärfvadt.»

Hustrun gaf honom en blick, som om hon såg efter, huruvida han
skämtade, hvarpå mannen svarade med ett leende.

»Du skall icke skämta på det sättet», sade hustrun; »jag kan ju så
lätt råka att tro hvad du säger. För öfrigt vet jag aldrig, när du
talar allvarsamt eller gycklar. Du tror nog delvis på hvad du säger,
men du tror också inte på det: du är så vacklande, som om du själf
vore gripen af de där andarne i luften du talade om.»

För att icke komma djupare i en frågas utredning, som han helst
ville ha outredd, föreslog prästen, att de skulle fara på båt ner till
en vacker plats, som ägde förmånen af några löfträd och där man skulle
äta middag.

Snart satt prästen vid årorna, och den gröna ekstocken sköt fram
öfver den lugna vattenytan, under det barnen sökte rycka af de gamla
fjorårsrören, genom hvilkas torra blad vårvinden hviskade om
uppståndelse ur vintersömnen. Prästen hade aflagt den sida rocken och
påtagit den tröja han kallade »sin gamla människa», och årorna förde
han med kraft som en van roddare hela halfmilen ner till den lilla
björkbacken, hvilken låg som en holme i stenhafvet. Medan hustrun
dukade, sprang mannen omkring med gossarne och plockade hvitsippor och
guldvifvor.

Han lärde dem skjuta med pilbåge, och han täljde sälgpipor. Han
klättrade i träden och rullade i gräset som en pojke, och han lät köra
sig som en häst med tömmarne i mun under barnens klingande skratt. Han
blef allt yrare, och när gossarne sköto till måls på den långa rocken,
som han hängt upp i en björk, föll han i ett sådant skratt, att han
blef blå i ansiktet. Men hustrun såg sig försiktigt omkring åt alla
håll, om någon människa skulle komma och se dem.

»Ack, låt mig vara människa ute i Guds natur åtminstone», sade
han. Och hustrun kunde icke invända något mot den saken.

Middagen var dukad i gräset, och prästen var så hungrig, att han
glömde läsa öfver maten, hvarför han ådrog sig anmärkning af barnen:

»Far läser inte till bords», sade de.

»Jag ser inte något bord», svarade han och stack tummen i
smöret. Detta roade de små ofantligt.

»Håll fötterna stilla under bordet, Per», sade han. »Lägg inte
benen på bordet, Nils», sade han. Och de små skrattade, så att de
höllo på att sätta maten i halsen. Aldrig hade de haft så roligt, ty
aldrig hade de sett far så glad, och han måste säga om sina roligheter
gång på gång, och de mottogos alltid med lika stor förtjusning.

Men det led mot aftonen, och man måste tänka på hemfärden. Man
packade ihop och gick i båten. Ännu var det muntert en stund, men
snart tystnade skratten och de små somnade i mors knä. Far blef tyst
och allvarsam, som man blir, när man skrattat mycket, och ju närmare
man nalkades hemmet, dess slutnare blef han. Han försökte ibland att
säga något gladt, men det lät så skärande vemodigt. Solen kastade
sneda strålar öfver de ändlösa fälten, vinden hade lagt sig, och det
rådde en mjältsjuk tystnad och frid öfver hela naturen, blott då och
då störd af kreaturens råmande eller gökens lidelsefulla rop.

»Norr gök, sorg gök», sade prästen, som om han därmed ville ge ett
länge sökt uttryck åt sin beklämda stämning.

»Det gäller inte mer än första gången man hör honom», tröstade
hustrun, »och i morse ropade han tröster i öster.»

Nu syntes taken på ladugården och öfver den samma stack kyrkans
tom. De lade till vid bryggan, och nu tog fadern de båda sofvande små
och bar dem in i stugan. Därpå sade han farväl till sin hustru och
tackade för godt sällskap; nu skulle han gå till kyrkan och läsa
aftonmässan.

Han tog sin bok och gick. När han kom ut på vägen, ringde klockan
Angelus. Han skyndade på sina steg. På kyrkogården såg han på långt
håll människor röra sig. Detta var något ovanligt, ty ingen mer än
klockaren brukade åhöra aftonmässan. Han tänkte på, att någon sett
honom i björkbacken. Han undrade, om man hört hans samtal med hustrun.
Han blef riktigt hjärtängslig, när han kom nära kyrkporten, ty där
urskilde han två hästar i lysande munderingar och en arkidiakon från
Uppsala ärkebiskopssäte med åtföljande tjänare. Diakonen tycktes ha
väntat, ty han gick genast fram till prästen och bad att få meddela
sig med honom efter slutad mässa. Aldrig hade denne bedt en aftonbön
med så brinnande hjärta, och med ångest i bröstet nedkallade han alla
heliges beskydd mot okända faror. Han kastade då och då en blick åt
dörren, där han såg diakonen stå som en bödel, hvilken väntar på sitt
offer, och när han sagt amen, gick han med tunga steg att mottaga
slaget, ty nu var han viss på, att något olyckligt skulle inträffa.

»Jag ville icke söka i hemmet», började ärkebiskopens sändebud,
»emedan mitt ärende var af en sådan natur, att det fordrade ett
fridlyst ställe och närheten af de heliga ting, som göra våra hjärtan
starka. Jag har nämligen ett meddelande från kyrkomötet, hvilket
kommer att ingripa djupt i det enskilda lifvets innersta
förhållanden.»

Här afbröt han sig, då han såg offrets ångest, och han framlämnade
ett pergament, som den unge prästen uppvecklade och läste.

»Dilectis in Christo fratribus! Älskade bröder i Kristol . . .»
läste han; »Episcopus Sabinensis, apostolicce sedis legatus. . .
biskopen af Sabina, romerska stolens sändebud...»

Ögonen flögo öfver de gnetiga bokstafslederna, tills de med ens
stannade vid en rad, som tycktes vara skrifven med brinnande eld, ty
den unge mannens anletsdrag och blickar blefvo som förvandlade i aska.

Diakonen tycktes fatta medlidande med honom och sade:

»Som synes, äro kyrkans kraf hårda: inom årets utgång skola alla
prästers äktenskap vara upplösta; ty en rätt Herrans tjänare kan icke
lefva i köttsligt förbund med en kvinna, utan att han orenar de
helgedomar han har under händer, och hans hjärta kan icke delas mellan
Kristus och en syndig ättling af den första kvinnan.»

»Hvad Gud förenat skall människan icke åtskilja», svarade prästen,
när han först kom till besinning.

»Detta gäller endast församlingen; men när Kristi kyrkas högre
ändamål fordra, då blir brottet lag. Och märk väl distinktionen:
människan skall icke åtskilja. Det är således blott människans
uppträdande som skiljare det är frågan om; men här uppträder Gud,
genom sin tjänare, och upplöser hvad Gud förenat; alltså gäller icke
för detta fall hvad som eljes gäller för alla fall.»

»Men Gud själf har ju stiftat äktenskapet» invände den
förkrossade.

»Alldeles, just som jag säger, och därför har han också rätt att
lösa det.

»Men detta offer begär icke Herren af sina svaga tjänare.»

»Herren begärde af Abraham, att han skulle offra sin son Isak. »

»Men hjärtan skola brista.»

»Alldeles; hjärtan skola brista, dess mera brinnande hålla de
sig.»

»Detta kan aldrig vara den milde Gudens mening.»

»Den milde Guden hängde sin egen son på kors! Världen är ingen
lustgård! Fåfänglighet, förgänglighet! Och ni kan trösta er med att
dekretalerna...»

»Nej, Gud allsmäktig, inga dekretaler; herr diakon, för himlens
skull, gif mig en gnista af hopp; doppa det yttersta af ert finger och
släck denna förtviflans eld ni tändt. Säg, att det icke är möjligt,
inbilla er att tro, det hela detta är ett förslag, som icke blifvit
antaget.»

Diakonen pekade på sigillet och sade:

»Presentibus consulentibus et consentientibus. . . det är redan
afgjordt och bekräftadt. Och hvad dekretalerna beträffar, min unge
vän, så finnas i dem sådana skatter af visdom, att de väl kunna tjäna
till upplysning för ett förblindadt sinne, och vill jag ge ett godt
råd åt en god vän, så säger jag: läs dekretalerna, läs dem bittida och
sent, och ni skall få se, att ni skall bli lugn och må väl!»

Den olycklige prästen tänkte på de stenar han gifvit den
förtviflade kvinnan om samma dags morgon, och han böjde sitt hufvud
under slaget.

»Alltså», sade diakonus, »njut af den korta tiden; sommarvinden
har blåst, blomstren ha gått ut på marken, och turturdufvan låter höra
sig i vårt land. Vid sankt Sylvester, ultimo mensis Decembris kommer
jag igen, och då skall ert hus vara sopadt och pyntadt, som om Herren
Kristus själf skulle hålla sitt intåg, och detta vid straff af
bannlysning. Ni kan studera det där diplomet nogare till dess.  -
Farväl!  -  Och glöm inte att läsa dekretalerna.»

Han steg upp på sin hvita häst och red därifrån att hinna till
nästa socken innan natten och där sprida sorg och elände som
apokalypsens ryttare.

Herr Peder i Rasbo var förkrossad. Han vågade icke gå hem genast,
utan störtade in i kyrkan, där han föll ner vid altaret. Det förgyllda
altarskåpets dörrar stodo öppna och Frälsarens vandring till Golgatha
belystes af aftonsolens röda strålar. Prästen var icke i detta
ögonblick den hotande och straffande Herrans domhafvande, utan han låg
som den tuktade församlingen på sitt ansikte och bad om nåd. Han
blickade upp till Kristus, men han såg intet medlidande.  Denne mottog
sin kalk ur den bjudande handen, och han tömde den i botten; han bar
sitt kors på sin sargade rygg upp för den branta backen, där han
skulle afrättas, men öfver den hängde öppnade sig himlen. Det fanns
således något öfver och bakom alla dessa lidanden. Han började
undersöka grunderna till denna stora människo-offring, som nu skulle
försiggå öfver hela landet. Kyrkan hade sett, huru människorna började
tvifla på prästernas befogenhet att vara domare och bödlar, ty
människorna hade funnit sina domare fulla af mänskliga svagheter. Nu
skulle prästerskapet visa, att de själfva kunde för Kristi saks skull
rifva hjärtat ur bröstet och lägga det på altaret. Men, fortfor hans
upproriska förnuft, kristendomen har ju afskaffat människooffer.
Tankarne gingo sin egen bana och tänkte: kanske det fanns någon tanke
i de gamla hedningarnes offer. Abraham var hedning, ty han kände icke
Kristus, och han var ju redo att offra sin son på Guds
befallning. Kristus offrades, alla heliga martyrer hade offrats,
hvarför skulle då han skonas? Därför fanns ingen anledning, och han
måste erkänna att om folket skulle fortfara och tro hans predikan, de
också fordrade att se honom offra det käraste, sig själf, ty han och
hans hustru voro ju ett. Han måste erkänna detta, och han erfor en
egendomlig ny njutning i tanken på de gräsliga lidanden, som
förestodo, och därtill kom högmodet och vinkade med martyrens krona,
som höjde honom öfver denna församling, hvilken han var van att från
högaltaret blicka ner på, men som nu hade börjat lyfta sina hufvud och
trotsigt hotat att storma denna upphöjda plats.

Styrkt och väckt af denna tanke, reste han sig och gick innanför
altarskranket. Han var icke längre den förkrossade syndaren, utan den
rättfärdige, som förtjänat stå vid Kristi sida, då han lidit lika
mycket som han. Han såg stolt ner på dessa bönpallar, hvilka i
skymningen liknade knäfallande, och han slungade den rättfärdiges
straffdomar öfver deras hufvud, därför att de icke ville tro på hans
predikan. Han ref upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst, där
det var ett tomt hål efter hjärtat, som han skänkt sin Gud. Han bad de
klentrogna sticka sina händer i hans sida och varda öfverbevisade. Han
kände sig växa under lidandet, och hans öfverretade inbillning
försatte honom i extas, så att tankens verksamhet för ett ögonblick
inställdes, och han tyckte sig vara ett med Kristus.  - Längre kunde
han icke komma, och han föll ihop som ett sönderblåst segel, när
kyrkvaktaren kom in och ville stänga.

På hemvägen kände han sig olycklig öfver den förlorade extasen,
och han skulle gärna ha vändt om till kyrkan, om icke något onämnbart,
yttrande sig i form af en svag pliktkänsla, kallade honom hem. Ju
närmare han kom, dess svalare blef hans känsla, och ju mindre tyckte
han sig vara.  Men när han trädde inom dörren och hans hustru mottog
honom med en öppen famn och en orolig fråga, hvarför han dröjt, och
när han kände den sköna värmen stråla mot sig från spiseln och såg
barnen sofva så lugna och blomstrande, då kände han hela värdet af
hvad han nu skulle uppgifva, och han öppnade sitt hjärta, till hvilket
all hans unga blod strömmade, och han kände hela den första kärlekens
världsstormande makt, som kan bära allt, vakna ånyo, och han svor att
aldrig öfvergifva den hans hjärta älskade, och de båda makarne kände
sig unga igen, och de sutto vid hvarandras sida till midnatt, och de
talade om framtiden och huru de skulle kunna undgå den hotande faran.

*

Sommaren förflöt för de lyckliga makarne såsom en skön dröm, under
hvilken de glömde bort, att uppvaknandet förestod.

Emellertid hade det påfliga budet blifvit kändt af församlingen,
hvilken med en viss skadeglädje tog del af det samma, dels emedan de
gärna unnade sina andliga härskare en liten skärseld, dels emedan de
hoppades få sina präster billigare nu, då de måste lefva utan
familj. Vidare fanns inom församlingen en hop fromma, hvilka togo allt
som kom ifrån biskop och påfve, såsom komme det från himmelen. De
behandlade frågan fram- och baklänges och stannade vid den meningen,
att köttslig förbindelse mellan präst och kvinna måste vara
syndig. Dessa fromma, hvilka väntat sig se prästgården rensad från
synden omedelbart ofvanpå kungörelsen, började samka sorl, när de icke
alls funno sin herde visa några tecken till, att han ämnade
lyda. Sorlet växte i styrka efter en tillfällighet, då åskan slagit
ner i kyrktornet. Kom så missväxt på hösten. Då höjdes rop, och de
fromma skickade en utvald skara till prästgården, hvilka förklarade,
att de icke ämnade mottaga sakramenten af en präst, som lefde i
synd. De fordrade, att han genast skulle skiljas till säng från sin
hustru, med hvilken han icke vidare hade rätt att afla barn, då dessa
ju skulle förklaras oäkta, och de hotade, att de skulle rensa sin
prästgård med eld, om icke den vore ren med gamla årets utgång.

För att visa församlingen, att hans äkta förbund icke var efter
köttet, lät herr Peder bära ut den stora sängen på backen och sof
hädanefter i köket.

Det blef tyst till en tid, men en märkbar förändring tycktes börja
visa sig hos prästen. Han gick oftare i kyrkan än han behöfde och
dröjde sig kvar där till sena kvällen. Han blef sluten och kall mot
sin hustru och var likasom rädd att möta henne. Barnen kunde han sitta
med i knä långa timmar och smeka, utan att säga ett ord.

Vid mårtensmässan i november kom diakonen från domkapitlet på
besök, och han hade ett mycket långt samtal med herr Peder. Om natten
sof denne uppe på rännet, och han fortfor att sofva där
dädanefter. Hustrun sade ingenting, men hon såg hela förloppet utan
utsikt att kunna ändra något. Hennes själs stolthet förbjöd henne ett
närmande, och när mannen började intaga sina måltider på egna timmar,
träffades de sällan. Han blef askgrå, och ögonen sjönko in i hufvudet;
han åt aldrig om kvällarna och sof på bara golfvet under ett sälskinn.

Det blef jul. Herr Peder kom en kväll tvenne dagar före julafton
in i stugan och satte sig vid spisen. Hustrun lagade barnens
kläder. Det rådde en ohygglig tystnad en lång stund; slutligen sade
mannen:

»Barnen skulle ha något till jul; hvem skall fara till stan?»

»Jag skall resa», svarade hustrun, »men jag tar barnen med
mig. Vill du det?»

»Jag har bedt Herren, att denna kalk måtte gå ifrån mig, men han
har icke velat, och jag har svarat honom: ske icke min vilja, utan
din!»

»Är du viss på, att du känner Herrens vilja» sade hustrun
undergifvet.

»Så visst min själ lefver!»

»Jag reser i morgon till far och mor, som vänta mig», sade
hustrun med tonlös, men fast stämma.

Prästen steg upp och gick hastigt ut, som om han hört sin
dödsdom. Kvällen var gnistrande kall, stjärnorna flämtade på den
blågröna himlen, och oändlig låg den snöbetäckta slätten framför den
förtviflade vandraren, hvars väg tycktes bära rätt fram till de
stjärnor, som sutto lägst och syntes stiga upp ur den hvita
jorden. Han vandrade och vandrade, bort, bort; han kände sig som en
bunden häst som löper men ryckes tillbaka af linan, hvarje gång han
tror sig fri.  Han gick förbi kojor, där det lyste, och han såg, hur
man skurade och fejade och kokade och bakade till den stundande
julen. Tankar på hans egen stundande jul vaknade.  Han tänkte sig
hemmet tomt, oeldadt, utan ljus, utan henne, utan barnen. Fötterna
brände under honom, men hans kropp frös. Han gick och gick utan att
veta hvart. Slutligen stod han framför en stuga. Luckorna voro
stängda, men en ljusstrimma trängde ut och kastade ett svafvelgult
sken på snön.  Han gick närmare och lade ögat till springan. Han såg
in i ett rum, där bänkar och bord voro belamrade med kläder: små
barnlinnen, strumpor, koltar. En kista stod uppslagen, och på locket
hängde en hvit klädning, hvars smärta lif väckte hans uppmärksamhet;
på dess framstycke syntes intryckt rundningen af en jungfrulig barm;
vid ena skuldran var en grön krans fastad. Var det en svepning eller
en bruddräkt? Han undrade öfver, att man klädde lik och brudar på
samma sätt. Han såg en skugga teckna sig på väggen; bland var den
lång, så att den bröts af och försvann i taket, ibland kröp den ner på
golfvet. Slutligen stannade den på den hvita klädningens kjol. Ett
litet hufvud med en bindmössa ritade sig bjärt mot den ljusa
botten. Denna panna, denna näsa, denna mun hade han sett förr. Hvar
var han?  Skuggan försvann ner i kistan, och fram i ljuset trädde ett
ansikte, som icke kunde tillhöra en lefvande, så blekt, så outsägligt
lidande föreföll det, och det såg honom in i ögonen, så att det
brände, och han kände, huru tårarne rullade ner från hans kinder och
smälte snön på fönsterbrädet. Och då blefvo blickarne därinne så veka,
så bönfallande, att han trodde sig se heliga Katarina vid hjulet
anropande kejsar Decius om nåd. Ja, det var hon, och han var kejsaren.
Skulle han gifva henne nåd? Nej, gifver kejsaren det kejsaren
tillhörer, säger ordet, och himmel och jord skola förgås, men mina ord
skola icke förgås. Ingen nåd! Men han kunde icke uthärda dessa
blickar, om han skulle fortfara att vara stark; därför måste han
gå. Ut i trädgården, där snön hade lagt sig öfver hans täckta
blomsterbuskar, så att de sågo ut som små barngrafvar, vandrade han
nu. Hvilka lågo i dessa små grafvar? Hans barn! Hans friska, röda
barn, som Gud befallt honom offra, liksom Abraham offrade Isak.  Men
Abraham slapp ifrån med skräcken, han! Det var en helvetets Gud, som
kunde vara så omänsklig. Det måste vara en dålig Gud, som predikade
kärlek för människorna, men själf uppförde sig som en bödel. Han
skulle genast gå och söka honom; söka honom i hans eget hus, och han
skulle tala vid honom och begära en förklaring. Han kom ut ur
trädgården, på vedbacken. Där stötte han på en ofantlig likkista, men
den var för två personer. Nej, det var en säng; den var bäddad med den
mjukaste nyfallna snö, som låg så hvit som ejderdun och kändes så varm
som fjäder på en lefvande fågel. Det var en vällustig bädd. Här skulle
Cleopatra hafva firat bröllop med Goliath. - Han bet i sängkarmen som
en hund, när det kliar i hans unga tänder. -  Den mörkhyade Cleopatra
mot den hvita snön! Det vore en syn! Han vadade vidare i snödrifvorna
och fick fatt i en liten gran, som stod vid vedskjulet. Det var en
julgran, en sådan som barnen skulle dansat omkring, om de lefvat.  Nu
erinrade han sig, att han skulle söka Guden, som tagit hans barn, och
ställa honom till ansvar. Kyrkan var icke långt borta, men när han kom
dit, var den stängd. Då blef han ursinnig. Han krafsade undan snön,
tills han fick fatt i en sten, och med den började han slå på dörren,
så att det svarade likt åskskrällar inne i kyrkan, allt under hans
höga rop:

»Härut, Molock, som äter barn, så skall jag rifva upp din buk!
Härut, Jesus Kristus och heliga Katarina, härut alla helgon och
djäflar, så skall ni få slåss med kejsar Decius i Rasbo! Hå! Ni kommer
från ryggen, afgrundslegioner!

»Han vände sig om utåt kyrkogården och med en rasandes styrka bröt
han ner en ung lind; med denna som vapen angrep han den härskara af
små grafkors, hvilka han tyckte rycka emot sig med utsträckta
armar. De veko icke, och han gick fram som döden med sin lie, och han
slutade icke, förr än han nedlagt hvartenda ett, så att marken var
betäckt med spillror.

Men hans krafter hade ännu icke uttömt sig. Nu skulle han plundra
liken och hopsamla döda och sårade. Börda på börda bar han fram till
kyrkväggen och staplade upp under ett fönster. När detta var färdigt,
klättrade han upp, slog ut en fönsterruta och steg in i kyrkan. Där
inne var alldeles upplyst af norrskenet, som förut varit doldt för
honom af kyrkans höga tak. Ett nytt anfall mot de angripande
bönpallarne, hvilka han krossade till en hop trälappar. Hans blickar
stannade nu på högaltaret, där öfver pinohistorien Jehovah tronade på
ett moln med lagens aska i sin hand.  Han lade armarne öfver bröstet
och betraktade spotskt den stränge mannen därofvan molnen.

»Kom ner, du!» skrek han. »Kom ner, skola vi brottas!

När han icke såg sin utmaning antagas, fattade han en träklabb
och kastade upp mot sin fiende. Med en skräll träffades ett
gipsornament, som störtade ner och ref upp ett moln af damm.

Han tog en trälapp till och kastade med missräkningens stigande
raseri. Molnen föllo ner bit för bit under hans högljudda skratt,
lagens åska rycktes ur den allsmäktiges hand; slutligen störtade den
tunga bilden med ett förfärligt brak ner öfver altaret och krossade
ljusstakarne i fallet.  Men då blef hädaren slagen af skräck och
sprang ut genom fönstret.

*

Dagen före julaftonen om morgonen hade en sockenbo sett en
underlig syn på prästgårdsgärdet. En släda hade kommit ut från
prästgården med en kvinna, två barn och en dräng, och körde
västerut. Österifrån en fjärdedels mil efter slädan hade prästen i
församlingen kommit springande och med höga rop bedt slädan
stanna. Denna hade dock fortsatt sin färd landsvägen framåt och
försvunnit i en krökning.  Då hade prästen stupat i en snödrifva med
knuten näfve lyftad mot himlen.  Senare underrättelser meddelade, att
prästen låg illa sjuk i en feber, och att djäfvulen, af ondska öfver,
att han icke rådt på Herrans tjänare i den nyss utkämpade striden om
äktenskapets upplösning, på det förfärligaste grasserat i kyrkan; men
för att komma in och hafva makt i den, hade han först brutit ner alla
korsen på kyrkogården. Hvilket allt sammanlagdt återställde herr
Peders anseende och till och med gaf honom ett sken af helighet, som
gjorde de fromma mycket belåtna, emedan de varit den drifvande orsaken
till prästgårdens renande.

:::: afventyr/11_1.html ::::

Description: Swedish version of Tschandala by August 
             Strindberg.  Scaning by Sebastien Chartrand.
             e-mail : blas@musicb.mcgill.ca

Vi beklagar den låga kvaliteten.
Texten är inte fullt korrekturläst än.

Tschandala
FÖRSTA DELEN

Den lärde magister Andreas Törner satt i sin kammare i korsvirkeshuset
vid Lilla Gråbrödragatan i Lund en aprildag mot slutet av Carl XI:s
regering och kände sig tungsint till humöret. Studenterna vid det
nyligen stiftade universitetet, till större delen danskar, som skulle
lära sig svenskt språk och svenska seder, hade efter vanligheten
anstiftat spektakel och okynniga upptåg, men ställt till så klokt, att
de skyldige icke kunde ertappas. Magistern, som aldrig steg upp i
katedern utan att framtaga ur bakfickan en laddad ryttarpistol, som
han med ostentation lade bredvid sitt vattenglas, hade i dag haft den
oturen att strax vid början av föreläsningen sätta sig ned i golvet
till följd av att stolen var sönderbruten och helt klent hoplimmad
igen. Någon munterhet hade icke därvid kommit till utbrott, dess
värre; ty nu fanns det ingen som han kunde lata umgälla saken, och att
anställa undersökningar efter gärningsmannen var som att skjuta skarpt
i tomma luften.

Magisterns missmod hade också en stund förut fått ny näring; ty nu,
när terminen nalkades sitt slut, hade han gjort sig räkning på att få
tillbringa sommaren i Växjö, varifrån han var hemma, men rektorn hade
nyss meddelat honom kunglig resolution om att han, i betraktande av
den jäsning som rådde i de erövrade provinserna, skulle stanna i
landet och med sin närvaro inverka på de hårda sinnena, genom samkväm
och ordskifte göra sig underkunnig om befolkningens tänkesätt och
arbeta för uniformitetens införande.  Det var icke något bekvämt göra
att bekläda ett docentämbete i dessa tider, och för att ingjuta
respekt hos studenterna brukade rektorn välja ut starka och manhaftiga
karlar, som när så behövdes kunde taga nappatag med auditoriet, och
magister Andreas hade anträtt sin akademiska bana beväpnad med en
hagtornspåk, medelst vilken han under en och en halv timme hade
tillbakaslagit stormningen mot katedern med den påföljd att han och
sex studiosi måste tas in på sjukhuset.

Han var en hård man, hade i sin ungdom varit med i kriget, hade
deltagit i slaget vid Lund och bar åtskilliga skråmor i ansiktet. Hans
lärofack var politik och ekonomi, till vilket senare ämne räknades
djur- och växtlära, hushållningslära och fysik. Nu när sommaren
nalkades och hemlängtan efter födelsebygdens granskogar började pina
hans sinne, men ingen utsikt fanns till att få denna längtan
tillfredsställd, hade han hört sig om efter en sommarbostad nere åt
kusten, där han kunde fa tillfälle att samla växter och insekter och
bo i närheten av någon större skog jämte sin familj, som bestod av
hustru och två barn. Dock hade han på förhand bestämt sig för att icke
hyra in sig hos bönder eller fiskare, med hänsyn till det hos
småfolket rådande agget mot Sverige, men han hade hört sig före hos de
köpmän där han var kund, om någon herrskapsfamilj kunde vara hågad
avstå ett par rum med kök och erforderliga uthus, och han hade just
genom kramhandlaren fått vink om ett bra ställe, vars ägare kunde
väntas in till staden en av de närmaste dagarne. Det var egentligen
icke i dessa sommarfunderingar magister Andreas var försjunken, när
han satt i sin läderstol och rökte holländsk knaster och det knackade
på hans kammardörr. Vid hans tankspridda "stig in!" öppnades dörren
först på glänt och efter några ögonblick på vid gavel av en
svartmuskig karl av medellängd, klädd som en förmögen borgare och
tämligen ung. Den inträdande kastade snabba blickar omkring i rummet,
som om han letade efter någonting, undersökte skrivbordet och
bokhvllorna och bockade sig ödmjukt och smilande för magistern, vilken
anmodade honom om att säga sitt ärende. Men mannen tycktes inte vara
böjd att tala så oförberett, utan slog bukter på kroppen och ville
synbarligen avlocka den andre något, som han kunde svara på.

- Vem är Ni, sporde magistern till slut, på en gång otålig och orolig.
- Jag ber så mycket om ursäkt, men jag kommer i anledning av en
lägenhet att hyra för sommaren, svarade den okände, på hälften danska
och hälften svenska.

- Jaså, sade magistern på bruten danska för att visa sig
tillmötesgående. Vad har ni att bjuda på ? Den okände tycktes överväga
sitt svar och känna sig före, som om det gällde att träffa den ömma
punkten.

- Jag har ett slott! utbrast han äntligen. Magistern rynkade på näsan.
- Det vill säga, om man så önskar. Törs jag annars fråga, vad herren
vill ha ?

- Jag vill ha en bra lägenhet med trädgård... 

- Ja, jag är trädgårdsmästare, inföll den okände. 

Magistern tyckte icke hans vita hy tydde på att han var
trädgårdsarbetare, men det fick gå.

- Är Ni ägaren, tog han upp tråden igen.

- Nej, det är jag inte, jag är bara förvaltare, men baronessan sitter
själv nere i vagnen, om magistern vill göra sig besvär med att stiga
ner. Då magistern kom ned, var den så kallade baronessan redan stadd i
underhandlingar med magisterns hustru, baronessan sittande i en stor
kaross från drottning Christinas tid, förspänd med två löjliga hästar,
som buro seldon med friherrekronor på. Och på kuskbocken satt en karl
klädd i papegojfärgat livre, vanvördigt flinande varje gång han såg
sig om på herrskapet. Baronessan såg mycket konstig ut, ytterst
simpel, men klädd i en grannlåtsdräkt från sista förmyndareregeringens
tid. Enär inga ordentliga underhandlingar kunde äga rum med mindre man
hade sett på lägenheten. antogo magistern och hans hustru inbjudningen
att stiga upp och åka med till stället, som låg en mil utom staden vid
stora kungsvägen mellan Landskrona och Hälsingborg. Under det att
sällskapet åkte bort på den smutsiga vägen, fick magister Törner
tillfälle att närmare taga sina blivande värdar i
ögonsikte. Baronessan hade ett solbränt, runt kattansikte med fiskögon
och dåliga framtänder. Hon såg ut som en grönsaksmånglerska eller
trädgårdsmästarehustru och hade icke ett drag, som röjde
bildning. Trädgårdsmästaren, eller förvaltaren, växlade uttryck var
femte minut. Hans bleka ansikte var för blekt för en nordbo, hans
stora bruna ögon med vitt utspärrade pupiller tittade mest mot marken
eller åt sidorna. Kläderna sutto illa på honom, så att klädeströjan
stack upp över kappkragen, och om halsen bar han en duk av röd sammet
med guldbroderier, vilken såg ut som den vore utskuren ur en mässhake
eller en dyna. Hjortskinnshandskarna voro tydligen för stora och
drogos av och på som om de generade, och när de en gång blevo liggande
på hans knän, lade magistern märke till en stor diamantring på en
smutsig, ovårdad hand. Stenen i ringen var för stor för att vara äkta,
ehuru infattningen nog var riktigt guld. I den bredskyggiga hatten
satt en tuppfjäder, som inte hade något där att göra, och peruken såg
ut som den var spunnen av hästhår. E:fter en stunds tystnad ansåg
baronessan sig skyldig att göra sig angenäm, men ingen kunde höra vad
hon sade för vagnens skrammel, och magistern såg blott hennes otäcka
leende över de svarta tänderna, hörde hennes liksom av nattvak hesa
röst och kände hennes kallvattenblickar fästa på sig. Han ville gärna
se ut genom fönstret, men det satt för lågt för honom, och han var så
fastklämd i vagnssätet mitt emot den fyrtioåriga damen, att han var
tvungen se henne i synen och med minspel tillkännage att han hörde på
hennes sladder. Landskapet såg härjat och ödsligt ut på båda sidor om
vägen; man åkte förbi ruiner av slott, och halvt nedbrunna
väderkvarnar visade hela hjulverket mot den klara vårluften. De
samtalsämnen, som lågo till hands, voro farliga för sämjan, och man
tillgrep ånyo tystnaden som den säkraste utvägen. Efter en timmes färd
närmade vagnen sig en stor bokskog, som sträckte sig över den svaga
landryggen mellan Landskrona och Hälsingborg, och efter ytterligare en
kvarts förlopp stannade vagnen utanför en hög järngrind, som var
upphängd på två massiva stenpelare, försedda med obelisker och kulor.

Sällskapet steg ut, och baronessan ringde med en gammal
bordsklocka. Dess klang besvarades av ett dovt hundskall, som tycktes
komma från jorden, ett mångdubblat, märkvärdigt dämpat skall liksom
från en jakt långt borta i skogen. Förvaltaren vände sig bort med
besvärad min, men kusken flinade ohöljt, som om han hade gjort något
ont. Baronessan ringde en gång till, och ut kom en putslustig småsven
med liderligt utseende; han såg ut som en morian, vilken hade svårt
att hålla sig för skratt. Magistern, som på nytt hörde det
hemlighetsfulla hundtjutet, tog sig friheten spörja, om man höll många
hundar där i huset, varpå baronessan, husets vana trogen, svarade med
en fråga:

- Tycker Ni inte om hundar? 

- Jag avskyr hundar, svarade magistern. 

- Det passar utmärkt, för vi har bara en bandhund, som jämt står i
kedja, och så en liten, som ligger på sängen hela dagen, svarade den
alltid tillmötesgående baronessan, medan kusken grinade alldeles
hejdlöst och morianpojken såg ut som han hade haft en
hjärtesorg. Emellertid hade grinden öppnats, och igenom en svart
granalle vandrade man upp till slottet. Det var en mörk flygelbyggnad,
rätt enkel, som tycktes kunna ha tillhört exempelvis en
kronofogde. Men i hörnen hade man tillbyggt fyra vindsrum, vilka
tjänstgjorde som torn, och framför den bristfälliga trappan var en
portbyggning i okänd stil uppmurad. Allting såg bofälligt ut;
takrännorna voro otäta, och kalken fjällade av murarna. Några
fönsterbågar voro grönmålade, andra vita, som om färgen icke räckt
till, och i källarvåningen hade man på måfå tagit upp ett fönster mitt
på fasaden, och därigenom kunde man se en hyvelbänk med
snickareverktyg. Genom allen hade man vandrat i smuts, och smuts låg i
högar framför porten. Smutsiga voro dörrposterna, smutsiga
fönsterrutorna, smutsigt portlåset - så att magistern gjorde miner
till sin hustru att de skulle vända om. Men det var nu för sent, och
man ville inte såra folket på stället, och när äntligen porten kunde
öppnas, sedan man letat efter nyckeln en halvtimme, inträdde man i en
ryslig förstuga, där en stank av ruttet kött eller våta hundar slog
emot de inträdande. En trång trätrappa, som icke såg ut att ha blivit
skurad pa år och dag, ledde upp till våningen. Ledstången hängde löst
ned, men var icke dess mindre överklädd med röd sammet, fäst med
mässingsstift; dock räckte sammeten endast halwägs opp i trappan. Pa
sista stycket var ledstången bar, smutsbrun, översmord med någon
hemmagjord färg och bärande spår av otvättade händer.

Då sällskapet hade hunnit upp i farstun till övre våningen, nödgades
man klättra över färgpytsar, ölfat, murslevar och järnskrot - för att
komma fram. Magistern vart vred och ville gå sin väg, men nu följde en
störtsjö av ursäkter för reparation och dylikt, och i nästa ögonblick
var man inne i en stor, praktfull sal, full av solsken, så att
magistern klarnade upp, isynnerhet då han såg en dörr, ledande ut till
en balkong, vilken bildade taket till stora porten. Salen var
ekpanelad till manshöjd, taket gipsat i arabesker och prytt med
målningar, och en gammal glaskronas slipade prismaglas bröto
solstrålarna i regnbågens alla färger på den kolossala kaminhuven, som
var prydd med ett söndrigt vapen. Möbleringen mot svarade icke det
statliga rummets utsmyckning och bestod mestadels av musikinstrument i
bristfälligt skick. Ett haltande klaver med få strängar, en harpa
strängad med hampsnodder, en luta, en fiol, en basun funnos spridda
här och där i rummet. På ett eländigt bord stodo två halvtömda glas,
som hade avsatt ringar efter sig; vid sidan av glasen lågo brödkanter
och en fläsksvål som lämningar av en måltid, intagen på det smutsiga
bordshörnet.

Golvet var nersmort med kalk och lera och fläckat av jordklimpar, som
buro spår av träskor. Men vad som i högsta grad gjorde vistelsen i
rummet obehaglig, var en genomträngande stank utan like; samma
blandning av diskvatten, orent linne, gamla kläder, ruttet kött och
våta hundar, som magistern redan i trappan hade lagt märke
till. Halvkvävd av den skämda luften öppnade han balkongdörren och lät
vårvinden strömma in. Baronessan, som märkte vilket obehagligt intryck
huset gjorde, avlägsnade sig nu för att hämta ett glas vin, och
förvaltaren, som kände sig befriad från vittnen, började låta tungan
löpa.

Detta slott var byggt av konung Christian den fjärde, berättade han,
och den här salen hade allerhögstdensamme själv bebott, varför den
också kallades kungssalen. Baronessans farfader hade varit hovman hos
konung Christian och i förläning fått detta slott med tillhörande
avelsgårdar, men hade efter landets erövring naturligtvis måst gå
ifrån avelsgårdarne. Baronessan ägde nu blott denna gård, men uppbar
stora räntor; hon levde tillbakadraget och umgicks aldrig med
grannarna, därför att hon inte kunde tåla danskarne på grund av att
hennes mor hade varit ryska - eller också av andra orsaker, som
förvaltaren emellertid icke kunde förklara; meningen var emellertid
att här i huset fanns inte något svenskhat, tvärtom. Förvaltaren själv
hade aldrig trivts så bra som under det svenska herraväldet, och
danskarne i trakten hatade honom och avskydde honom, utan att han
närmare ville uppgiva anledningen därtill.

Sedan man hade besett de övriga rummen i våningen, vände man tillbaka
till kungssalen, där baronessan redan hade infunnit sig med en kanna
vin och glas. Medan vinet iskänktes, gick förvaltaren oförmärkt bort
till ett stort ur, som stod vid väggen, och drog i ett snöre, varpå
uret spelade en italiensk menuett. Därefter drack man vinet, men
magistern vände sig bort och spottade ut sitt på balkongen, allt under
det förvaltaren berömde vinet som äkta och påstod, att han hade
införskrivit det direkt från Frankrike, vilket var svårt att bestrida,
oaktat magister Andreas tyckte det smakade som ruttna äpplen. Efter en
kort underhandling om priset på våningen, som var satt så lågt, att
ingen meningsskiljaktighet kunde uppstå därom, gick man en trappa
högre upp för att se på magisterns blivande
studerkammare. Överraskningen var stor, då man vandrade genom en vind,
fylld med allt slags bohag, kistor, möbler, järn, träsaker, lerkärl,
kläder, paltor, sönderslagna glas, dörr- och fönsterkarmar,
skiffersten, verktyg, allting av olika slag och allting mer eller
mindre skadat. Förvåningen blev ej mindre, när man steg in i
tornrummen. Där funnos garderober med kostymer från Gustav I:s och
följande tider, hattar, peruker, solskärmar, kistor, helgonskrin,
böcker och papper. När magistern hade sett tre rum och önskade se det
fjärde, fick han det besked, att i detta bodde förvaltaren, och att
man inte visste var nyckeln fanns. Sedan man därför bestämt sig för
ett av de tre tillgängliga rummen för det fall man bleve ense, gick
man ned i trädgården. Det var ett stort jordstycke med många fruktträd
och många bärbuskar; landen voro kantade med låga buxbomshäckar, och
där fanns gott om spaljergångar, lusthus och gräsplaner. Mitt i parken
låg en karpdamm, vari det skulle finnas alla slags fisk, till och med
gäddor, vilket föreföll magistern en smula otroligt, då där även fanns
karpar och kräftor. Och i dammen

låg ett tempel, till vilket en bro ledde. Här stod en halv springbrunn
av marmor, en sockel till en staty, en sönderslagen Delftkruka, ett
stycke av en solvisare. A]lt såg förfallet ut; träden voro sammanvuxna
och kastade redan skugga, ehuru löven ännu icke voro
utslagna. Gångarna voro igengrodda, spaljeerna uppruttna, och allt var
fullt av ogräs och förvildning. Men förvaltaren hade svar till hands
på alla invändningar; anmärkte riktigt nog, att en trädgård inte tog
sig något ut, förrän den blivit grävd och iordningställd; att
vintersnön hade fördärvat det mesta, men att här nu på våren skulle
komma tre trädgårdsmästare, och då skulle det bli annat av. Magistern
tog skäl, och när han fick se drivhuset, där meloner redan kröpo
mellan blomsterplantor av alla slag och körveln stod tumshög, blev han
intagen i platsen. Efter slutad besiktning av trädgården gick man upp
igen i kungssalen, där fruntimren hade samtalat om ett och annat som
rörde köket. Förvaltaren fyllde på vinglasen, och nu hämtade
baronessan fram en liten kista, ur vilken hon lyfte ett positiv, och i
det hon föll på knä framför detta började hon spela upp en gavott ur
drottning Christinas berömda balett, varunder förvaltaren
försvann. Magistern och hans hustru sutto och utbytte blickar fulla av
förvåning över de besynnerliga människorna och viskade i smyg
anmärkningar om allt det hemlighetsfulla de hade sett och hört. En
baronessa, som låg på knä i smutsen och vevade positiv, klädd som en
tatterska, otvättad, okammad, glömsk av det ärende som hade fört
gästerna dit ut, tömmande i botten glas på glas som en drinkare - det
var lindrigast sagt någonting ovanligt. Under det de sitta och fundera
på detta, inträder den lille morianen, bärande ett bord med en oren
duk på, vilket han ställer ifrån sig mitt på golvet och plockar fullt
med några föremål av besynnerligt utseende, varefter förvaltaren visar
sig i taskspelarkostym och med en trollstav i handen.

Magistern tror nu att han har kommit in i ett dårhus, men avbrytes i
sin misstanke av fönaltaren, som i skrävlande ordalag förklarar att
han, utom det att han sköter sina göromål vid gården, också är
trollkonstnär och i denna egenskap har gästat Europas största städer
och gjort omätlig Iycka. Baronessan fortsätter oförtrutet med att veva
positiv, och till ackompanjemang av hennes musik sjunger förvaltaren
en visa om greven av Luxemburg, som troddes stå i förbund med djävulen
och med giftblanderskor. Han hade nu fullständigt växlat utseende, och
den ödmjuke trädgårdsmästaren sjöng och gick på och fäktade som en
vilde, rullade med ögonen och visade sina stora vita tänder. Han ser
ut som den onde själv, viskade fru Törner till magistern och ville gå
därifrån, men magistern, som annars icke var rädd av sig, avrådde från
att bryta med värdfolket, då man inte kunde veta i vad för slags hus
man råkat in, om det var hos galningar eller banditer. Därnäst byter
förvaltaren om mask och antar med grova åthävor den älskvärde
taskspelarens fasoner. Han vill slå vad om vad som helst, att han
skall kunna trolla fram ur sin hatt en kanna glödgat vin. Magistern,
som kan den konsten och många ännu styvare, håller god min, spelar den
förundrade och håller vadet. Vinet kommer verkligen fram, och
förvaltaren stoltserar över , I sin inbillade skicklighet, medan
baronessan beundrande

         klappar händerna.

Emellertid har solen gått ner, och det lider mot 11 aftonen. Magistern
anhåller att få göra uppbrott för

         att komma hem före natten, och förvaltaren ger verkli-
         gen order om att spänna för hästarne. Men medan man
         väntar på att vagnen skall köra fram, nystar taskspelaren
         fram det ena konststycket efter det andra, dock av det
         allra tarvligaste slag, sådana som marknadsgycklare
         pläga bjuda på. En timme har gått, och vagnen är ännu
         icke framme. Då blir magistern vred och säger ifrån
         att han vill komma i väg, om han också skall hyra sig

vagn på närmaste krog. Hans hustru har suttit och frusit, och sjuklig 
som hon är börjar hon misstänka, att de äro narrade i ett bakhåll. 
Förvaltaren spelar ridderlig, hjälper frun pa med kappan, fyller i 
glasen ännu en gång, varvid han oförvarandes råkar att lägga sin 
arm om livet på baronessan, som tycks vara drucken. Skymningen har 
sänkt sig, och man skiljs åt, utan att ha avgjort något bestämt 
om våningen; dock har magistern lovat att lämna svar om åtta dagar.

På trappan hör man ånyo det underjordiska hundskallet, och då
magistern stannar och lyssnar, ryggar han tillbaka för ett skri ute
från gården, ett skri som av ett skrämt barn, en döende räv eller en
kvinna i barnsnöd.

- Vad var detta ? frågade han vänd till förvaltaren.

- Vilket? frågade, denne, alltjämt trogen husets vana att icke svara.

- Hörde Ni inte skriket ?  - Nej.

Magistern tog ett tag om sin hagtornskäpp och fixerade karlen för att
se om han Ijög. Och så gick han ned. Vagnen var framkörd och den
alltid flinande kusken stod bredvid och hade all möda att icke brista
ut i skratt, i det han låtsades torka av hästarne med sin tröjärm. Och
nu såg magistern, att hästarne voro bara skinn och ben; att skinnet,
som en gång hade varit vitt, nu var nästan gult med stora svarta,
bruna, ~1I rödgula fläckar, och att smutsen hängde i skovor på dem.

Efter en ström av försäkringar från förvaltarens sida 1 om att detta
ställe var det bästa de kunde komma över,

         det mest stilla och billiga, åkte magistern och hans
         hustru därifrån, fast beslutna att aldrig mera sätta sin
         fot i detta hus.

                      *

Följande morgon gick magister Törner in till kramhandlaren i Lund för
att erhålla några trovärdiga upplysningar om stället "Bögely", som
denne hade rekommenderat. Krämaren log och medgav, att folket där var
litet besynnerligt och "apart", men tillade, att man aldrig hade hört
något ont om dem. Mannen var av tattaresläkt och hade kommit till
baronessan såsom kusk, hade sedan stigit till förvaltare och till slut
blivit hennes älskare. Hennes far hade också varit en kuriös person
och gått klädd i träskor och paltor, och hennes mor hade tidtals lidit
av sinnesförvirring, vartill kom att äktenskapet var olyckligt, och
föräldrarne hade därför i sitt testamente insatt det villkor, att
dottern aldrig skulle få gifta sig; i motsatt fall skulle hon förverka
sitt arv. Magistern ansåg sig ha fått nog med dessa upplysningar och
slog bort hela saken som någonting likgiltigt, vilket icke angick
honom. Men med det hemlighetsfullas och ovanligas makt trängde åsynen
av det mörka huset sig åter på honom, och då våren i de första dagarne
av maj bröt fram på allvar och hans försök att komma över en passande
lägenhet icke kröntes med framgång, fattade han ett raskt beslut att
hyra "Bögely", mest kanske lockad genom minnet av den vidsträckta
gamla trädgården, där han väntade sig att finna sällsynta växter av
intresse både för hans lärofack ekonomien och för materia medica. Och
när så storkarna hade anlänt och näktergalen började sjunga, tog
magistern allt sitt och alla de sina med sig, drog ut ur staden och
slog sig ned i det hemlighetsfulla huset. Där låg allt i samma skick
som förr, och det behövdes åtta dar för att skura, sopa och ställa i
ordning. Allt var förfallet; inga fönsterhakar funnos där, och
åtskilliga rutor voro ersatta med bleckplåtar; dörrarne hängde på ett
gångjärn, alla lås voro sönder, så att magistern måste sova för öppna
dörrar, men då han visste, att de som bodde i huset voro beskedliga
människor i goda omständigheter, närde han inga misstankar,

68 Tschandala

utan lät slarvet ha sin gång, sedan han förgäves upprepat
sin anhållan att få en smed dithämtad.
På de spatserturer han nu i de vackra vårdagarne
företog i trädgården, gjorde han emellertid den ena
upptäckten efter den andra, som styrkte honom i hans
tro, att han visserligen hade att göra med en halvtokig
människa, men tillika med en lögnare. Dag för dag
märkte han, att hundarnas antal växte, så att efter
åtta dagars förlopp åtta större och mindre hundar
ströko omkring, lågo på trapporna, skällde på solen,
blåsten, kråkorna, på allt, som kom inom deras synkrets.
Och alla sågo utsvultna ut, som illa stoppade kräk från
Theatrum Zoologicum. Husets folk hade alltså Ijugit
fräckt, och magistern skulle ha blivit rasande, om
inte Jensen hade sett så undfallande ut och för övrigt
gjort sig all möda att visa sig älskvärd.

Det fanns en bakgård, som skilde stallet från bonings-
huset och som var ett praktstycke av oordning. Där
vandrade djuren om varandra liksom i Noach's ark,
två kvigor, magra som markattor, en ko utan juver,
tre hästkrakar, höns, ankor, kalkoner. Och på taket
till avträdet, som begränsade gården på ena sidan,
var inrett ett kaninhus, försett med galler för att skydda
djuren mot hundarne.

Men fastän Jensen och baronessan ständigt ordade
om sin omåttliga kärlek till djuren, fingo dessa likväl
nästan ingenting att äta; hästarne tuggade hackelse
utan havre, korna slickade mossan och möglet från
väggarne eller drogo ned halmstrån från det ruttna
stalltaket, och fjäderfäet slogs om gödseln. I stallet
fanns intet strö, och djuren sovo på sin spillning. Mitt
uppe i detta elände spatserade dock två påfåglar och
visade sin ståt för de avundsjuka kalkonerna, som ej
voro sena att flyga i kammen på dem.

Magistern fortsätter sina undersökningar och kommer
till källarfönstret på husets fasad, där han hade sett
hyvelbänken. Då han tittade ned däri, möter han
kuskens glada grinansikte och bakom detta i halvmörkret
ett annat med rött skägg.

- Vad böveln, har ni snickarverkstad här också? frågade magister
Andreas, förvånad över att se den livreklädde kusken stå där med en
hyvel i utfallsställning.  - Ja, vad har man inte allt för slag här i
huset! svarar Madsen och ser illistig ut, men det förstås, det skall
ingen veta om.  - Vem sköter då jordbruket och djuren ?  - Det gör väl
Ivan, kan jag tro.  - Vem är Ivan ?  - Det lär ska vara förvaltarens
bror, påstår man.  - Den lille ?  - Ja.  - Nå, men är förvaltaren då
icke jordbrukare? frågade magistern på nytt, allt mera förbluffad över
denna hushållning, som var så full av överraskningar.  - Förvaltaren
ska ju vara stolmakare, svarade Madsen, och ett gapskratt hördes inne
från källaren. Magistern ville icke göra sig till de underhavandes
förtrogne eller medskyldige, varför han avbröt förhöret och gick ut i
trädgården. Man var nu långt inne i maj månad, men ännu hade ingen
spade varit i jorden. Ogräset stod högt, och Tussilago hade redan
blommat ut och gått i frö. När han kom ned till drivhuset, såg han
melonerna ligga torra, och alnshögt ogräs dolde
blomsterplantorna. Magistern, som tyckte det vara synd att ett par
månaders arbete skulle på detta sätt ödas bort, öppnade dörren och
gick in för att rädda vad räddas kunde. Först nu, när han kommit ned
däri, upptäckte han, att det icke var något uppmurat drivhus, utan ett
brädskjul, byggt över en jordkula och övertäckt med halm och jord,
varigenom blåst och regn hade fritt tillträde. Där fanns visserligen
en värmeledning och en ugn, men allt såg ut som rent skoj, och
fönstren voro tagna från drivbänkar, vilka lågo öppna och vanskötta,
utan att ett frö ännu hade kommit i dem. Emellertid började magistern
rycka upp ogräset nere i huset, men han hade icke plockat många strån,
förrän han kände någonting kallt och obehagligt, som rörde vid hans
hals. Han vände sig hastigt om, i det han steg åt sidan, och varseblev
en stor svart snok, som hängde ned från taket och spelade med den
utsträckta tungan. Magistern Iyfte ögonblickligen spaden för att slå
ihjäl besten, då han i samma stund hörde en ängsligt bönfallande röst
borta från dörren:

- Nej, för himlens skull, slå inte ihjäl min snok!

Det var förvaltaren. - Varför får jag inte slå ihjäl
den ? frågade magistern förvånad.

- Jo, för att snoken är ett heligt djur och för Iycka med slg.

- Det finns inga heliga djur längre, svarade magistern, som i
hemlighet var anhängare av Cartesius' filosofi. Men om den också
annars bringar Iycka med sig, så synes det i alla fall inte här
inne. Varför har Ni inte vattnat melonerna ?

Förvaltaren funderade ett ögonblick, och så svarade han: - Jo, ser Ni,
de äro av en art, som inte behöver vatten.

- Vad är det för art ?

- Det är Haarlemska meloner! svarade förvaltaren, som fått tid på sig
att tänka efter vad han skulle draga till med.

Magistern måste för sig själv tillstå sin okunnighet i ! och blev
svaret skyldig.

Först när de kommit ut ur drivhuset, märkte han att förvaltaren hade
rakat skägget av sig, varvid ett par stora läppar med en mängd
spelande drag omkring blivit synliga. Dessutom bar han en gul
sammetsjacka med blå halsduk, en besynnerlig mössa, sådan som endast
hästskojare brukade begagna, och med en påfågelsfjäder i, samt röda
strumpor och blond peruk. Det var svårt att känna igen honom.

Magistern följde honom fram genom trädgården, pekade på förödelsen
runt omkring och frågade, om man icke snart skulle gräva upp
landen. Jo bevars, vad där skulle bli fint, bara han fick ut den rätte
trädgårdsmästaren från Rosenborg vid Köpenhamn, men denne var för
tillfället upptagen. De klevo just över två långa trädgårdssängar, och
upp ur dessa stucko mitt bland kardborrblad och mjölkört några långa,
gröna stjälkar, som ådrogo sig magisterns uppmärksamhet.  - Vad för
slag ? Låter ni er sparris skjuta upp fria luften, utbrast han. Bryr
ni er inte om att göra något åt den ? Förvaltaren trummade med
fingrarna på hakan, sköt fram överläppen för att se förnumstig ut och
svarade: - Nej, vi skördar dem inte i år, för de bli bättre när de få
stå över en sommar.  - Ja, men jag har hört att de bli träaktiga, om
de inte skötas och skäras, genmälde magister Andreas.  - Nå, det må så
vara, att det är på det viset längre norr ut, menade förvaltaren, men
i den här lösa jorden är det kanhända en annan sak, svarade den aldrig
svarslöse. Och så gingo de vidare. Då de hunnit genom trädgården och
kommit till ägorna, väntade en ny överraskning den förbluffade
magistern. Så långt ögat kunde nå, sträckte sig en jämn åker med den
skönaste mylla, men därav lågo fyra femtedelar i träde, beväxta med
ogräs, en del av återstoden var gräsmark, ett stycke visade litet grön
blandsäd, och på sista biten var slutligen Ivan sysselsatt med att
harva.  - Har ni inte sått ännu ? vågade magister Andreas sig fram med
en ny fråga, som han dock icke ville ge någon förebrående ton.  - Nej,
svarade förvaltaren raskt efter inlärd vana, men utan begrepp om eller
förmåga att hitta på nya skäl. Nej, vi sår alltid sent, för pa det
viset kan man vara säker på att utsädet inte ligger och ruttnar.  -
Det var högst besynnerligt!  genmälde magistern. Är detta en ny metod
?  - Ja, en alldeles ny. De promenerade vidare utåt ägorna och
stannade vid grönfodret. I)etta var en blandning av råg och korn,
tistel och cikoria, rovor och ärter, ja där fanns till och med
purjolök. Magistern skrattade i mjugg, men ville inte gå rakt på
saken.

- Var har ni lärt er jordbruk ? frågade han för att
fråga om någonting.
En obehaglig tystnad inträdde.

- Jag har lärt hos greve Bille-Brahe på Fyen.

- Och ni brukar er gård utan folk ?

- Jag brukar den själv, och Ivan brukar den också,
och han kan arbeta styvt, så liten han än är.

- Vem är Ivan? frågade magistern för att pröva
hur långt förvaltaren kunde driva sin dumma fräckhet.

- Han är en fattig torparson från Landskrona-
trakten, som jag hjälpt fram, svarade zigenaren.
I detsamma körde harven förbi, hoppande fram
över den oplöjda marken, medan Ivan låg ovanpå med
tömmarna om nacken och sjöng med full hals.
Magistern hade sett nog, men hade icke Iyckats
utforska vad slags folk han hade att göra med, om det
var galna människor eller banditer eller bägge delarna.

Emellertid blev baronessan osynlig i ett par veckors
tid; det hette att hon var sjuk, vilket icke hindrade att
det spelades och sjöngs halva natten i hennes rum.
Och magistern lade märke till att man aldrig hörde
förvaltaren gå upp på sitt vindsrum. Och då han en
gång för att komma på det klara med den saken frågade
Ivan, var förvaltaren bodde, pekade denne på ett
fönster i första våningen, vilket just var den lägenhet
baronessan bebodde, och till vilken det var ingång
från samma förstuga, som ledde upp till magistern
våning. Dörren till hennes bostad var alltid stängd,
och när magistern eller någon av hans hushåll knackade
på för att fråga efter någon av husets folk, öppnades
dörren på glänt först efter ett ändlöst bultande, och
besked togs emot igenom dörrspringan, under vilt
larm från en mängd hundar. De, som hade rakat titta
in genom dörren, hade blott sett någonting kolsvart
och märkt en olidlig stank.
En dag, när magistern satt i sin stora sal, hörde de en

tupp gala i rummet innanför den stängda dörr, som ledde till
baronessans rum. Tjänsteflickan påstod, att hon även hade hört
killingar bräka och turturduvor kuttra därinne, men när man nu en gång
var därute och kontraktet var bindande till den första oktober, tog
man till regel att inte blanda sig i andras angelägenheter eller genom
närgångna undersökningar väcka misstro och agg. Magister Törner hade i
trots av sina lovande föresatser i sådant avseende en hård strid att
bestå mot sin nyfikenhet. Uppfostrad till forskning, hade han fått för
vana att aldrig släppa en undersökning, förr än han hade funnit
kärnan, och allt, som vid första ögonkastet föreföll honom
oförklarligt, eggade i högsta grad hans forskningslust. Så gick nu med
det hemlighetsfulla huset och dess konstiga innebyggare. En baronessa,
som ägde förmögenhet, men tyckte om att ha det smutsigt och obekvämt
omkring sig; en djurvän, som svälte sina djur; en zigenare, som var
stolmakare, bönhas, taskspelare, trädgårdsmästare och lantbrukare, men
inte kunde så mycket som sätta en hake på ett fönster, som inte kunde
göra konster och inte förstod sig på sparris eller visste, när rågen
skulle sås; som Ijög i vart enda ord han sade, som gick utklädd och
bytte om skepnad två gånger om dagen - här fanns mycket att gräva i
och mycket att utrannsaka. Enär han från sitt tornfönster hade utsikt
över gården, trädgården och ägorna, och då hans fönster dessutom lågo
rakt ovanför baronessans, hade han gott tillfälle att iakttaga och
Iyssna, och eftersom det delvis hörde till hans uppdrag att lära

känna folkets tänkesätt, lugnade han lätt nog sina
samvetsbetänkligheter över att så där snokå i deras
hemligheter, isynnerhet som han aldrig ämnade använda
upptäckterna till annat än sitt eget nöje.

En förmiddagsstund i juni, då solen stod högt på himlen
och klockan kunde vara elva, låg magister Andreas i

sitt tornfönster och rökte pipa. Det hade varit en stormig natt nere
hos baronessan, ty förvaltaren hade sjungit, spelat och druckit till
fram på morgonen. Därefter hade det varit tyst ända tills nu, det vill
säga nere i våningen, men ingalunda ute på bakgården. Hästarne
stampade av svält i stallet och beto i krubborna, kon bölade, getterna
bräkte, tupparne golo, kalkonerna skrockade och påfåglarna skriade som
besatta, och så hade de hållit på i sex timmar, alltifrån
soluppgången. Till sist öppnades ett fönster, och förvaltarens svarta
hönstjuvperuk sticker ut, och ett ögonblick efteråt visar sig hans
gula jacka nere på gården. Han öppnar först en liten glugg för hönsen,
som komma sättande i vild fart och så ivriga att se solen, att de
fastna två och två i gluggen, varefter de erövra gödselhögen. Så komma
ankorna rultande, skölja halsen med en brun vätska, som har samlat sig
i hjulspåren, och öppna därefter belägringen av gödselhögen, varifrån
de driva bort hönsen genom att bita dem i stjärten. Påfåglarna åse en
stund högfärdigt, huru ankorna göra rent hus; så löpa de till storms
mot gödselhögen, viska ankorna om näbben med sina långa stjärtfjädrar
och nappa dem i nacken med sina rovfågelsnäbbar. Då de erövrat
positionen uppe på högen, hissa de sin flagg, vända de sig runt om i
triumf, smällande med sina chokoladfärgade undervingar, och stöta i
trumpet för att utmana kalkonerna till tvekamp. Dessa låta icke vänta
pa sig, och de två tupparna böja nacken tillbaka mot ryggen, pumpa upp
rött blod i bröstkråset, spänna ned vingarna som sköldar och springa
upp på den mjuka vallen. Men de ha svårt att vända, och de rikta sina
angrepp från sidan med vingar och sporrar, och när påfåglarna icke
kunna hålla stånd, lyfta de och flyga ett litet hopp, utan att dock
uppgiva gödselhögen.

Förvaltaren, som nu har släppt ut hästarna, tar en piska, och med
några välriktade klatschar på kalkonernas halspåsar bringar han dem
till lydnad.

Hästarna gå runt omkring och nosa efter halmstran, utan att hitta
något. Kon kommer ut och lägger sig genast. Getterna gnaga på
avträdesdörren, som är hopspikad av obarkade bokribbor, och hela
bakgården är nu ett virrvarr av djur.

Förvaltaren tar en lie på marken och går ut på gärdena, och magistern
kan se huru han hugger in på den halwuxna rågen tills han mejat av en
liten stack, som lassas på en kärra; Ivan, som kommit dit, hjälper
till med att köra in den på bakgården. Nu blir det ett liv! Hästarne
bitas och slåss, kon reser sig upp, och getterna stå på bakbenen och
riva ned av kärran så mycket de komma åt.

Under tiden går förvaltaren upp på avträdestaket med ett fång grönt
till kaninerna, varefter han lägger sig på rygg i solskenet med piskan
i handen och skickar små klatschar ned över huvudena på djuren, när de
slåss alltför ilsket.

Så kommer baronessan ut i himmelsblå klädning, med ett
bärnstenshalsband om den bara halsen, träskor på fötterna och bärande
en diskbalja, i vilken hon skall mjölka. Hon är okammad och otvättad
och kliar sig emellanåt i huvudet, som om hon hade kvistiga tankar att
reda ut. Kon sparkar och ger icke någon mjölk, men mjölkas skall det
ändå, och när baronessan uttalar förvåning över att det inte blir
något av, svarar förvaltaren vresigt från sin liggplats, att "kon är
visst med kalv", och då kan den inte ge mjölk. Baronessan undersöker
ytligt förhållandet, men kan inte komma till någon visshet. Så blir
det tyst igen på gården, och förvaltaren faller i sömn på taket med
piskan i hand.

Magistern, som hade den sovande rakt under sig, kunde nu betrakta hans
ansikte, medan det icke var

under en vaksam viljas herravälde. Det var dödsbleka drag, vilda
linjer, som tycktes strida inbördes, djupa fåror, likasom urholkade av
laster och lidelser, och under ögonlocken tecknade sig de stora
ögongloberna, som ännu under sin betäckning tycktes vilja dölja
blickens oro. Kaninerna smögo sig omkring den sovande, nosade på honom
och kilade därefter tillbaka under några brädstycken; kommo åter fram,
luktade på kläderna och rynkade på näsan; klippte med öronen och lade
ihop dem, när de hörde den dödfulles stönande under sömnen. Så långt
hade magistern kommit i sitt studium av karlen, att han trodde sig ha
skäl för sin åsikt när han tog honom för en storljugare och
tjuvnatur. Alla upplysningar, som magistern hade gett om
trädgårdsskötsel och jordbruk, hade förvaltaren rättat sig efter, men
utan att tillstå vem han hade dem att tacka för och uhn att säga
tack. Sålunda hade han både vattnat och beskurit melonerna efter
magisterns råd, men skröt själv efteråt med sin visdom. Likaså hade
han en dag tagit av sparrisen och med en triumferande uppsyn visat
magistern, hur han förstod sig på att odla sparris. Magistern hade
hållit god min som alltid, men frågat sig själv, huru en zigenare, som
inbillade sig att vara så listig, kunde vara dum nog att tro, att den
andre ; varken kunde minnas eller begripa. A andra sidan hade

         förvaltaren betygat magistern en hundaktig tillgivenhet,
         sådan som man visar en människa, av vilken man mottar
         gåvor; som man har lov att ostraffat narra, och som
         man tillskriver en hög grad av oegennytta och heder-
	lighet. Zigenaren älskade honom, efter vad han försäk-
         rade, och ärade honom såsom ett med högre vetande
         utrustat väsen, som med fulla händer strödde omkring
         sig en upplysning, vilken kunde utmyntas i ekonomiska
         fördelar. Själv uppvuxen bland idel kältringar, böjde

han sig för en människa, som han icke tilltrodde att kunna Ijuga, men
i hans beundran låg en smula medlidande med denna människa, som inte
hade nog förstånd till att genomskåda en annans svek. Och sin
tjuvnatur trogen kunde han icke låta bli att lura sin oegennyttige
välgörare och vän. Så hade magistern upptäckt, att det vin, som
förvaltaren skröt med att ha importerat från Frankrike, icke var annat
än äppelvin, som han själv pressade av ruttna frukter - ruttna, emedan
det därvid rann fram en tjock brun saft, som liknade spanskt Alicante,
vilket han förväxlade med franskt vin. Hade magistern bett förvaltaren
köpa matvaror hem åt sig, kom han alltid med skämda saker och till
högsta pris. Att få tillstånd till att plocka några blad av den
persilja, som växte halwild bland trädgårdens ogräs, kostade tre
gånger så mycket som på torget i Lund. När därtill lades en mängd
småsaker, som förvaltaren i kontraktet hade förpliktat sig att
prestera, men som han svängde sig ifrån - så ansåg magistern sig ha
tillräckligt material till att bedöma karlen. Men han blev inte vred
på stackarn. Då han kände människonaturens tvång under de rådande
förhållandena och uppfostran, rasbestämd ' heten och nationella
egendomligheter, var han endast

         glad åt att kunna åse detta skådespel av en paria, som
		hade ernått en viss ställning i samhället och från fattig-
		dom kravlat sig upp till välstånd samt ingått förbin-
         delse med en gren av en efter vad man påstod gammal-
         adlig ätt.

Emellertid, när magistern hade ätit middag klockan tolv och kom upp i
sin tornkammare, låg förvaltaren j li ännu i godan ro nere hos
kaninerna och sov. Vid det

         buller, som magistern gjorde med fönstret, vaknade
         han, gned sig i ögonen, ropade på Ivan och befallde,
         att alla hästarne skulle spännas för välten. Därefter
         hoppade han ned från taket, tog en säck med utsäde
         och gick ut på fältet.

Magistern åsåg en stund det tokroliga skådespelet
av huru zigenaren i sin gula jacka gick och sådde på
den oplöjda marken, som Ivan hade harvat så att tist-
larna lågo med roten i vädret. Han gick med gravite-
tiska steg och gjorde stora taskspelargester med handen,
när han kastade ut säden, medan läpparna rörde sig
som om han reciterade någonting. När han hade pro-
menerat en halv timme, slutade han upp, som om han
blivit trött; visslade på Ivan, som körde fram välten
med trespannet; svingade sig upp på sätet, fattade
tömmar och piska och smällde på. Det var en syn att
skåda. Zigenaren, i brabantisk hatt med påfågelsfjäder,
uppe på välten, hästarne magra som skelett i blänkande
seltyg med skinande friherrliga kronor och tofsar - ty
det fanns bara en uppsättning av seldon - och trespan-
net i fyrsprång släpande välten efter sig som en kanon-
vagn, när den kör fram till drabbning. Arbetet var fär-
digt på en kvart.

Det var nu strax före midsommar som han sådde två
skäppor havre på oplöjd jord.

Efter denna ansträngning gick han ned i lusthuset
ute i dammen och beställde en kanna öl. Med den satt
han i tre timmar och tittade på karparne. Därefter befal-
ler han fram en ridhäst och travar i väg ned mot kusten.
Om aftnarne, när solen var nära sin nedgång och
magistern hade spisat kvällsvard, gick han vanligen ned
i trädgården, ensam, ty hans hustru var ständigt sjuk
och barnen kommo tidigt i säng. Att gå omkring i den
igenvuxna, smutsiga trädgården var honom en plåga,
och den enda rena och torra plats han kunde uppehålla
sig pa var lusthuset i dammen. Där hade han med
gäddrev en hel månads tid försökt att fiska de omnämnda
gäddorna, tills Ivan en dag råkade att prata bredvid
munnen och berätta, att det aldrig hade funnits gäddor
där och inte heller några kräftor, något som emellertid

             

icke gjorde vidare intryck på magistern, då han nu visste vad han hade
att vänta sig av förvaltaren.

Medan han satt där och lyssnade till näktergalens slag i
vinbärsbuskarna och kände sig betryckt till sinnes av förödelsen runt
omkring, av vantrevnaden och den olidliga smutsen, hörde han en
larmande sång nära invid, vilken närmade sig från en lönnalles mörka
djup, tills förvaltarens gula jacka blev synlig i solnedgångens röda
l~us.

- Jag är greve av Luxemburg, traralalala, lalalala! sjöng han med full
hals och hälsade med en hovmans sirliga maner, fastän överdrivet och
smaklöst. Han var alldeles vit i synen, som om han varit med om ett
större slagsmål; ögonen rullade och sprutade eld, och hans läppar voro
blåsvarta. Bakom honom kom Ivan, klädd som page och med värja vid
sidan, bärande en bricka med vinkrus och gröngula glas. Magistern såg
ångestfullt på det rysliga vinet och de smutsiga glasen, men han
varken ville eller tordes avslå inbjudningen. Förvaltaren tycktes vara
upprörd och tämligen drucken. Först började han tala övermodigt och
högljutt.

- Magistern går här och har tråkigt, men nu kommer snart
trädgårdsmästaren från Kristiansborg, och då skall det bli annat av !
Det är den förnämsta trädgårdsi mästare i de tre nordiska rikena, och
han skall ha hundra daler i månaden, utom fri kost! skrävlade han.

- Men säg mig nu - föll magister Andreas in - finns det inte här i
trakten några människor, som man kan umgås med ?

- Inte en enda, försäkrade zigenaren. Det är det |~ värsta pack,
allihop ! Och de galnaste svenskhatare !

         Nej, dem ska ni min själ inte slå er i slang med, magis-
         ter, tro mig på mitt ord, jag är er vän, för jag är så att
         säga på sätt och vis också svensk! För min farmor var
         svenska, och min farfar var fransman - och frans-
         männen äro den förnämsta av alla nationer. Och jag
         känner på mig, att jag är franskfödd och att jag har
         svenskt blod i mina ådror, och jag hatar det danska

folket, jag hatar det ! skrek han och reste sig med
blodsprängda ögon. Men så hatar de mig också tillbaks !
Det vill jag lova! tillade han med övertygelse och vä-
sande röst.

Ivan, som hade kommit tillbaka med ett kredenskärl
av silver, hade ställt detta på bordet och därefter slagit
sig ned. När förvaltaren fick se det, höjde han handen
och gav pojken en sittopp, så att han flög upp från
bänken.

- Stå där, din hund! vrålade han, när Ivan tänkte
gå. Stå där och håll i kannan!

Magistern hade beslutit att en gång låta zigenaren
prata ur sig om sina hemligheter, men för att insöva
hans möjliga misstankar antog han en bifallande och
deltagande min, framkastade ett betydelselöst, men
uppmuntrande ord och spelade framför allt rollen av
den uppmärksamme åhöraren, den tacksamme lär-
jungen, som andaktsfullt Iyssnade till den vitterfarnes
ojämförliga visdom.

- Maxima debetur pueris reverentia, det är uttytt:
barn äro skyldiga oss äldre den största vördnad, cite-
rade han till stöd för zigenarens skamliga behandling
av sin bror.

Zigenaren gick i fällan, och efter att de tömt ett glas
till, blev han öppenhjärtig.

- Ser magistern, jag är av ringa härkomst, men jag
har talanger, och det kan folk inte tåla. Jag var
stolmakargesäll i Köpenhamm, och när jag var sjutton år,
var jag den skickligaste i min konst. Men jag kunde
inte få burskap för att jag var för ung. Och när jag
ändå öppnade verkstad, så kom polisen och ålderman
och ville stänga den, men då blev jag vild och kastade
ut allihop; jag tog den ena och slog den andra med,
tills vakten kom och satte mig i kurran. Nu trodde de
att de hade mig fast, men jag var slugare än så - för
jag gick till kungens råd, jag gick till kungen själv, och
ålderman fick stå där med lång näsa; men jag slapp
iös! Och från den stunden hatar polisen mig, men den
kan inte göra mig någonting; ingen människa på jorden

kan kröka ett hår på mitt huvud, och den som försöker med det, den är
dödens man ! Jag har varit i finkan, det medger jag, men jag har
aldrig varit straffad, aldrig! Och ni, som är en hedersman, ni ska tro
mig på mitt ord! För jag håller av er som en broder, en vän! Jag
älskar er, för ni är den första människa som har behandlat mig som
människa. Ni vet inte ni, hur elaka mina grannar ha varit från första
stund jag kom hit till trakten ! Bara spektakel och retfullheter; än
river de ned stängsel och släpper in sina djur, än stjäl de som
korpar, än lägger de stenar på vägen för mina hästar, så de slå sig
fördärvade, och jag har aldrig gjort dem annat än gott ! A, jag har
många tusen daler utlånta utan ränta, och dem får jag aldrig igen; och
baronessan, som är god som renaste guldet (här skrek han för att höras
uppe i byggningen), hon har fött och klätt traktens fattiga i år och
dag, och nu blygs de inte att bestjäla henne. Hon är en ängel, en ren
och rättfärdig kvinna, som det inte finns någon fläck på, fast de
baktala henne så nedrigt, så nedrigt ! Men det är bara avundsjuka, ser
ni, avundsjuka, för att hon inte vill umgås med någon och stänger in
sig för sig själv med sina djur, som hon älskar högre än allt annat;
och djuren, magister, de äro mycket bättre än människor - mycket
bättre! De äro tacksamma och förstå att sätta värde på en välgärning,
men det göra människorna inte. A, fy, så usla människorna äro ! Han
hade gått på och talat så att fradgan stod om munnen på honom, och
magistern, som redan förstod att översätta hans lögntexter, kände sig
betydligt mera på det klara med mannen än förut. På en vink av
zigenaren hämtade Ivan positivet och ställde det på
stenbänken. Förvaltaren, som kände sig lättare till sinnes nu när han
trodde sig ha förjagat magisterns alla dåliga tankar om sig, erfor
behov att giva sina glada känslor luft och på samma gång visa
maviitprn sin överlä~senhet i musikalisk riktninv.  kanske också få
tillfälle att låta ana någonting visst hemlighetsfullt hos sin person,
något, som just felades eller åtminstone blott fanns i mycket tarvlig
form. Med skärande rå sångröst och med ett uttryck, som skulle
föreställa någonting övernaturligt, men bara blev marktschrejartjut,
drog han till med sin favoritvisa, medan Ivan vevade positivet:

Och jag är greve av Luxembur tralalalala lalala ! Om dag, om natt, med
hund och lur i skogens djup jag har min gång, vid åsen sjunger jag min
sång, Men den som hör mitt horn, blir tyst på stund, ty jag med Satan
ingått ett förbund !

Därefter följde flere strofer om den på denna tid så hemskt 
betraktade marskalken greve Luxemburgs hemlighetsfulla levnad med 
banditer och giftblanderskor samt hans underbara räddning ur polisens 
och häxkommissionens klor. Berusad av vinet och sången började 
zigenaren bli vek, och i ett anfall av ädelmod bjöd han Ivan sitt 
glas, som denne tömde med blottat huvud och knäböjande som det 
anstår en page. I trots av sitt ynkliga och svultna utseende 
gjorde han detta med en viss grace, så att magistern fann sig 
föranledd att belöna honom med en uppmuntrande nick. Då kunde 
zigenaren inte längre styra sin glädje och stolthet, utan glömsk 
av sina föregående lögner lät han undfalla sig:  
- Det är min bror, ska magistern veta. Jag uppfostrar honom strängt, 
men han skall bli en stor man -  kanske riksamiral, om vi få leva! 
Magistern utbredde sig med iver om sjömaktens snabba utveckling i 
Norden och om den Iysande karriär som detta ädla yrke erbjöd nu i 
jämförelse mot förr, gav goda råd och vinkar om huru en ung man skulle 

uppföra sig och vilka vägar han skulle gå och vilka
kunskaper han måste förvärva sig för att komma sig
fram som sjöofficer.

Under tiden hade det blivit natt, men den ljusa
sommarhimlen gav ännu så mycket ljus, att magistern
kunde se, hur baronessan kom smygande genom
lönnallen. Förvaltaren hade redan fått öga på henne och
med hatten i hand gick han henne till mötes på bron,
bad henne vara välkommen och frågade, om hon ville
dricka ett glas i magisterns sällskap. Baronessan tackade
och satte sig ned, drack på bönders sätt ur samma glas
som förvaltaren och tycktes redan på förhand vara
onykter. Zigenaren visste inte, på vilken fot han skulle
stå. A ena sidan ville han hedra sig själv med att visa
sin älskarinna största vördnad; å andra sidan ville han
få fram i vilket förtroligt förhållande han stod till den
förnäma damen, och detta kunde endast ske genom en
närgångenhet, som emellanåt kom in på det ohöviskas
område. Så räckte han henne ena stunden glaset med
böjt knä och blottat huvud, än tog han henne om livet
liksom av oaktsamhet, titlarna växlade mellan ers nåd
och du på ett mycket dumt sätt.

Sedan baronessan en stund skrytsamt berättat om
sina höga förfäder, som hade tjänat under Christian IV
- tydligen den ende kung, som hon och förvaltaren
kånde till - bad hon zigenaren, som hon kallade Jensen,
s~unga om greven av Luxemburg.

Greven av Luxemburg tycktes spöka i bägges huvu-
den till en grad, som gjorde magistern ännu mer orolig
med hänsyn till deras conduite, och när zigenaren nu
sjöng visan om igen och kastade blickar av hemligt
förstånd på baronessan, gapskrattade denna, som om
han hade hittat på någonting riktigt finurligt, och när
sången var slut, frågade hon magistern, om han tyckte
om den. Varpå denne svarade, att Jensen vore en stor
och eminent sångare, som förtjänte att tillhöra kungens
berömda kapell. Därefter blev zigenaren som tokig

och sjöng ännu en visa om Ulspegel, och när han slutat den, reciterade
han utan att be om lov hela sagan om Fortunatus med
lyckohatten. Magistern fann uppträdet outhärdligt, och han frågade
sig, hur han kunde sitta och lugnt höra på en inbilsk, men talanglös
gatgycklare. Han reste sig till slut och sade god natt, varefter
sällskapet bröt upp och man följdes at genom trädgården. På
förvaltarens och baronessans slingrande rörelser kunde man se, att de
voro betydligt överlastade, och som det var många saker att bära,
erbjöd magistern sin hjälp och tog vinkannan och kruset. När man
kommit upp i förstugan, öppnade baronessan, glömsk av alla
försiktighctsregler, sin köksdörr och bad artigt magistern stiga på.

- Här ser så oordentligt ut, sad hon ursäktande, men magistern är en
snäll människa, och nu skall Ni för resten se mina små djur. Den syn,
som nu företedde sig för den oinvigde besökaren, övergick allt vad han
kunnat tänka sig i sina vildaste drömmar. Det var ett fullständigt
häxkök. Väggar, golv och tak voro svarta och blänkte av sot. På
spishällen stod mellan grytor och matrester en hel rad glasflaskor och
retorter till alkemistiskt bruk. På golvet lågo högar av rovor, kål
och lök, och på en vägg hängde en fårbringa så högt, att hundarne icke
kunde komma åt den. Hundarne sprungo omkring de inträdande, viftade på
svansen och nosade på den främmandes strumpor. I en fållbänk låg en
ung människokropp under ett lakan, och man kunde endast se ett lurvigt
bakhuvud. På huvudgärden hade en tupp flugit upp; han började gala,
när zigenaren tände ett talgljus.  - Det är min gamla änglagris,
kelade baronessan med det brokigfärgade djuret, som hon hade tagit i
sin famn. Har magistern nånsin sett en tupp, som varit tjugu år och
blind ? Det ondsinta djuret högg efter magisterns finger, som han
sträckte fram för att kittla det på halsen.

Nu öppnades en dörr till, och man steg in i ett mindre rum. Det första
som där föll i ögonen, var en mycket stort tilltagen säng med
sänghimmel och gardiner. I sängen stodo två gula danska hundar och
fortplantade sig utan att någon av de inneboende tog notis
därom. Rummets enda fönster var upptaget av fågelburar med grönsiskor
och turturduvor. I taket hängde en uppstoppad stork med utbredda
vingar och med en förtorkad huggorm i näbben. I ett hörn lågo på
golvet två stora magra hundar vid sidan av en bur med kycklingar; i en
korg sov en katt med sex ungar, och ur en dragkista framtog baronessan
en kull ankungar. Alla dessa djur spredo naturligtvis en förskräcklig
stank, och golvet var nedsölat av orenlighet. Baronessan, som hade
förevisat alla dessa sina älsklingar, gick nu att öppna dörren till
det tredje rummet, och ehuru zigenaren gjorde en mängd otvetydiga
grimaser åt henne för att hindra detta, släppte hon in magistern
dit. Och han befann sig i en stor sal, så fullproppad med möbler och
varjehanda föremål, att det knappt fanns en bar fläck där. På golvet
kunde man endast med svårighet sätta foten utan att trampa på
någonting, ty där lågo högar av kläder och bjävs, böcker, planscher,
kartor; i fönstren stodo bägare, vaser, kokkärl; och utmed väggarna
trängdes skåp, stolar, sekretärer om varandra och ovanpå varandra, så
att hela rummet såg ut som ett klädstånd men icke som ett
boningsrum. Efter slutad besiktning inbjöds magistern att sitta ner i
sängkammaren och dricka ett glas vin av en ännu finare sort, och
eftersom natten nu i alla fall var tillspillogiven och det led mot
dagbräckningen, roade det magistern att se dessa människor blotta sina
hemligheter. Zigenaren slog i glasen och började på nytt att skrodera,
pratade om sina ägodelar, om sin gård, sina djur, och sedan han hade
gått på en stund, for högmodsdjävulen åter i honom och han ville
sjunga, men magistern, som hade tröttnat på att vara narr åt en sådan
kältring, stämde då lutan, som stod obegagnad, och räckte den till
zigenaren, som med missnöjd uppsyn sköt den ifrån sig med den
förödmjukande förklaringen, att han inte kunde traktera den. Magistern
försökte med fiolen och harpan, men med samma resultat.

- Men baronessan spelar väl? frågade han, vändande sig till
denna. Nej, inte hon heller. För att hämnas frågade förvaltaren
spotskt, om inte magistern ville spela själv, varpå denne svarade med
att spela en gavott. Förvaltaren hörde på med andakt ,men såg
nedslagen Ut, obehagligt överraskad, som om han blivit narrad av den
andre. Därefter sjöng magistern och ackompagnerade sig på harpan,
spelade danser på violinen och berättade till sist en saga. Baronessan
var hänryckt, men zigenaren satt där lik en våt hund, som fått stryk,
och var redo att när som helst taga upp utmaningen till
sångarstrid. Under en paus sprang han också upp, harskade sig och
utbrast: - Nu skall jag be att få ta ett nummer!  - Tig han vackert
stilla, Jensen, med sin Luxembur ! avbröt baronessan honom. Zigenaren
skummade av avundsjuka och ilska och satt och lurade på hämnd.  - Ja,
magister Andreas är nog en riktig trollkarl, utbrast han, men ta fram
kycklingar ur en hatt, det kan han ändå inte !  - Kan jag inte ? Jo,
min gode Jensen, jag kan alla hans konster och fler därtill! svarade
magistern godmodigt.  - Nej, det få vi lov att se ! det få vi lov att
se ! ropade baronessan och slog ihop händerna. Magistern lät be sig en
stund; därpå tog han upp ur fickan en liten flaska och en penna och
bad om en bit brevpapper. Vätskan i flaskan var färglös, och när han
hade skrivit på papperet, syntes där inte ett spår till skrift. Därpå
förseglade han brevet med harz. När han gjort detta, bad han zigenaren
öppna brevet och läsa. Zigenaren, som verkligen kunde läsa, vart
alldeles vit i synen, när han fick se det ord, som nu mycket tydligt
framträdde i blå skrift, och under det att baronessan förgäves sökte
utleta dess betydelse, utbytte zigenaren och magistern en blick, som
inte bådade gott.  - Nej, men vad står där för slag ? frågade
baronessan, som blev allt nyfiknare.  - Det står bara ett latinskt
ord, Romani, som betyder romare, svarade magistern, under det han med
sitt ena öga lät tattaren förstå, att han mycket väl visste, att
romani även var zigenarnas namn på sig själva. Tattaren utkämpade en
invärtes strid om, huruvida han skulle ge sig eller göra motstånd mot
denna avrättning av hans personliga företräden gent emot baronessan;
men en brännande törst efter att komma i besittning av den andres
kunskaper gjorde att han gav efter.  - Det kostar väl stora pengar att
få sådant där bläck ? frågade han, på en gång butter och underdånig.
- Nej, det kostar rakt ingenting, svarade magistern. Ni kan själv gå
ned i trädgården och plocka den blomma, som kallas Ringblomma, och
pressa saften ur den.  - Ringblomma, upprepade zigenaren. Men formeln,
som man skall läsa, då ?  - Formeln?  - Jaså, tror Ni verkligen på
allvar, att jag befattar mig med att signa och besvärja? Jag skall
säga Er en sak, Jensen! Om jag hade velat föregiva mig äga kunskap om
förborgade ting, så skulle jag aldrig ha visat Er flaskan, men skulle
haft i beredskap en bit papper, som på förhand var fullskriven. Och så
skulle jag ha ljugit för Er och sagt, att ingenting stod skrivet där,
när jag visade det vita papperet för Er, och så skulle jag ha läst:
pax + max + nis + skaris. Men nu visade jag ringblommesaften för Er,
och jag säger: så och så är denna saft beskaffad, att när jag låter
värmen från lacket inverka på den, så blir den blå. Varför den blir
blå, det är mera än jag vet; jag vet bara, att den blir så!

Zigenaren kunde inte förstå, att någon ville lära bort så värdefulla
konster, som kunde användas till tysta förbehåll i förskrivningar. Men
det plågade honom ännu i själen, att han dragit det kortaste straet i
denna tävlan, där han så länge fatt gå och inbilla sig att han var den
starkaste, och plötsligt for han upp, tog fram en smutsig kortlek ur
fickan och skrek: - Pass på nu, magister, så skall jag spå Er!  - Det
kan Ni inte, svarade magistern med förnäm överlägsenhet.  - Kan jag
inte ? väste zigenaren, som tilltrodde sig fullkomlighet i den
konsten.  - Nej, det kan Ni ingalunda! försäkrade magistern. Och Ni
kan det inte av den orsak, att Ni inte känner mig, inte känner mina
föräldrar, inte min hustru, mina barn, mina förmän, och hos alla dessa
vila en del av mitt öde. Ni kan inte spå mig av den orsak, att Ni inte
anar, vad jag vet och kan, inte har begrepp om, vad som sker ute i
världen nu för tiden, och inte vet, hur människors öde styres ! Men
jag kan spå Er, utan några kort och utan att läsa och signa ! Vill Ni
tro det ? Zigenaren hade sjunkit ned på en stol och vred sin kropp som
en orm under en stövelklack.  - Hm ! Jaså, Ni kan spå mig ! blossade
han upp igen.  - Ja, därför att jag känner Er, svarade magistern lugnt
och bestämt.  - Ni, å, Ni vet ingenting om mig, inte det ringaste!
skrek zigenaren till med det sista försök till självförsvar.  - Såå!
inte det, slutade magistern ordbytet, i det han med sitt tonfall
antydde, att han visste mera än han egentligen gjorde. Därpå reste han
sig. Solen hade redan gått upp och föll igenom gardinerna in i
rummet. Turturduvorna kuttrade och grönsiskorna sjöngo. Baronessan
hade somnat på sin stol, och Ivan låg och snarkade i den stora sängen
emellan de två gula hundarna. Zigenaren ville slå i mera vin, men
magistern sade bestämt nej, varefter hans värd följde honom ut i
köket.

Där satt nu på sängkanten en ung flicka halvklädd och drog på sig
strumporna, stirrande förvånad på den främmande så att hon glömde att
dölja sina behag.

- Skäms du inte, din slyna! skrek zigenaren och gav henne en örfil,
varefter han kastade ett täcke över henne.

Magistern skyndade sig att ta avsked och gick upp på sin kammare för
att sova ut efter den genomvakade natten.

Magister Törner hade icke fått en blund i ögonen efter den märkvärdiga
natten nere hos baronessan. Han frågade sig upprepade gånger, hur det
hade gått till, att hans själ hade kommit i beröring med en så lågt
stående individ som zigenaren, så att hans tankar sysslade med denne,
vare sig han var vaken eller sov. Kunde det vara en följd av den
allmänna attraktionslagen, som drager fluida i skilda djurkroppar till
varandra, som driver människor att söka varandra, som åvägabringar
ledning eller rapport mellan alla individer ? Ensamheten, vanan att
dagligdags flere gånger träffa endast en och samma person,
ackommodationsförmågan, som gör umgänge mellan människor möjligt,
intresset av att skåda in i själens hemliga verkstäder och särskilt i
en själ av ovanlig beskaffenhet, som stod på det lägsta trappsteg och
som en universitetsmagister icke ofta i sitt liv kunde få tillfälle
att se - allt detta sammanlagt hade åstadkommit, att zigenaren hade
trängt sig in i magisterns tankar och borrat sig fast där som en
integrerande beståndsdel, vilken han ej kunde driva ut igen. Han hade
för att själv få vara i fred velat hålla umgänget indifferent, men
denna natt hade deras själar ett ögonblick törnat ihop, en gnista hade
hoppat över från den ena till den andra, intressen hade korsats, och
det var som om det låg strid i luften. Magistern hade tröttnat på sin
tarvliga roll som beundrare av stackaren, hade visat sin överlägsenhet
utan att ta i på skarpen, men hade oförsiktigt nog antytt, att han
sysselsatte sig med den andres person och angelägenheter. Zigenaren,
som hade trott sig väl skyddad bakom sina lögner, hade märkt, att han
tagit miste, hade känt ett öga vila på sig, ett finger röra vid sina
inälvor, och så hade han vaknat ur sin säkerhet. Magistern märkte
detta, och utan lust att spilla tid och krafter på att inlåta sig i en
gagnlös strid med en lumpen och ärelös person, beslöt han sig för att
på nytt insöva honom i ro och låta det oundvikliga umgänget antaga så
likgiltiga och vänskapliga former som möjligt, gömma sig inom sig
själv och tillsluta ögonen för allt som han nödgades se och höra. Med
denna föresats gick han på söndagsmorgonen ned i trädgården för att få
sig en promenad. Man var nu i början av juni månad, men ännu var intet
land uppgrävt, och allt hopp om att se något planterat var
förbi. Kvigor, getter, får och hästar gingo tjudrade vid fruktträdens
stammar och betade ogräset. Getterna stodo på bakbenen och gnagde på
dyrbara buskar och unga fruktträd; gangarne voro nedsmutsade av
kreaturen, buxbomshäckarne nedtrampade, hönsen åto de omogna vinbären,
och i körsbärsträden häckade skator och starar. Det var en förödelsens
styggelse, som magistern icke kunde fatta att dessa människor med
penningtillgångar ville finna sig i att skåda på; ty om de också inte
behövde inkomsten, skulle man tro att de åtminstone inte ville undvara
nöjet att kunna spatsera i trädgården. Och allt detta feta ogräs, som
såg så mörkt och giftigt ut, förhöjde det intryck av smuts, som
framkallades av djurens orenlighet, nedtrampad runt omkring i
rabatterna, de små svarta mullvadshögarna, murkna grenar och brunt
fjolårslöv. Kardborren och nässlan, som alltid följa människans
uttömningar, stodo där till flere alnars höjd, röjande vad som brukar
döljas, tistlarne hade, bortdrivna från fälten, slagit sig ned här;
Tussilago, som folket på skämt kallar ymnighetshornet på grund av dess
otroliga fortplantningsförmåga, hade brett ut sig i stora grågröna
mattor, och i de mörkaste vrårna hade, som mörksens gärningar, den
otäcka bolmörten stuckit sig undan med sin kadavergula blomma,
påminnande om lik med levrat blod. Magistern, som kom att tänka på de
faror, som den giftiga örten kunde utsätta barnen för, lyfte sin käpp
och anstiftade ett blodbad på djävulstyget, da zigenarens jämrande
röst hördes bakom en buske. Magistern blev ej särdeles överraskad, ty
han var nu så van att se dennes smygande skepnad dyka fram och
försvinna överallt bakom buskar och inhägnader - överallt där det
fanns någonting att gömma sig bakom.  - Slå inte min bolmört,
magister, bad zigenaren.  - lir den ocksa helig? svarade denne, med
skämtsam häntydning på snokmordet.  - Nej, det är den inte, men jag
gömmer fröna!  - Jaså, vad gör Ni med dem då ? frågade magistern.  -
Jo, de kan vara bra för många saker, svarade zigenaren med en lömsk
blick, som skulle antyda att han visste reda på mera än han ville ut
med. Magistern påminde sig långre fram denna tilldragelse med
bolmörten och trodde sig därigenom fått bekräftelse på sina tidigaste
intryck av att det låg något misstänkt över husets innebyggare och
deras f(irehavanden. Emellertid var detta endast inledningen till det
som zigenaren ville säga; ty han grep genast tillfäl]et till att sätta
giftörten i förbindelse med någonting annat, som tycktes ligga honom
på hjärtat.  - Här finns för resten en och annan, tog han upp ämnet
med en eftertänksam min och sköt fram läpparne på ett djupsinnigt,
hemlighetsfullt sätt, sa som han alltid gjorde när han ljög, här finns
en och som brukar döljas, tistlarne hade, bortdrivna från fälten,
slagit sig ned här; Tussilago, som folket på skämt kallar
ymnighetshornet på grund av dess otroliga fortplantningsförmåga, hade
brett ut sig i stora grågröna mattor, och i de mörkaste vrårna hade,
som mörksens gärningar, den otäcka bolmörten stuckit sig undan med sin
kadavergula blomma, påminnande om lik med levrat blod. Magistern, som
kom att tänka på de faror, som den giftiga örten kunde utsätta barnen
för, Iyfte sin käpp och anstiftade ett blodbad på djävulstyget, da
zigenarens jämrande röst hördes bakom en buske. Magistern blev ej
särdeles överraskad, ty han var nu så van att se dennes smygande
skepnad dyka *am och försvinna överallt bakom buskar och inhägnader -
överallt där det fanns någonting att gömma sig bakom.

- Slå inte min bolmört, magister, bad zigenaren.

- Är den också helig ? svarade denne, med skämtsam häntydning på
snokmordet.  - Nej, det är den inte, men jag gömmer fröna!  - Jaså,
vad gör Ni med dem då ? frågade magistern.  - Jo, de kan vara bra för
många saker, svarade zigenaren med en lömsk blick, som skulle antyda
att han visste reda på mera än han ville ut med. Magistern påminde sig
långre fram denna tilldragelse med bolmörten och trodde sig därigenom
fått bekräftelsc på sina tidigaste intryck av att det låg något
misstänkt över husets innebyggare och deras förehavanden. Emellertid
var detta endast inledningen till det som zigenaren ville säga; ty han
grep genast tillfäl]et till att sätta giftörten i förbindelse med
någonting annat, som tycktes ligga honom på hjärtat.  - Här finns för
resten en och annan, tog han upp ämnet med en eftertänksam min och
sköt fram läpparne på ett djupsinnigt, hemlighetsfullt sätt, så som
han alltid gjorde när han ljög, här finns en och annan, som nog kunde
behöva en portion bolmört.  - Vad menar Ni med det ? utbrast
magistern, som kände sig förlägen likt en som orättvist misstänktes
eller hotades. Vad är det som har hänt ?  - Jo, det har hänt det, att
någon i morgse har stulit den ena påfågeln, sade zigenaren med så
stark betoning, att den skyldige måste känna sig träffad. Magistern
log vid tanken på att han skulle kunna misstänkas, men lät genast
narra sig till att ga med på att diskutera saken, fast den icke angick
honom. Det mystiska i själva tilldragelsen, att en påfågel blivit
stulen mitt på blanka förmiddagen tätt under husets fönster och från
den inhägnade gården, där husfolket kom och gick, - allt detta
framställde han genast som invändningar, då i detsamma baronessan,
Ivan och den lurviga pigan kommo dit under larm och klagorop, jämrande
sig över förlusten av fågeln. Misstankarne kastades än på den ena än
på den andra; platsen undersöktes, och man hittade ett stycke av
fågelns långa stjärt.  - Det är naturligtvis räven, försäkrade
baronessan, för han brukar alltid plocka stjärten av hönsen. Zigenaren
låtsades först gå med på denna åsikt, men tycktes likväl vara
villrådig om vad han skulle tänka och lät de andra tala. Magistern
ansåg det för alldeles otroligt, att räven skulle mitt på ljusa dagen
ha vågat sig in, då den ju hade natten för sig, i det att påfåglarne
sovo i det fria. Sedan man hade pratat fram och tillbaka, blev
magistern ensam med zigenaren. Saken vändes och vreds nu på alla
möjliga håll, och magistern stannade förståndigt vid den mening, att
endast en av själva husfolket hade kunnat föröva tjuveriet. Och när
man så gick igenom personalen, måste misstankarna helt naturligt vända
sig mot d två nästan alltid osynliga snickarne. Men nar samt llet
började vända sig åt det hållet, gjorde zigenaren plötsligt helt om.

- Nej, det kunde inte vara tal om; snickarne voro fullkomligt
hederliga; men det fanns en annan, som säkert var den skyldige, och
det var grindvaktaren, som bodde i stugan strax intill Magistern, som
icke kunde tänka sig möjligheten av att en främmande mitt på ljusa
dagen skulle kliva över stenmuren och in på den öppna gården för att
stjäla, ville icke genom motsägelse göra saken ännu mera invecklad;
han lät därför samtalet falla och gick upp på sitt rum, obehagligt
berörd av hela äventyret, som han ej kunde förklara. På aftonen, när
han kom ned i trädgården, mötte han zigenaren, som gick och slog
dank. Av brist på samtalsämne föll talet på påfågeln. De hade först
kommit i närheten av kalkonhuset, där tuppen redan hade krupit in,
medan hönsen ruvade äggen ute under en liten halmstack. Magistern, som
inte visste vad han skulle säga, lät nu det yttrande undfalla sig, att
det vore omöjligt för en människa att taga en påfågel med händerna.  -
Jo, det skall Ni fa se att man kan, svarade zigenaren, vars
motsägelselust tycktes bli eggad. Kan man ta en kalkontupp, så kan man
också ta en påfågel. Och i ett nu hade han slagit armarna om den stora
argsinta fågeln och tryckte den tätt till sig som en kattunge, och för
att ytterligare bestyrka möjligheten av grindvaktarens förmenta
tjuvnad, försäkrade han sig ha sett personer, som kunde fånga en duva
på marken. För resten fanns det folk, som kunde så många konster; han
kände - det vill säga, hade hört talas om folk, som lockade andras
höns och ankor till sig med korn, som de lade i långa strimmor, och
mest durkdrivna av alla voro hästmånglarne. Aret förut hade de stulit
en röd häst från grannen, bonden uppe vid korsvägen, och man hade
sedan aldrig sett ett spår av den. Men han visste nog, hur de buro sig
åt. De kunde förändra färgen på en häst genom att smörja in den med
någonting så att håren föllo av, och de nya hår, som växte ut, fingo
aldrig samma färg som de avfallna, och dess utom kunde man alltid
genom några snitt med en kniv ställa till med en bläs på hästen, ty
det blev alltid vitt på de ställen där man skurit. Detta var idel nya
och okända saker för magistern, så att han i sin iver efter att höra
pa glömde att fråga, var förvaltaren hade inhämtat kännedom om allt
detta. Och de promenerade vidare, fördjupande sig i ett samtal som
tycktes djupt intressera zigenaren. De övergingo till stölder i
allmänhet, och zigenaren uttryckte sitt förakt för tjuvarne, som i
regeln inte förstode de två viktigaste punkterna i all tjuvnad.  - Vad
är det då för slag? sporde magistern i så oskvldig ton som möjligt,
medan de satte sig ned på en stenbänk vid brädden av dammen.  - Jo-o,
ser Ni - här funderade zigenaren ett ögonblick - den ena är att alltid
vara utan medbrottslingar, och den andra är att ha två vittnen i
beredskap.  - Ni menar för att konstatera alibi ? Vet ni vad det vill
säga ?  Zigenaren såg begrundande ut ett par sekunder ocll tycktes ej
veta något om alibi, men ville som vanligt icke röja sin okunnighet,
varför han svarade: - Säg Ni först, vad Ni menar med - hm, så skall
jag efterat säga min mening.  - Alibi, tog magistern till orda, är det
viktigaste vid varje defension, ty om jag kan bevisa, att jag vid det
ifrågavarande tillfället har varit annorstädes än där som förbrytelsen
begicks, så är jag frikänd.  - Just vad jag tänkte säga, avbröt
zigenaren ivrigt Iyssnande och med oförställd glädje i sitt bleka
ansikte. Men, fortfor han, att vara ensam är ändå den första regeln
vid all stöld.  - Ja, det kan nog så vara, menade magistern, men
viktigare är dock att icke under någon form lämna efter sig någon
corpus delicti. Vet ni, vad corpus delicti är ? Ja, det visste han nog
så där tämmeligen, vad det var för slag, men kunde inte uttrycka det
så bra, och därför ville han gärna höra magisterns mening först, så
skulle han sedan säga, orn han menade samma sak.  - Corpus delicti,
svarade magistern, som nyligen hade studerat juridik, kan vara ett
föremål, som finns i den anhållnes ägo, eller också ett föremål, som
tjuven lämnat efter sig på det ställe, där stölden begåtts - eller
t.ex. vapnet, om det är ett mord, tillfogade han. Var det så, Ni
mente?  - Ja, i det närmaste, svarade zigenaren raskt, ehuru något
lång i synen.  - Vidare, fortfor magistern, som inbillade sig vara i
katedern - något som var en farlig vana hos honom - vidare bör den
anhallne alltid erkänna alla detaljerna, men förneka
huvudsaken. Mördaren skall vidgå, att han var tillstädes på
mordplatsen, för den händelse någon har sett honom, men han skall
alltid ställa det så att han med något sken av sanning kan påstå sig
ha varit där i ett annat ärende. Det dummaste man kan göra är att neka
till allt; da trasslar man bara in sig i motsägelser. Och det aldra
dummaste är att icke halla tand för tunga, utan ge sig luft i hotelser
och önskningar, så att man efteråt, ehuru oskyldig, kan bli tagen för
huvudet för saker, som man aldrig har begått. Ni är en oförsiktig
karl, Jensen! Här om dagen uttalade Ni en önskan om att åskan måtte
slå ned i stallet, så att Ni kunde få ut brandassuransen och bygga ett
nytt. Tänk nu, om stallet brunne i natt ! Jag skulle naturligtvis
genast misstänka Er, alldenstund Ni hade yttrat en önskan om att det
måtte ske och alldenstund Ni skulle ha fördel av att det skedde, utan
att Ni därför behövde vara skyldig.  - Skulle Ni angiva mig ? insköt
zigenaren hastigt. Nu måste magistern tänka sig för, och det gjorde
han grundligt.  - Ser Ni, tog han slutligen till ordet, det finns
nagonting man kallar antydningar och någonting man kallar
angivelser. Antydningar betyder, att jag hyser misstanke och enskilt
meddelar myndigheterna denna min misstanke i den avsikt att de skola
anställa självständiga undersökningar, på vilka de uteslutande äga att
bygga den eventuella häktningsåtgärden. Men - fortfor han, det finnes
i vårt rättsväsende så mycket föråldrat och dåligt i förfaringssättet,
att jag för min del kunde önska att se mycket däri förändrat. - Säg
mig en sak, tänker Ni inte att utpeka grindvaktaren såsom möjligen
skyldig till stölden av fågeln? Zigenaren svarade hastigt: Nej,
detvågar jag inte, för han står väl hos myndigheterna.  - Det borde Ni
laga att Ni också gjorde, svarade magistern, som ville ge den andre en
liten påminnelse. Och jag förstår inte, hur Ni kan hata den, som
beskyddar er egendom och utan vilken Ni inte skulle kunna sova lugnt
en enda natt. Zigenaren utbröt i förbannelser mot grindvaktaren, lät
förstå, att denne vore den värsta rackare man kunde tänka sig, och
hetsade upp sig till den grad, att det slutligen undslapp honom, att
han önskade se honom med avskuren hals på en dikeskant. Därpå hejdade
han sig plötsligt och vände ånyo talet på förbrytelser och förbrytare
i allmänhet. Magistern, för vilken en ny, okänd synkrets öppnade sig,
och som hade undrat över att zigenaren, som misstänkte grindvaktaren,
icke stämde honom, beslöt nu känna sig före, om det möjligtvis kunde
finnas något hemligt skäl till att zigenaren icke vågade röra vid
grannen. Han anslog därför åter sin docerande ton, som om han
fortsatte sitt föredrag om rättegång och rättsskipning från rent
filosofisk synpunkt.  - Ett mycket vanligt förfaringssätt hos
durkdrivna förbrytare är att implicera i saken den person, som kunde
väntas bliva det farligaste vittnet.  - Vad menas med implicera?
frågade zigenaren ivrigt och nyfiket.  - Det finns många sätt att
implicera på. Ett sätt är att låta det vittne, man fruktar, få se så
mycket av förberedelsen till brottet, att vittnet vid gärningsmannens
häktning kan uppgivas vara invigd i förbrytelsen och ha förtegat den
någon tid; men på samma gång gäller det att inte låta honom få se så
mycket, att han vågar anmäla saken för myndigheterna. Begriper Ni
dilemmat eller snaran ? Vare sig vittnet angiver eller icke angiver,
kommer han att hänga med i saken eller impliceras i den.  - Det är
storartat! skrek zigenaren utom sig. Det är storartat! Och hans
ansikte strålade av hänryckning.  - Ett annat sätt, fortfor magistern,
som förbrytare av rang också pläga begagna, är att i förväg söka
etablera inhabilitetsskäl mot vittnet. Vet Ni, vad inhabilitet är ?
Som inhabilitetsskäl räknas släktskap eller till och med endast
trolovning eller lös förbindelse med släkting till den instämda;
vidare räknas såsom inhabil att vittna en uppenbar ovän eller
avundsman. Således skulle era snickare vara inhabila som vittnen mot
grindvaktaren, om det vore bevisligt, att de hade levat i fiendskap
med honom.  - Nej, är det verkligen sanning! skrek zigenaren och ville
fatta magisterns hand. Vad Ni måtte ha läst och studerat många slags
skrifter för att kunna ha reda på så mycket ! Därpå ångrade han att ha
visat sig hänryckt, och högmodsdjävulen for i honom igen.  - Ja, jag
skall för resten säga Er, att jag också har läst en hel hop, upplyste
han; magistern har kanhända inte läst historieboken om greven av
Luxemburg?  - Nej, det har jag inte, svarade magistern
sanningsenligt. Men jag har hört talas om honom, och jag har hört Er
sjunga visan om honom.  - A, det är en bok det, ska Ni tro, sade
zigenaren och gjorde sig viktig över den andres okunnighet, det är en
bok, som var människa kan lära någonting av, och så är den sa
rolig. Tänk bara, en greve, som stjäl och mördar och som polisen
aldrig kan få tag i, hur gärna den än vill!  Det var en förslagen
karl, må Ni tro. Tänk Er, han gick ut på kyrkogårdar och galgbackar,
där man grävde ner lik, och så förgiftade han nålar, som han efteråt
satte fast i stolsitsen hos dem, som hall villc g.ira sig av med; för
ser Ni, lik äro förgiftaae Och när han tvg n3got, sa tog han aldrig
annat än pengar, för se dem kan man inte känna igen, och de rullar i
väg igen som de kommer; men klenoder och juveler tog han aldrig, så
att när polisen kom och skulle göra undersökning, stod inte det
ringaste att finna ! Han hade talat med värme, men höll nu plötsligt
inne, som om han ångrade vad han sagt. Och för att överskyla det fel,
han begått, vände han sig argt mot grindstugan, som kunde skönjas
mellan buskarne, knöt näven och for ut: - Ja, det finns så många
rackare här i världen, och det är en elak sälle, den där
grindvaktaren! Magistern kände sig illa till mods efter detta samtal,
och i det han till hälften ångrade sig vid tanken på allt som han sagt
under loppet av denna afton, gick han orolig till sängs.

*

Åtta dagar senare tog magister Törner sin vanliga morgonpromenad i
mycket betryckt sinnesstämning; ty den föregående veckan hade varit
rik på tilldragelser, som kunde ha rubbat även en lugnare naturs
jämvikt. Dagen efter samtalet om förbrytelser och förbrytare hade
magistern på sin vandring i skogen funnit några blå bröstfjädrar av
den stulna påfågeln och hade tagit dem med sig hem; hade förevisat
sitt fynd och trott sig därmed ha fritagit grindvaktaren från
misstanke, eftersom det funna bytet så gott bevisade, att rävcn var
den skyldige. Men man hade mött hans påstaenden med misstro, och
zigenaren hade invänt, att riktigt utstuderade spetsbovar alltid
förstodo att avleda uppmärksamheten och anbringa en falsk "corpus
delictum".  - Där fick magistern nu igen sina lärdomar för första
gången - corpus delictum! Men nästa morgon hade magistern funnit nagra
av slagvingarnes fjädrar skarpt avskurna med en kniv, och när han kom
hem med dem, triumferade zigenaren och förklarade, att räven väl ändå
inte gick med kniv i fickan.

Påföljande natt var kalkontuppen bortstulen, utan att man kunde
upptäcka ett spår av den. Nästa afton hade magistern stått vid
järngrinden tillsammans med zigenaren, då lagmannens son, som var
egendomsägare, hade kommit ridande, hallit inne sin häst och häftigt
frågat, om han kunde få köpa ankbonden, som han såg rulta omkring på
gräsplanen. Zigenaren svarade honom hövligt, att han icke kunde sälja
den. Om natten försvann ankbonden. Det fanns här några omständigheter,
som gjorde tilldragelserna rätt oförklarliga. Om räven hade tagit
kalkontuppen, som satt inne i ett skjul på sin pinne och hade krafter
att försvara sig, varför hade han då inte tagit hönan, som låg på ägg
i halmen på den öppna platsen utanför - så mycket mera som sakkunnigt
folk försäkrade, att räven icke kunde ta en kalkontupp, men väl en
höna ? Och vidare: varför skulle ankbonden just bli bortstulen natten
efter lagmanssonens besök ? Att fatta misstanke till en rik och förnäm
man skulle vara rena vanvettet, och ingen på garden vågade antyda
något i den riktningen. Låg det nagonting bakom detta, eller var det
ett tillfälligt sammanträffande av omständigheter? Nå, men fjädrarne,
som med uppenbar avsikt voro utlagda i magisterns väg, för att han
skulle hitta dem ? Vad kunde meningen vara med det ? Om grindvaktaren
var tjuven, skulle han väl ändå inte gå och lägga fram bevis för att
det inte kunde vara räven ! Lika litet skulle snickarne göra det, om
de varit skyldiga. Vem hade då lagt dit fjädrarne, och i vilken
avsikt? Idel gåtor! Dessutom hade i dagarne både fogden och
gevaldigern kommit till Bögely för att undersöka stället, där
stölderna begåtts. Baronessan och zigenaren hade berett fogden ett
festligt mottagande, bjudit på vin och skickat efter magistern, som de
hade föreställt såsom ivrig danskvän, varefter de hade berömt honom
och skrutit med honom omåttligt, som om de ville skrapa guld av honom
för att därmed förgylla sig själva och sitt. Zigenaren hade till och
med framhållit magistern som sin gode och intime vän, sin lärare, sin
förtrogne, sa att magistern slutligen kände sig beklämd och, så vitt
det var möjligt utan att såra, hade tillbakavisat detta smicker. Och
det märkvärdigaste med den historien var att alldeles samma
presentation hade upprepats vid gevaldigerns besök, som ägde rum kort
efter fogdens. Därefter hade i stor hast grindvaktaren blivit instämd
för birkedomaren i Hälsingborg, icke för stöld av fåglarne, men av
några träplankor, och skulle därför i arresten, då plötsligt zigenaren
i egenskap av kärande hade uppträtt som ädelmodig och avstått från
allt yrkande på straff, varefter grindvaktaren med tårar i ögonen hade
tackat sin välgörare, vilken också av birkedomaren erhöll beröm för
sitt vackra beteende. Men dagen innan parterna gingo inför rätta, voro
de två snickarne försvunna och ersatta med två nya, som fingo
uttrycklig befallning att icke sätta sin fot inom dörren hos
grindvaktaren, som hölle lönnkrog. Händelserna hade hopat sig på
varandra, så att magister Törner icke hade kunnat följa med och utleta
betydelsen och sammanhanget, allraminst av följande senast inträffade,
som överraskade honom mera än alla de andra tillsammans. Han hade
nämligen en morgon på sin kammare funnit den burrhariga flickan
sysselsatt med att bädda upp hans säng, och vid efterfrågan hos sin
hustru hade han fått veta, att hon blivit anställd hos dem som
tjänsteflicka på rekommendation av förvaltaren, hos vilken frun hade
hört sig för efter en piga, som kunde gå henne till handa i
huset. Därtill kom, att pigan av snickarne i huset hade uppgivits vara
zigenarens syster, något som denne icke ville erkänna, så att hon
liksom Ivan måste titulera sin bror för monsieur. När magistern nu
hade hunnit igenom bokskogen och beträdde granparken, där en övertäckt
stig av unga granar förde vandraren uppför en backe - det var där han
hade hittat påfågelsfjädrarne - hade han dock någorlunda ordnat sina
intryck och som huvudsumma fått ut, att där i huset försiggingo
hemlighetsfulla saker och att man var i full gång med att spinna
omkring honom ett nät, till vilket han kanske själv hade lämnat garnet
utan att veta det. Vad avsikten var med allt detta, kunde han icke
utleta, ty zigenaren gjorde sidosprång och ställde till med villospår
liksom haren på snömark, och han förmådde icke följa hans förvirrade
hjärnas nycker. Men gent emot alla sina misstankar kunde han ställa
upp endast ett motskäl: mannens goda ekonomiska ställning, som måste
fritaga honom från frestelsen att bli tjuv. Mellan zigenaren och
magistern hade under de senaste dagarne ett gott förhållande rått,
måhända mera vänskapligt än eljest från den förres sida och mera
krypande; men den gamla självsäkra tonen, som denne under den första
tiden hade antagit, återkom nu, då magistern icke längre tryckte honom
med någon oombedd visdom, vare sig i musik, jordbruk eller
trollkonster. Baronessan visade sig aldrig, och sången och musiken
hade förstummats där nere, varav magistern slöt att zigenarens
uppträdande som artist icke mer gjorde någon verkan på hans karesta,
men varav han också drog den för honom själv obehagliga slutsatsen,
att det hade blivit något agg kvar från den där kvällen, då han hade
överglänst charlatanen och baronessan hade tystat ned dennes sång. På
skogsstigen sken solen ned mellan de unga granarne, och magistern gick
och betraktade färska fotspår, som stodo tecknade i de nedfallna
barren och som icke kunde vara hans egna, då i samma stund en skata
flög upp inifrån det täta buskverket och skrikande försvann ovanom
grantopparne. Magistern tvärstannade, stirrade in i mörkret och fick
syn på boet, som låg mellan grenarne och stammen pa en ung gran. Ett
knippe solstrålar bröt in och kastade ett gulgrönt ljus på
stammarne. Plötsligt häftade magisterns blick vid ett träd, i vars
bark åtskilliga tecken voro inristade med en skarp kniv och sa djupt
att det vita träet Iyste fram och kådan hade runnit i tårar och
strimmor ända ned till granens fot. Magistern betraktade de ganska
tydliga tecknen, vilkas utförande vittnade om mycken övning och en
säker hand, och det, som därvid först slog honom, var deras likhet med
de tecken, som de vilda indianska folkslagen i västern brukade och som
han hade sett avbildade i en resebeskrivning från Nya Sverige vid
Delaware-floden. Men det föll icke honom in att sätta de två
skriftarterna i någon förbindelse sins emellan. Emellertid kunde han
förstå så mycket, att bildskrift eller hieroglyfer torde vara
besläktade hos alla folk, och då han här såg en hand, en nyckel och
ett öga avbildade, drog han den slutsatsen att det genom jämförelse,
undersökning och någon kombinationsförmåga skulle bli möjligt att tyda
dessa teckens mening och därigenom komma på spåren hemligheter, som
kanhända anginge honom mera än han ville tro. Han tog emellertid upp
sin anteckningsbok och avtecknade hieroglyferna så noggrant han
kunde. Men i stället för att vända om hemåt, sedan han gått stigen ut
ända bort till grinden, vandrade han vidare bort mot inhägnaderna för
att sätta i verket ett beslut, som han länge hade närt, att göra besök
hos sin granne för att få några närmare upplysningar om de människor,
hos vilka han hyrt sig in och vilka nu tycktes förehava hemliga planer
med honom och vilja blanda in honom i sina angelägenheter. Det var
emellertid med det fasta beslutet att icke säga ett ont ord om sin
värd eller kasta den ringaste misstanke på honom, som han en halvtimme
senare trädde in i hemmansägaren Virups förstuga och träffade en piga,
som han bad anmäla sitt besök. När han steg in i spiselrummet, såg han
värden sitta på ugnsbänken och med sina skarpa grå ögon betrakta den
inträdande utan att resa sig, i det han bad om ursäkt för att han blev
sittande, emedan han hade gikt i benen.

Magistern var på det klara med, vad den där gikten hade att betyda,
och begrep, att den skulle bemantla ohövligheten; han tog därför utan
vidare plats i bästa länstolen och behöll hatten på, ursäktande sig
med att han led av huvudvärk. Därefter framförde han sitt ärende.  -
Jag kommer, yttrade han, både för att hälsa på hos en granne och för
att be om en tjänst. Ni vet förmodligen vem jag är, men säkerligen
inte, vad jag har att uträtta här i trakten. Jag är emellertid bland
annat växtsamlare, och för detta studiums skull nödgas jag emellanat
stiga över gärdsel in på andras mark; tillåter Ni, att jag går in på
edra fält, om jag lovar att inte trampa i säden ? Hemmansägaren gav
utan betänkande sitt tillstånd, ovan vid så mycken artighet från
fienders sida, ja han veknade så att han själv ansträngde sig för att
fortsätta samtalet, som från början icke tycktes vara lockande för
honom.  - Nå, knöt han vid, Ni bor således på Bögely; vad tycker Ni om
er värd ? Det var just den frågan magistern hade längtat efter, och
han grep den begärligt: Det är en rask karl, synes det mig, så vitt
jag kan döma.  - En smula slusk, eller hur? flinade hemmansägaren.  -
Det har jag inte märkt, svarade magistern.  - Han förstör ju både
baronessans pengar och egendom.  - Anser Ni verkligen det? frågade
magistern på nytt, fast besluten att genom motsägelser få fram
sanningen. Han är ju dock förvaltare utan avlöning och går själv som
en dräng bak plogen, slår gräs och vattnar djuren, så att man kan
tycka han gör skäl för födan.  - Jo, jag vet, att Ni är god vän till
honom, svarade hemmansägaren, och därför vill jag inte säga något ont
om honom!

Nu hlev magistern rädd. God vän till honom! Men han ansåg det ännu
vara för tidigt att draga sig ur elden.  - Hans vän ? Vad menar Ni med
det? Vänskap kan endast finnas mellan personer av samma bildningsgrad,
citerade han ur Ciceros De amicitia, och någon förtrolighet har jag
icke hedrat förvaltaren med.  - Ja, naturligtvis, svarade
hemmansägaren och såg menande ut, jag vet naturligtvis ingenting annat
än man berättar ! - Här i trakten gäller han för den största
tjuvstryker som gått i ett par skor, och kommer inte baronessan på
fattighuset före mikaelisdag, så är det min själ ett underverk.  -
Nej, vad säger Ni ? Tror Ni verkligen det ? utbrast magistern. Är
baronessan då inte välbärgad ?  - Ja, hon har ju ägt åtskilligt, men
det har den där sällen förslösat, och det har redan gått så långt, att
man gör utmätning för skatter och väghållningsavgälder. Men han är en
förslagen karl, och när fogden kommer och skall ta djuren, så äro de
skrivna på Jensen, såsom hans egendom. Magistern hade fått bekräftelse
på det viktigaste av det, varpa hela hans byggnad av misstankar
vilade, eller att baronessan var utfattig; och nu begrep han, varför
gården fick förfalla, varför man där kokade skämd mat, varför... Här
stannade han, och för att inte komma i frestelse att utveckla sina
tankar högt, lät han det vara nog med frågor, reste sig, tackade för
visad välvilja och tog avsked. Hemmansägaren såg förvånad ut över
samtalets bråda avslutning, och glömmande sin gikt reste han sig för
att följa gästen ut. I förstugan föll det magistern in att han borde
säga allt och med kraft tillbakavisa varje misstanke om att han var
zigenarens vän, något som folk lätt kunde tro, när han på detta vis
utan vidare avfärdade varje meddelande från grannen, som denne kanske
hade gett i vänskapligt syfte. Men den ena tanken korsade den andra,
och hemmansägarens ansikte uttryckte redan en sådan köld, att han icke
kom sig för att säga någonting, utan lyfte på hatten och gick. Han
hade en känsla av att han hade begått en dumhet, medan han gick ut
genom grinden för att över ängen vandra hem igen. Men det var för sent
att vända om, isynnerhet som han såg zigenaren gå och vakta utanför
trädgården i närheten av gärdslet och han troligtvis redan var
upptäckt. Han ville ogärna utsätta sig för ett möte med Jensen just
nu, när han kom från grannen, för vilken han ju blivit varnad, men här
fanns ingen möjlighet att undkomma, och det enda han kunde göra var
därför att gå rakt mot fienden. Jensen gick med böjt huvud, höll en
stång i handen och låtsades uppmäta marken, utan att låta märka att
han såg magistern nalkas. Denne hälsade högljutt god morgon. Zigenaren
spelade förvånad, men sade ingenting, varför magistern beslöt att
själv gå rakt på saken och säga allt, som kunde sägas, utan att
sanningen kom alltför tydligt fram.  - Jag har varit över till vår
granne för att be om lov att få gå över hans mark, förklarade
han. Zigenaren framtvang ett leende, som skulle vara vånligt, men på
samma gång likgiltigt för den sak som forelåg. Han teg
fortfarande. Atertåg var ej möjligt för magistern; han måste gå på,
till och med om han skulle råka vilse, vilket han då också grundligt
gjorde, ty ett oemotståndligt behov att ursäkta sig kom plötsligt över
honom. Ni har icke vänner här i trakten, Jensen, sade
han. Hemmansägaren därborta talade illa om Er.  - Det Iror jag, det!
svarade zigenaren. Ty han gick på sin tid och slog efter baronessan
och hennes pengar, men när det inte tog skruv, fick jag soplåren över
mig. Detta var säkerligen lögn, tänkte magistern, som var van vid att
zigenaren alltid torkade av sin smuts på andra; men han låtsades sätta
tro till beskyllningen.  - Det sade jag honom också, fortfor han, och
jag sade honom mera därtill, därför att jag kunde höra, att han var
avundsjuk. Jag berömde Er, Jensen, som en rask karl och en oegennyttig
karl, som själv gick och arbetade på åkern, fastän Ni var förvaltare,
och det gör ingen annan förvaltare i hela landet; och jag lät honom
veta, att baronessan inte gärna kunde hysa någon godhet mot Er, när
hon låter Er släpa så där utan lön. Här lät zigenaren narra sig, ty
han trodde obetingat på att magistern icke kunde ljuga, enär han icke
hade ljugit nagon gång förut; och i tacksamheten över att ha lyckats
intala magistern sina lögner, grep han hans hand och tryckte den med
oförställd rörelse, prisande sin lyckliga stjärna, som låtit honom
äntligen träffa på en hederlig människa, vilken talade gott om
honom. Och han gav efter för sin rörelse, öppnade sitt hjärta,
berättade om de senare årens missväxt, som hade ruinerat dem, om elaka
människor, som hade narrat dem på pengar de lånt av dem, om sina
bekymmer med att var vecka skaffa mat åt människor och djur, om allt,
som kunde väcka medlidande med hans person och hans
ställning. Magistern begagnade tillfället, medan mannen var vek om
hjärtat och tycktes vara hågad att lyssna till ett gott råd, till att
föreställa honom det tokiga i att icke odla jorden, som ändå kunde ge
bröd, och sökte övertyga honom om att det vore en bättre ekonomi att
hyra folk till att sköta jorden och arbeta ute på ägorna, än att
förvaltaren själv gick och förspillde sin tid med detta.  - Om Ni
ligger på en bänk, röker pipa och håller öga på ert folk, så är det
mycket mera värt än om Ni, som är stadsmänniska med fina vanor, går
här och släpar, slöt han sin förmaning. Detta att ligga på en bänk och
röka pipa måtte ha tilltalat zigenaren i högsta grad, ty för första
gången medgav han, att magistern var en vis man, full av goda råd, som
han tacksamt skulle dra nytta av. Magistern lämnade sin tacksamma
discipel med det medlidande man känner för en olycklig, som nedlåter
sig till att beklaga sig, och med den lugna tillfredsställelse, som
känslan av att ha gjort en annan sig förbunden medför. Han kände sig
efter detta utbrott tryggare gentemot zigenaren, och då han icke
längre var rädd för honom, försvann allt agg över små oförrätter och
oförskämdheter, och han glömde alla sina misstankar, som dock nyss
hade bekräftats av de upplysningar han fått om mannens ekonomiska
ställning. I särdeles ädelmodig sinnesstämning gick han genom
trädgården, då han fick se en människa ligga framstupa på marken vid
foten av solvisaren; han upptäckte genast att det var den burrhariga
pigan.  - Varför ligger Magelone här ? frågade han, förundrad över att
se flickan ute vid denna tid på dagen, då hon brukade städa hans
rum. Flickan reste sig långsamt, och i det hon med handen dolde sina
av gråt svartstrimmiga kinder och röda ögon, snyftade hon: - Frun har
kört bort mig !  - Varför det då, mitt barn, sporde magistern
vidare. Pigan teg en stund och framsnyftade därpå: - Frun sade, att
jag inte var fin nog, men jag har bara den klädning jag går och står
i, och det kan jag inte hjälpa. Magistern såg på den lurviga pigan,
som var mycket smutsig, men utpyntad med två pärlhalsband och ringar i
öronen. Och ehuru han mycket väl insåg rätta förhållandet, hade han
icke hjärta att säga henne vad han tänkte om saken; han bad henne
därför icke vara ledsen på frun, som var mycket sjuk och säkerligen
inte hade menat illa. Pigan tittade på magistern genom de utspärrade
fingrarna och frågade med så bedjande röst hon kunde: - - Men
magistern tar nog tillbaks mig igen ?  - Ja, ser du, mitt barn, de där
sakerna lägger jag mig inte i. Dem har min hustru att ställa med!
svarade hall och fortsatte sin väg, förstämd över detta försök att
begagna honom till att avgöra en tvist, som han ej kände något om. När
han kom fram till trappan, stod hans barnflicka där och piskade
sängkläder.  - Vad är det som har hänt med Magelone ? frågade han.  -
Jo, det är en snygg jänta, svarade flickan. Hon har gått och fört med
sig ohyra i sängarna och så har hon skaffat barnen utslag. Frun har
ofta förbjudit henne att kyssa dem, men ändå så gör hon det. Och när
hon nu blev oppsagd, väste hon som en katt och svor och förbannade sig
pa att det skulle det svenska packet nog fa betala. Medan pigan gav
luft åt sin harm, märkte magistern, att någonting rörde sig bakom en
gardin i våningen där baronessan bodde, och han förstod att man
lyssnade.  - Det var en ledsam historia, sade magistern liksom för sig
själv, medan han gick upp på sin kammare, uppfylld av oroliga aningar,
efter allt vad han kände till om tattares oförsonliga hämndlystnad,
när de på något sätt kränkts. Men så mindes han det vänskapliga samtal
han nyss haft med brodern, och därefter gingo tankarne vidare tillbaka
till morgonvisiten hos grannen, de upplysningar han där fått, de
hemlighetsfulla inskrifter han hade sett. Och allt det mörka och
otrevliga, som tilldragit sig i huset, upprullade sig för honom, så
att han i ett ögonblicks våldsam längtan efter att vara utanför
alltsammans fattade det beslutet att resa bort från alltihop, sak
samma vart, bara så fort som möjligt ! Här, det kände han på sig,
förehades ting och spunnos ränker, som började draga sig tätt ihop om
honom och hotade att kväva honom.

:::: afventyr/11_2.html ::::

Description: Swedish version of Tschandala by August 
             Strindberg.  Scaning by Sebastien Chartrand.
             e-mail : blas@musicb.mcgill.ca

Vi beklagar den låga kvaliteten.
Texten är inte fullt korrekturläst än.

Tschandala
ANDRA DELEN

Under loppet av de åtta dagar som magister Törner väntade på svaret på
sin ansökan om tillstånd att få lämna trakten, hade nya och oväntade
händelser inträffat vid gården. Det hade kommit en dräng och en
trädgårdsmästare. Drängen, som snart märkte, att förvaltaren icke
förstod något av det han skulle sköta, hade lagt sig på latsidan och
inlett en kärlekshandel med den lurviga pigan. Och trädgårdsmästaren,
som insåg att det var för sent att gräva och dessutom inte fann det
mödan värt att ta itu med något ordentligt, då han icke kunde få
arbetsbiträde, satt för det mesta i körsbärsträden och plockade bären,
som redan börjat ruttna på kvistarne. Zigenaren själv låg på en bänk
och rökte pipa, troget följande magisterns improviserade råd, och när
han icke sov eller rökte, drack han eller företog ridturer, mest om
nätterna. Gentemot magistern var han full av överlägsenhet och högmod,
och han utvecklade väldiga planer till egendomens förbättring och
storartade förslag till trädgårdens utvidgning. Om systerns avsked ur
tjänsten talade han ej ett ord, men en vild glöd tycktes brinna i hans
ögon, när han mötte något av magisterns barn eller tjänstefolk, och de
sistnämnda måste nu akta sig väl för hundarne, som lömskt blevo
tussade på dem från alla möjliga smygvrår av Ivan och Magelone. Och
barnen vågade man icke mera låta gå fritt omkring nere i trädgården;
de hölls inne på rummen utom de tider på dagen, när barnflickan
promenerade med dem. Vid magisterns upplysning om att han tänkte
flytta hade zigenaren icke haft tålamod att höra förklaringen till
slut, utan hade genast förrått sig och med ett elakt grin gjort
uppmärksam på kontraktet, vartill magistern ögonblickligen hade
svarat, att kontraktet icke kunde tvinga honom att bo kvar där, men
blott till att betala hyra till flyttningsdagen i
oktober. Uppsägningen hade icke desto mindre gjort förhållandet ännu
mera spänt, om än zigenarens beundran hade växt för denne man, som
inte försökte svanga sig ifrån en förpliktelse till att betala ut
pengar, och som utan protest lät narra sig i affärer. Lusten att
flytta därifrån hade betydligt stegrats hos magistern, sedan han gjort
cn eftcr vad han tyckte oroande upptäckt. Elan hade nämligen, trots
ständiga paminnelser under ett par månader, icke ännu fått Lls i
dörren till sitt rum, så att den stod olåst dag och natt. En
eftermiddag hade han märkt, att det hade varit någon inne där och rört
hans böcker, medan han varit borta. Han upptäckte, att man hade vänt
upp och ned på hans avhandling om proberkonsten och att dcn bar spår
av smuts ga fingrar. Zigenaren hade således varit där, och i stället
för att be om tillåtelse att få låna boken, vilket ej skullc ha
vägrats honom, hade han, av ren lust att stjala, stulit sig till att
läsa den. Förargad hade magistern skickat efter en smed och låtit
denna gå ned till baronessan för att be om betalning, vilken han också
ordentligt hade fått. Men då magistern hade låtit undfalla sig ett
likgiltigt ord om vad han hade gjort, till zigenaren, hade denne icke
kunnat dölja sin harm eller förlägenhet, ty han förstod nog att han
var upptäckt. Luften var nu så laddad, att en explosion kunde väntas i
varje ögonblick, men man sökte på ömse sidor undgå stridens utbrott,
då ju skilsmässan var sa nära förestaende. Och längtan efter den
stunden hade synnerligen häftigt gripit magistern eftcr två nya
händelser, som nu, då husets ruin var honom bekant, maste förefalla
honom så obehagliga, att han helst ville vara långt borta från
alltsammans. En morgon kom han nämligen ned i trädgården och såg de
två snickarne sysselsatta med att i största hast hoptimra en
gödselvagn, i form av en likkista med snett uppstigande lock. För att
säga något framkastade magistern på skämt: - Vad skall ni använda den
här likkistan till ? Den ene snickaren var rask att svara och slog
likaledes an en skämtsam ton.  - Ja, det är nog inte första gången man
har kört lik i en sådan här.  - Vad menar Ni med det ? frågade
magistern, som hörde, att det låg ett slags allvar under svaret.  -
Jo, förstår Ni, jag menar, att det är i dyngvaggnen man brukar hitta
barnlik! sade snickaren. För se far min var fångknekt, och då får man
ju höra ett och annat. Zigenaren hade stått tyst bredvid och tittat
ned i marken. Nu slog han upp ögonen och avbröt det obehagliga
samtalet.  - Trädgården skall göras i ordning, och jag skall därför
hämta gödsel från Landskrona rytteristall, som jag har ackorderat
med. Magistern skulle icke ha lagt märke till denna obetydliga
tillfällighet, om han icke på sin fortsatta promenad genom trädgården
hade träffat trädgårdsmästaren nere vid drivhuset.  - Skall ni gödsla
jorden mitt på sommaren? frågade han denne, egentligen utan synnerlig
lust att få veta något.  - Ja, sådant jordbruk har jag aldrig varit
med om förr, men förvaltaren säger, att han har träffat bestämt avtal
med kungliga ladugården vid Hälsingborg och att han inte vill vänta !
- Vad för slag ? började magistern, men höll genast inne, fast
besluten att icke säga något, som kunde göra zigenarens lögnaktighet
uppenbar. Följande natt, när vagnen blivit färdig, vaknade magister
Törner vid ett buller ute på vinden. Han reste sig upp och Iyssnade
noga efter, om han inte möjligen ha(le hört orätt, men blev snart
övertygad om att det fanns folk pa vinden, vilka hade något för sig,
som de sökte att dölja; ty det var näppeligen av omtanke för att icke
väcka de sovande som de gjorde sig besvär med att smyga. Det lät som
om man släpade bort nagonting tungt och därvid rakade törna mot de
mångahanda föremal, som voro hopade där. På tjuvar tänkte han ej ett
ögonblick; ty alla hundarne hade på aftonen varit lössläppta och
genomsnokat egendomens hela omrade, och dessutom hade zigenaren
mcdelst pistolskott runt omkring huset ¡atvarnat möjligen i närheten
befintliga nattvandrare att nalkas. Eör att nu, då han var säker på
att det var husets folk, komma på det klara med huruvida dessa ville
hemlighålla sina förehavanden eller icke, dock så att han ej genom att
överraska dem tvang dem till farliga åtgärder för självförsvar, steg
han ur sängen och frågade genom dörren, om det var någon där. Och da
han hörde, att det strax blev tyst, sade han högt liksom för sig
själv, för att de ute på vinden skulle kllnna tro att han låtit narra
sig: Jag måtte ha drömt. Därefter lade han si,, igen, låtsades, som om
han föll i s(imn, och snarkade hart. Efter en stund började pysslandet
åter ute på vinden, och smygande steg hördes avlägsna sig nedåt
trappan. Magisterns tankar flögo hit och dit, men återvände ständigt
till gödselvagnen, som utan synlig anledning hade blivit förfärdigad i
sadan hast; de kretsade omkring det fjärde tornrummet, som han aldrig
fått se, och där zigenaren falskeligen hade uppgivit sig bo, dröjde en
stund vid de lögnaktiga och motsägande uppgifterna om stället, där
gödseln skulle hämtas, och stannade slutligen vid hundarnes utdrivning
aftonen förut. Sömnfebern jagade upp hans inbillning, och gamla sägner
om inspärrade och ihjälsvultna arvingar dansade runt i hans upphettade
hjärna; tjuverier och smugglarehistorier av äldre och yngre datum döko
fram för hågkomsten, men han jagade bort dem igen lika hastigt som de
kommo. Skulle han nu öppna fönstret och fortsätta undersökningarna ?
Han vågade det icke, ty att röja, att han bespejade dem, var farligare
än allt annat. Därför vände han sig mot väggen och insomnade
snart. När han vaknade igen, stod solen redan högt på
himmclen. Nattens händelser stodo levande och skarpt för honom, och
han kände genast på sig, att det inte gick an att låtsas om ingenting,
ty detta skulle väcka mer misstanke än om han talade. När han därför
kom ned och mötte baroncssan, hälsade han fryntligt och frågade, om
hon icke hade hört väsen på vinden sista natten. Nej, hon hade icke
hört något.  - A, jag blev så rädd, sade magistern med sin
oskyldigaste uppsyn, jag trodde det var tjuvar.  - Nej, hur kan Ni tro
något sådant! Vilken väg skulle de ha kommit in, frågade baronessan
med hycklad förskräckelse.  - De kunde ha klättrat in *ån
körsbärsträdet.  - A nej, det kan jag aldrig tro. Det har nog bara
varit kattorna, svarade baronessan. För jag skall säga Er att jag lät
vindsdörren stå öppen i går afse. Det finns nämligen så mycket rattor
där uppe, och de äta allt som vi ha förvarat där. Magistern ville icke
våga sig längre ut, men låtsades tro på det där med katten, anförde
skäl, som kunde tala för, att det var så, och hade nu blivit fullt
övertygad om att man ville dölja det nattliga besöket. Men, invände
hans skarpa logik, därför att man döljer något för främmande
människor, behöver det icke vara en förbrytelse. Man döljer sina
affärsförhållanden och sin fattigdom, sina familjehemligheter, sina
sorger: varför skulle det då just här vara fråga om en
förbrytelse. När han kom ned i trädgården, var gödselvagnen borta. Och
av trädgårdsmästaren fick han veta, att förvaltaren hade rest till
Danmark för att köpa höns. Han ville icke fråga något mera, men en sak
var säker: gödselvagnen var borta, och till Danmark hade den icke
förts. Var det då osanning, att zigenaren farit till Danmark ? En
stund efteråt spände man för stora karossen, och baronessan åkte i väg
med Ivan och Magelone, efter vad som uppgavs för att fara till
Landskrona och se på en djurtämjare, i anledning av att det var
Mageloncs födelsedag. De gåvo sig av och kommo ej hem förrän på
nattsidan, så trötta eller druckna, att de blevo sittande kvar och
sovo i vagnen till Ijusan dag, när magistern kom ner och fann det
besynnerliga sällskapet snarkande med solen mitt i ögonen på
sig. Baronessan återfick först medvetandet, hörde korna råma och
erinrade sig, att de icke blivit mjölkade på de sista tjugufyra
timmarne. Varför hon fäste upp sin salopp och satte sig i full gala
till att miölka. Under tiden hade Magelone vaknat. Gnidande sömnen ur
ögonen, närmade hon sig magistern med en egen hemlighetsfull min och
började med hackande röst, osäker blick och förvirrade rörelser på
kroppen att berätta: - Kan magistern tänka sig, att vi funno påfågeln
hos djurtämjaren.  - Nej, är det möjligt!  - Ja då, och den kände
genast igen baronessan och kom bort till henne för att få bröd, och så
tog baronessan tag i den.  - Men, min lilla vän, hur kunde Ni känna
igen den då ? frågade magistern, som ännu trodde på historien.  - Jo,
för den hade ju ingen stjärt, och baronessan kände för resten så väl
igen sitt djur. - Men, tillade hon, magistern får inte berätta det för
Jensen. Baronessan ropade på henne, och samtalet var slut. Nu vaknade
magistern till besinning och frågade sig själv: pro primo, hur kunde
fågeln vara där, när bröstfjädrarna med vidhängande hud blivit funna
ute i skogen? - pro secundo, varför fick inte Jensen veta om saken ?
Var det hela en stor och illa ihopkommen lögn ? Eller trodde de
verkligen, att fågeln var där, och misstänkte systern sin bror för att
ha stulit den ? Dessa människors tankar gingo i sådana ormbukter, att
det var svårt att få fatt i dem. Och da nu befrielsens timme nalkades,
ville magistern icke bry sin hjärna med att skaffa klarhet i en sak,
som icke angick honom. Men tanken aterkom, fordrande svar och
försättande honom i raseri över att hans intelligens skulle på detta
vis tvingas att syssla med obetydliga människors obetydligheter. Det
rörde honom inte, vem som stulit fågeln; det hade inte den ringaste
betydelse för hans liv, huru det förhöll sig eller icke förhöll sig
med den saken, och likväl förspillde han sin hjärnas kraft med att
arbeta sig fram till klarhet däri. Tre hela månader, ett fjärdedels
års isolering från umgänge med bildat folk och inspärrning tillsammans
med lägre stående varelser hade, utan att han märkt det, förändrat
honom. Hans tankar, som förr blott sysselsatte sig med livets högsta
frågor och sökte att genomtränga tillvarons och världsalltets gåtor,
sysslade nu med smasaker och uppställde syllogismer för att utleta,
vem som hade stulit en fågel. De andras små bekymmer hade glidit in i
hans själ, så att han icke kunde höra en ko rama utan att fråga sig om
man kanske hade glömt att mjölka den, icke se ett fält med ogräs utan
att kasta ut planer till dess rensning. Hörde han zigenaren åka ut,
undrade han, vart denne skulle fara; såg han snickarne påbörja ett
arbete, sporde han sig själv, vad meningen kunde vara därmed. Yttrade
zigenaren ett betydelselöst ord, granskade han alltid noga, vad som
kunde ligga bakom och huru mycket darav som var lögn. Då han nu
började iakttaga sig själv, upptäckte han att han hade tagit upp en
del gester ifrån zigenaren, lånat tonfall i hans röst, och vad värre
var, blandat in danska ord och vändningar i sitt språk. Han hade
pladdrat så länge med dessa barn, att han hade glömt att tala rent,
han hade så länge böjt sig ned till dem, att han hade blivit
kutryggig, han hade så länge hört lögnaktigt tal, att han vant sig tro
att alla människor ljögo. Och han, den starke mannen, som aldrig
fruktat öppen strid, märkte nu, hur modet började svika honom, hur
feghet och fruktan smög sig över honom i en strid med osynliga makter
och mot fiender, som voro honom överlägsna, därför att de sannolikt
icke skydde att bruka vapen, som han icke kunde betjäna sig av. Och så
kom flickans historia över honom igen och spände sina klor i hans
huvud och rev och slet. Ljög hon ? Ja ! Ty en djurtämjare köper inte
en påfågel utan stjärt och med avrivna fjädrar, och påfågeln fäller
inte stjärten förr än om hösten. Varför ljög hon ? Ville hon, att
magistern skulle tro grindvaktaren skyldig, eller vad var det? Men
varför fick han inte säga det till Jensen ? - Eller var det just
hennes mening, att han skulle säga det till Jensen ? Trodde hon, i det
hon drog slutsats från sin egen dåliga natur, att hon säkrast kunde
egga honom till att berätta saken genom att be honom hemlighålla den,
och menade hon, att frestelsen till att skvallra skulle bli starkare
genom förbudet att berätta därom? Han kunde omöjligen finna någon
mening eller få någon klarhet i detta, och därför red det hela honom
som en mara. Emellertid kom zigenaren hem på aftonen, medförande på
skjutskärran en stor bur med sjuttiofem unghöns. Magistern stod ute på
gården, när han anlände, och fick strax till livs en lång historia om
resan. På skutan mellan Helsingör och Hälsingborg hade tjugufem höns
sluppit ut och flugit i sjön, men ehuru detta borde vara en kännbar
förlust för zigenaren, tycktes han icke vara det minsta ledsen över
händelsen. Efter att ha tillstått sig vara ruinerad hade han nämligen
uppträtt som en rik man, för vilken ingen summa var för stor, och han
hade låtit Ivan prata i magisterns piga en lögn om en hög vinst på det
stora Amsterdamlotteriet. När nu hönsens ankomst hade samlat drängarne
omkring buren och zigenaren avlägsnat sig ett ögonblick, började
magistern med ord av beklagande att undersöka hålet, igenom vilket de
skulle ha flugit ut. Men en av snickarne gjorde genast min av
misstrogenhet och lät till slut narra sig att halvhögt säga: - De
fåglarne ha nog snarare flugit i hans egen ficka ! Han blev alltså av
sitt eget tjänstefolk misstänkt för att ha stulit från baronessan. Man
kunde således ha anledning tro, att han också hade stulit de andra
fåglarne. Var han då verkligen en sådan usling, att han ej blygdes för
att vältra skulden över på oskyldiga människor? Det kom en sådan
vämjelse över magistern, att han gick ut från gården. Han styrde sina
steg nedåt stora landsvägen, där det var rent och torrt; och då det
led mot aftonen och dci ridande postbudet i vart ögonblick kunde
väntas, beslöt han att gå honom till mötes. Vägen gick rakt som ett
streck mellan pilträden upp mot höjderna vid Lund, och magistern kunde
på en halv rnils avstånd skönja en ryttare, som kom i riktning mot
Bögely. Än såg man blott hans huvud och axlar, när han var nere i en
sänka, än syntes hela gestalten på den tunga hästen. Aftonsolen föll
rakt emot ryttaren, och magistern undrade över att han icke kunde se
hjälmen blänka. Men efter en stunds förlopp såg han, att ryttaren bar
hatt och alltså ej kunde vara postbudet. I daligt Iynne över
missräkningen efter en lång stunds spänd väntan vände han åter sina
steg hemåt och hörde med likgiltighet hästtraven närma sig och kort
därefter hur någon ropade an honom bakifrån.  - Hej, gamle vän! Ijöd
en kraftig stämma, samtidigt med att hästen gav magister Törner en
vänskaplig puflf med nosen.

- Nej, är det du, ädle Bureus! utbrast magistern och grep vännens
hand, överväldigad av glädje över att se en själsfrände; och lik en
skeppsbruten, som träffar landsmän, eller en bortsprungen hund, som
återfinner sin herre, överhopade han sin gäst med uttryck av sin
hänryckning, i det att han bröt ut i str(im av ord utan sammanhang och
hart när kvävdes av snyftningar.  - Och nu medför du gott budskap från
Consistorium academicum ? frågade han till slut, när han kommit en
smula till besinning.  - Tyvärr nej, min gamle vän! svarade adjunkten
Bureus, som därvid räckte honom ett brev. Jag kommer tvärtom för att
inspektera dig och avfordra dig rapport om befolkningens uppforande i
ditt revir. Magister Törner stod med böjt huvud, som om han fått ett
slag över hjässan; därpå rätade han upp sig igen, fattade hästen vid
betslet och ledde in honom genom grinden, medan gårdens alla hundar
sprungo löst på den; de fingo i form av sparkar mottaga den rasande
magisterns vredesutbrott. Barnen och den sjuka frun hade redan gått
till sängs, så att magister Törncr måste bjuda sin vän spisa
kvällsvard nere i lustlluset, där de tände ett par lyktor och, mcdan
dc väntade på maten, slogo sig ned för att spraka. I en oavbruten lång
berättelse förtäljde magister Törner om sina lidanden, sina
förtretligheter, sin ängslan, men när han till slut började i detalj
förklara skälen till sina misstankar, avbröt vännen honom: - Du är
sjuk, Andreas.  - Jag? utropade magistern förvånad.  - Ja! Ensamheten
och daligt sällskap ha gjort dig virrig, och fruktan för det okända
har rövat all styrka från dig. Du bor hos ett tjuvband, det är allt
vad jag kan säga dig.  - Tror du ? tror du det verkligen ? utbrast
magister Törner. Na, Gud vare lovad, då är jag icke längre rädd.

Ty, ser du, det som jag mest fruktade för, var att jag led av sjuklig
inbillning och därav skulle bli frestad att göra oskyldiga människor
orätt! Nå, Gud vare lov! Men säg mig, fortfor han, du, som har
studerat philologiam, kan du förklara mig, vad dessa tecken betyda,
som jag funnit inristade i en trädstam i skogen ? Han tog upp sin
anteckningsbok och visade de figurer han ritat av. Adjunkten kastade
en flyktig blick på teckningen: - Det är rätt egendomligt, sade han,
att al]a lågt stående människor, vilken nation de än tillhöra, göra
precis samma uppfinningar. Om denna hand, denna nyckel, detta öga vore
tecknade av en västindian eller en egyptier eller en kines, skulle jag
kunna tyda dem lika lätt som nu. Handen står här verbalt och betyder:
att taga; nyckeln troligtvis: att låsa upp, och eftersom det här är
tal om tjuvar: öppna andras lås; och ögat slutligen betyder nog
ingenting annat än att se. Vänta nu litet. - Adjunkten höll en stund
handen för ögonen, som om han i sitt inre ville kombinera betydelsen
av de tre tecknen, och efter några minuters paus förklarade han: - Det
är uttytt: stölden är begången, och man håller ögonen på oss ! - Med
andra ord, de hysa misstro till dig! - Vet du nu, vad du skall göra
för att insöva dem i säkerhet och sedan skrämma dem ? Magistern
svarade nej och avvaktade med spänd uppmärksamhet den närmare
förklaringen.  - Jo, jag antager nu, att du går ut i skogen och med
din kniv skar t.ex. en pil tvärs igenom ögat. Aven om detta icke
riktigt passar in i tjuvspråket, så skola de ändock strax förstå, att
betydelsen blir denna: ögat är bländat, vilket översättes med: man ser
ingenting mera, man är narrad. Och på det viset har du fria händer
till att utspionera dem ända tills du hämtat gevaldigern och sätter
hela sällskapet i kurran. Adjunkten hade just kommit till slutet av
sitt tal, då pigorna kommo med kvällsvarden och dukade bordet. Men
bakom dem framdök zigenarens skepnad i den gula jackan och
grannlåtshatten med påfågelsfjädern. Han tycktes ha gjort
aftontoalett, ovisst av vad skäl, vacklade fram till bordet, och utan
att Iyfta på hatten hälsade han bekant och förtroligt på adjunkten,
som icke kunde låta att brista i högt skratt. Zigenaren var drucken,
och ögonen rullade i huvudet på honom. Med ena handen stödde han sig
mot bordet, slog kors med benen och började prata i en ton som om han
var inbjuden.  - Vackert väder i afton! började han.  - Var så god och
förse dig ! avbröt magister Andreas honom, i det inbjöd sin vän att ta
för sig av anrättningarna och låtsades som om han icke lade märke till
zigenaren, vars ögon gnistrade. Herrarne började spisa, men
snyltgästen gjorde ej min av att gå.  - Din skål, gamle vän, och
välkommen! hälsade magister Andreas och skänkte i från ölkannan.  -
Din skål, kamrat! svarade adjunkten. Zigenaren kröp tillbaka ända mot
väggen som ett anskjutet lodjur, men hade icke ännu uppgivit hoppet om
att bli inbjudcn.  - Herren kommer långt ifrån? försökte han ännu en
gång att tränga sig på dem.  - Hall käften, karl, och drag åt helvete
! utfor adjunkten ursinnig, men i samma ögonblick beslöt han att slå
bort saken i skämt och Iyfte med sitt ena ben zigenarens korslagda ben
i vädret, så att han satte sig ned på lusthusets golv och slog huvudet
mot en sten. Magister Andreas blev rädd för att det kunde ha skett en
olycka och skyndade sig att hjälpande räcka ut handen åt den
omkullslagne, som mera ödmjuk än förbittrad reste sig upp, Iyfte pa
hatten, bad om ursäkt för att han hade stört och lommade av.  - Ser
du, det språket förstod han! log adjunkten, när zigenaren kommit utom
hörhåll.  - Ja, men jag kan nu en gång inte med det sättet att
behandla folk på, invände magister Andreas.  - Nej, jag vet det, och
därför tillåta de sig näsvisheter mot dig. Pack och hundar skola ha
stryk! Och du skulle bara ha pryglat den slyngeln, så hade du haft det
angenämare.  - Människa är ändå människa!  - De omnibus est
dubitandum. Du tvivlar på allt, nisi de plebe! utom på packet, som du
hyser en helig tilltro till.  - Skola vi nu låta politicam fara!
avbröt magister Andreas honom. Låt mig i ro få njuta lyckan att se en
hederlig man in i ögonen, känna behaget av att höra en människa tala
utan att Ijuga !  - Ser du, inföll den slagfärdige adjunkten, du
känner alltså inte samma njutning av att umgås med alla människor,
ergo äro icke alla människor lika!  - Lat gå för det, men det borde
vara så ställt, att inte de flesta hade det så dåligt och ett fåtal
hade det bra !  - Var och en på den plats, där han skall vara, och låt
oss tacka Gud för att inte de, som äro under, äro över! Se bara på
denna lymmeln här i gården, som har svingat sig upp över den plats,
som tillkom honom! Se, hur han misshandlar människor och djur, se, hur
han bestjäl den gamla damen. Eick han makten att stifta lagar, skulle
det bli till gagn för tjuvar och rackare. Men du skall fa se, att han
inte kommer att sitta kvar, utan kravlar ner igen till den plats, som
naturen och hans anlag anvisat honom.  - Nå, men sitta då alla de
bästa överst? invände magistern, som var en hemlig motståndare till
enväldet.  - Inte alltid, men ofta, och när den bäste en gång kommer
till makten, samlas i regeln de bäste omkring honom, och då är
enväldet ett gott.  - Enväldet är aldrig ett gott, utom när usurpatorn
bemäktigar sig det! förklarade magistern; ty de hinder och faror han
då har visat sig kunna övervinna, vittna om hans gåvor.  - Du tänker
på Cromwell, protektorn ?  - Ja, på honom! Och på hans ministrar och
generaler. På Venner Vintappare, Tuffnell Timmarman, Okey
Iialefaktor. På gårdskarlen Amiral Deane, badaren

Överste Goffe, den simple soldaten Generalmajor och Guvernör Skippon,
lärftskrämaren Ståthållare Tickborne !  - Där ser du således, att
förmågan uppnår till den plats, som tillkommer densamma!  - Ja, efter
revolutioner! Men vi sågo Erik XIV följa efter Gustav I, Christina
efter Gustav Adolf.  - Och Carl XI efter Carl X; och vi sågo också
unge Cromwell dunsta bort som en rök efter gamle Cromwell. Alltså
immerbadd revolution ? Är det detta du vill ?  - Eller en vald
diktator!  - Eller också lägga på en härskare som på sin tid oxen
Apis, uppfostra honom till en vis man, hålla honom avhigsnad från
livets alla små intressen, läsa in honom som Japans mikado! Nej du,
livet i sin mångfald framföder och uppfostrar självt den man, som
tiden behöver. Efter partitider och allmän trötthet kommer enväldet
med allas gillande som det man har behov av. Envåldsmannen Cromwell
var större despot utan parlament än Carl I, och Fredrik III i Danmark
gjorde själv revo]utionen mot adeln likasom Carl XI hos oss.  - Men
vår kung är en imbecil, en ignorant, som tror på präster och häxor !
skrek magister Andreas, som riktigt ville ge sig luft.  - Tyst, för
satan! varnade adjunkten och tittade försiktigt in mellan buskarna i
trädgården, som lågo i mörkret med enstaka svaga Ijusfläckar från
Iyktorna. Och Cromwell, parlamentskränkaren, trodde då inte han på
prästerna? Jo, mycket mera än den avrättade konstitutionslydige
monarken ! Magister Andreas Iyssnade bort mot lönnallen; han hade
blivit uppskrämd av någonting som rört sig där. Men da allt förblev
lugnt, höjde han igen sin röst för att riktigt njuta av detta
tillfälle att få ladda ur sig, och med ett slag av ölkannan i bordet
ackompanjerade han sin favoritsats, som han hade fått från Cartesius'
filosofi, vilken nyligen hade hållit sitt strålande intåg i den
europeiska bildningsvärlden:

- De omnibus est dubitandum! Ned med enväldet, ned med Cromwell, ned
med prästknäveln Carl ... Adjunkten lade sin stora hand på hans mun,
ty i samma ögonblick visade Magelone sig på bron, som ledde till
lusthuset i dammen. Hon var klädd i en fantastisk grön jaktdräkt med
korta skört, broderade med paljetter och glaspärlor. Håret föll vilt
och oordnat ned omkring huvudet, som icke ägde täckhet, men väl
ungdomens mjukhet i vissa ytterlinjer, medan å andra sidan
rovdjursmunnen, den plebejiska näsan och blyknappögonen skrämde och
franstötte. HOII bar ett kredenskärl med vin och glas och hälsade från
fru Törner, att hon skulle passa upp i stället för fruns pigor i afton
därför att dessa inte kunde undvaras från huset och barnen. Detta lät
mycket antagligt och det var ingenting att säga därom, men magister
Andreas kunde icke dölja sin förvåning över hennes grannlåt och
frågade, varför hon var så utpyntad. Flickan övertänkte litet, vad hon
skulle svara, vart förlägen vid adjunktens prövande blick och svarade,
synbarligen mot sin vilja, som sant var: - Det var Jensen som sade,
att jag skulle göra det! Brodern hade således gjort henne grann! Men
det var kanske bara fafänga. När hon hade ställt kannan ifrån sig,
gjorde hon min av att gå, men adjunkten, som var en skämtsam herre,
tog tag i hennes lurviga hår och tvang henne att sätta sig ned, bjöd
henne dricka ur sitt glas och frågade vad hon kunde för goda
saker. Magistern, som inte tyckte om sällskapet, svarade å hennes
vagnar, att hon lagade god mat, vilket han visste av egen erfarenhet
fran de veckor hon tjänade hos honom.  - Ja, men baronessan ger mig
ingen mat att laga, invände flickan, och att koka föda åt höns och
svin, med det kommer man sig inte fram i världen. Detta sade hon med
ett barnsligt och smärtfullt tonfall, som om det vore hennes livs dröm
att få tillfälle att laga god mat. På måfå och något lättrörd som han
var, i synnerhet nu när han druckit några glas, hittar magister
Andreas utan vidare på en utväg både att skaffa flickan ut ur det
elände, vari hon levde, och bli fri från hennes störande sällskap: -
Hör du, Bureus, kan du inte skaffa in henne som kokerska på Regensen,
där du ju är dekanus ?  - Ja, vi kan ju tänka på den saken, menade
adjunkten och släppte flickan.  - Vad är Regensen för något ? frågade
Magelone, i högsta grad nyfiken.  - Det är det hus, där studenterna
spisa vid kungens bord, svarade magistern.  - Och där kan du råka att
fa sova hos unga herrar! skämtadc adjunkten. Denna utsikt tycktes icke
skrämma Magelone; åtminstone skrattade hon högt åt anmärkningen.  -
Nå, nu kan du gå, din katt, sade magistern och sköt henne ifrån sig;
men om du skall kunna komma till kungens kök, måste du först lära dig
att tvätta smutsen av dig. Se så, marsch nu! Därefter började de två
herrarne igen att pokulera, och de språkade om all världens ting, men
mest om sina egna angelägenheter, och magistcr Andreas måste gång på
gång ge luft åt sitt raseri över att han skulle nödgas stanna kvar i
denna smutsens och förbrytelsens boning, men adjunkten predikade mod
och uthållighet för honom samt bad honom inleda bekantskap med
grannarna och förvärva sig kännedom om trakten och dess
befolkning. Det var ju endast två månader kvar till den 1 Oktober, och
sedan var han fri. Därnäst gav han honom råd och förmaningar om, huru
han skulle behandla zigenaren och framför allt om att iakttaga större
försiktighet i sina uttalanden, särskilt i vad som rörde politicam och
den så ömtåliga envåldsregeringen. Då de äntligen bröto upp för att gå
till sängs och kommo fram till gården, stötte de på Ivan, som var
sysselsatt med att förbinda benet på den röda hästen.

- Vad tusan har ni gjort med kraken? frågade adjunklen uppbragt. Ivan
svarade utan att betänka sig, som om det var en inlärd läxa, att
Jensen hade ridit ut i ett ärende, att hästen hade blivit skrämd och
fallit i sken, hade avkastat ryttaren och sparkat honom i ögat, så att
man mast skicka bud efter fältskären.  - Här i huset, viskade
adjunkten till sin vän, när dc gingo upp för trappan, tycks allt som
sker vara komedispel. Det som den där pojken berättade var nog också
lögn alltsammans. Men det angår oss inte ! Och så gingo d. in för att
sova några timmar, innan adjunkten skulle rida tillbaka till Lund.

Rötmånadsdagarne hade kommit och med dem en överväldigande hetta, som
bragte allting i f(jrruttnelse. Hela huset stank, legioner av flugor
utkläcktes i dynghögen, i rännstenen, i svinstian, och trädgården var
nu så vedervärdig, att magistern föredrog att bli sittande som en
fånge på sin balkong. Promenerade han med barnen, sa valde han att gå
på landsvägen såsom den enda rena platsen, men den var så cnformig,
solstekt, torr och dammig, att den icke erbjöd någon vederkvickelse,
och i skogen ville han icke gå på grund av att snapphanar gjorde den
otrygg. Hans försök att inleda bekantskap med grannarna hade icke lett
till det önskade resultatet. Man tog emot honom nätt och jämnt så
hövligt som man var tvungen till, men man teg; och när han på det
viset hade måst tala ensam några minuter, reste han sig och gick. Att
han ville lära känna deras tankar om Sverige och uniformiteten, kunde
han ju icke säga ifrån, och de voro icke heller hågade att ge sina
åsikter till pris. Men det lag också något annat bakom oviljan och
kallsinnigheten mot främlingen - dock kunde han icke få klart för sig
vad det var. Såhlnda blev han på nytt hänvisad till att sällskapa med
sig själv, och han kände sig nu fullkomligt inspärrad inom
garden. Måste han någon gång då och da gå ned, så blev han alltid
antastad, och behovet att tala med nagon människa narrade honom att
ater inlåta sig med zigenaren, vilken, efter vad han nu alldeles
säkert trodde, förehade hemlighetsfulla saker, saker, som han fruktade
för att inblandas i. Morgonen efter adjunktens ankomst hade zigenaren
ödmjukt anhållit att få ett besök av magistern i nedre våningen, där
han höll sig instängd i ett mörkt rum för att skydda sitt öga mot
dagsljuset. Liggande på en säng med förband om ögonen och med en mängd
flaskor på ett bord bredvid beklagade han sig ynkligt över sitt
mistade öga, som hästen hade sparkat ut. Han berättade, att fältskären
nyss hade varit där, hade skurit i ögat och sagt, att han måste halla
sig inne i sju veckor. Magistern kände verkligen medlidande med
stackarn och lovade att titta in till honom emellanåt. Varpå zigenaren
hade tackat honom både för det och för mycket annat och mera
till. Magistern visste nog vad. Denne trodde, att han syftade på
handräckningen vid uppträdet aftonen förut i lusthuset och begärde
oförsiktigt nog ingen förklaring. Dagen efter hade zigenaren varit ute
och hade i lusthuset haft sammankomst med en äldre man av obehagligt
utseende, med vilken han hade ätit och druckit och till slut
sjungit. Det där med ögat var alltså även komedi! Men vad det skulle
tjäna till, det kunde icke magistern bli klok på, i synnerhet som
komedien utfördes så oerhört klumpigt, att inte ens ett barn kunde ha
låtit narra sig därav. Om det var för att lista sig ifrån baronessans
närvaro och komma i eget rum, eller om det var för att få tillfälle
till att ha till sin disposition ett mörkt ställe, där han i hemlighet
kunde mottaga besök, var icke möjligt att avgöra. Säkert var
emellertid, att han mottog besök i sitt nya rum. Först av den äldre
mannen med dolskt yttre och dolskt sätt att vara - som med ett ord
gjorde intryck av att ha varit straffånge. Magistern, som numera icke
brydde sig om att få veta något, erhöll dock mot sin vilja den
upplysningen av zigenaren, att karlen var statens trädgårdsmästare,
som skulle komma och inspektera trädgårdsarbetet, men ej själv deltaga
däri. Men nu bestod arbetet endast i att plocka körsbär, och till att
inspektera den yngre trädgardsmästarens körsbärsplockning behövdes
ingen kongl. statsgartner med femhundra marks lön i månaden. Detta var
alltså en ny och uppenbar lögn, och meningen var följaktligen blott
den, att den dolska karlen skulle kunna vistas vid garden under sken
av att vara trädgårdsmästare. Samtidigt därmed inträffade en annan
oväntad händelse, nästan ännu oförklarligare än den
förra. Grindvaktaren fick plötsligt sitt avsked, utan att man kunde fa
veta anledningen. Sista aftonen, innan han lämnade sin plats,
uppträdde han bullersamt och sjöng nidvisor mot zigenaren, utan att
dölja att han var övertygad om att denne hade skaffat honom hans
avsked och alltså var hans fiende. Men tre dagar efteråt visade han
sig i fina kläder inne på Bögely och konfererade i flere timmar med
baronessan och förvaltaren. Den sistnämnde meddelade genast självmant,
att grindvaktaren försökte inveckla honom i ett anslag mot
myndigheterna, om vilka de båda två sutto inne med farliga
hemligheter. Underhandlingarna upphörde emellertid efter nagra dagars
förlopp, och zigenaren berättade, att han hade förlorat lusten att
blanda sig i andras angelägenheter. Allt detta tydde på, ansåg
magistern, att något stort var i görningen, och för att reda ut den
intrasslade väven beslöt han följa vännens råd om att insöva bovarne i
säkerhet. I denna avsikt gick han på sin morgonvandring bort till det
förut omtalade granträdet, vars inskrifter ännu voro orörda, och skar
så noggrant han kunde en pil tvärs igenom ögat, utjämnade sina fotspår
med granbarr och awaktade nu, vad som skulle ske. Två dagar efteråt,
då baronessan och förvaltaren och allt husfolket hade åkt bort till
ett folknöje, klappade det på magisterns tornkammardörr. Han ropade
"stig in", och in trädde en mycket gammal man med skägglöst ansikte,
vitt som gips, med en massa rynkor och veck i alla möjliga och
omöjliga riktningar. Läpparne voro infallna till följd av att
framtänderna felades, och gubben tycktes tugga eller suga på sina egna
läppar, vilket gav honom ett ohyggligt dödskalleutseende. Han var
snuskigt klädd, men med guldnipper vid urkedjan och silverknappar i
rocken. Sedan han uttryckt en låtsad förvåning över att se en
främling, fragade den gamle mannen efter förvaltaren. Magistern
svarade, att denne nyss hade åkt ut.  - Det var märkvärdigt, för han
visste ändå att jag skulle komma, mumlade mannen. Därefter uttalade
han sitt beklagande över sin otur och över att han nu icke kunde få se
på egendomen. Magistern, som strax misstänkte, att detta var en ny
komedi, erbjöd sig att visa honom omkring på egendomen, vilket gjorde
mannen mycket glad. De följdes åt ned. Magistern fast besluten att
icke säga det ringaste förklenligt om zigenaren, eftersom det tycktes
vara meningen att hans sinnelag gentemot denne skulle sättas på prov
av dödskallemannen. Men däremot följde han denne, skenbarligen
oavsiktligt, till de svagaste punkterna, förde honom förbi det värsta
snusket utan att själv tyckas lägga märke till detta, och när den
gamle skakade på huvudet över gårdens förfallna skick eller brummade
över jordens vanskötsel, hade magistern alltid ett ursäktande, ofta
ett berömmande ord till hands. Men gubbens ärende tycktes vara
dubbelt, både att utforska magisterns tänkesätt och att komma på det
klara med egendomens tillstånd och värde, ty han blev emellanåt utom
sig av förbittring över att egendomen var gjord värdelös, varav
magistern trodde sig kunna sluta, att det var en ockrare, som hade
förmånsrätt i gården. Till slut sporde främlingen, om det fanns
snickare på gården, och vad de hade för sig. Magistern såg sig icke i
stånd att besvara sista hälften av frågan, men försäkrade, att han såg
dem i arbete hela dagen. När avskedsstunden närmade sig, bad den
okände magistern icke säga något om att han hade varit där, varpå
magistern till gengäld bad den andre att icke bära vidare vad han hade
sagt. Zigenaren lät narra sig, och nästa dag var llan strålande,
ödmjuk, leende, full av vänskap och inbjöd magistern att dricka ett
glas vin i lusthuset, vilket denne icke kunde avslå. Samvaron började
med ett jamförelsevis drickbart vin, varefter plötsligen Magelone
uppenbarade sig med ett fat klenäter, som hon pastod sig själv ha
bakat. Hon var klädd i en urringad blå klänning, som var uppfäst på
ena sidan. När magistern hade smakat på anrättningen och sagt några
uppmuntrande ord, grep zigenaren ögonblicket i flykten.  - Magelone,
tacka nu magistern, som vill skapa din framtids Iycka! Magelone
skyndade sig att kyssa magisterns hand, som denne drog tillbaka, i det
han uttryckte sin förvåning i en fråga, vad tacksägelsen skulle
betyda.  - Jo-o, Magelone har berättat allt, för hon är liksom en
skata att sladdra ur sig, sade zigenaren.  - Vad har hon berättat ?
frågadc magistern, vilken kände sig till mods som om man skruvade fast
honom på ett städ.  - Naturligtvis det där om kungens bord! sade
skrattande zigenaren.  - Jaså, Regensen! Ja, det var ju bara ett
förfluget ord, men sätter flickan värde på det, skall jag med nöje
rekommendera henne.  - Där har du magisterns eget ord, Magelone! högg
zigenaren i som en rannsakningsdomare, så att magistern kände sig
obehagligt överlistad. Och för att noggrannare formulera sitt löfte i
vittnens närvaro tillade han: - Men kom väl ihåg, att jag blott har
givit en rekommendation och att jag inte kan lova henne platsen, ty
den tillsätter inte jag, utan konsistorium, och det först efter
stränga prov. Består hon icke provet och vilja myndigheterna icke ha
hennc, så är det ingenting att tacka för, att jag har till ingen nytta
gjort henne omak. Ja, det var ju helt naturligt, menade zigenaren, men
kom hon bara sa långt som till proven, så - för se Magelone var då den
skickligaste kokerska i hela landet och hade lart sig laga mat hos
själva riksmarsken. Därmed försvann Magelone med många nigningar och
krumbukter, och de två männen blevo ensamma. Nu började zigenaren
gripa sig an med ett nytt samtalsämne, som aldrig förr hade
intresserat honom, nämligen politik. Han rörde ihop i en välling
Cromwell, Fredrik III och Carl XI samt utgöt sig i lovprisande av den
svenske konungen. Magistern begrep genast, att zigenaren hade legat
mellan buskarne den där aftonen då adjunkten var där; uppfattade
ögonblickligen att han, litande på att ögat var blandat, ville narra
den intet ont anande fienden till förgripliga yttranden, kanske i
närvaro av vittnen, som låge dolda mellan buskarna, och han började
därför hålla en oration över enväldets fördelar, över Carl XI:s
odödliga förtjänster om riket och om medborgarnes heliga plikter mot
Gud, konung och fosterland. Antingen måtte Jensen ha hört mycket litet
eller icke förstatt något av den nämnda aftonens politiska samtal, ty
han gjorde nu plötsligt en vändning helt om och for ut mot all
regering, all myndighet och all polis, varefter magistern gav sig in
på att vidlyftigt gendriva honom, i det han särskilt bad zigenaren
skilja mellan statsmyndigheten och rättsskipningen, invecklade sig i
lärda utredningar, blandade ihop alla ämnen och späckade sitt tal med
latinska och grekiska citat, så att zigenaren, som trodde det var
allvar, blev alldeles vimmelkantig av ansträngningen att söka fatta
det ofattliga. Men magistern släppte honom icke ännu, utan grep ned i
sitt vetandes gömmor, drog fram lösryckta bitar ur Grotii krigs- och
fredsrätt samt Pufendorfs folkrätt och refererade hela innehållet i
Hobbes berömda avhandling om medborgaren, vari enväldet var satt i
system. Och han talade väl en hel timme med stentorsröst, nedtystande
varje försök av fienden att avbryta, så att denne till sist satt där
alldeles blek och tillintetgjord av övermänsklig ansträngning för att
följa med och framför allt visa, det han kunde fatta sammanhanget. När
magistern hade slutat sin rapsodi, nickade zigenaren bifallande, men
var så matt, att han endast kunde framväsa ett: storartat ! Därefter
hällde han i sig ett stort glas vin, harskade sig och försökte att
ripostera. Men det enda tema han rådde med, var det, som låg nära för
honom, om baronessan, om hennes dygd och rättfärdighet och om det
skändliga förtalet, och slutligen förlorade han sig i att långrandigt
och skrytsamt ramsa upp alla sina tarvliga kärlekshistorier, den ena
otroligare än den andra. Och magistern, som noga gav akt på varje gång
som samtalet ändrade kurs, insåg nu, att det var åt detta håll
zigenaren hela kvällen hade styrt; han höll därför öronen spända för
att passa på, när kärnpunkten var nådd.  - Ja, flickor finns det nog,
bara man har pengar i fickan ! avslutade han en längre
förklaring. Därefter tog han på sig den snusförnuftiga min han plägade
anlägga, när han ville avlista en annan hans hemligheter, och så slapp
det ur honom:

- Nog sagt: för hundra daler skall jag kunna köpa mig vilken flicka
det vara må! Det blev dödstyst efter dessa ord; ty längre kunde han
icke ga, och magistern tänkte ett ögonblick på, om han icke skulle på
stället avslöja uslingen och slå honom i ansiktet till lön för att han
på detta vis satt och bjöd ut sin egen syster; dock ville han först
skaffa sig full visshet om det otäcka han misstänkte, och i detta
syfte kastade han ut ett bete.  - Eftersom vi tala om unga flickor,
Jensen, så vill jag säga Er, att Ni borde ha ögonen med Magelone, så
att inte Mats går och förleder henne. Zigenaren blev svart i synen.  -
Den Iymmeln, den lumpryggen, han skulle bara understå sig! Magistern
hade från sitt fönster sett Magelone och gårdsdrängen leka inne i
dennes kammare, visserligen bara leka, men en icke så alldeles ofarlig
lek, som bestod uti att kasta omkull varandra på sängen. Det var icke
nödvändigt att säga allt, och han ville ej antyda mera än han visste.
- Jag säger bara att de leka, men av lek kan bli allvar, och Mats är
en fattig dräng.  - Ack, en sådan förbannad jäntal Ska hon råka i
olycka, som det är unga flickors bestämmelse att göra, så ska det
åtminstone vara med en fin herre. Det fanns intet tvivel mera: brodern
ville sälja sin syster till en fin herre, och det för etthundra daler!
Magistern föregav trötthet och reste sig för att gå till vila, tackade
för välfägnaden och sade god natt.

När han kom upp på sitt rum, fattades han av vämjelse över sig själv
för att han hade suttit till bords med en tjuv och kopplare. Hur hade
han kunnat sjunka så djupt på tre månader ? Hur hade det gått till,
att han blivit indragen i en sfär, som låg så djupt under hans, och
hur kunde han gitta att sysselsätta sig med människor och
angelägenheter, som icke rörde honom? Var det denna inertia, som
lägger sig över själen, när den isoleras från sin omgivning och när
den, efter att ha kämpat emot en tid, har blivit trött, förlamad av
någon oväntad hämsko på viljan och önskningarna? Men när han hade
grubblat över det han nu upplevat och vänt och vridit på det en lång
stund, tills han blivit maktlös, började från hans upplösta själs
atomer en väldig naturens stämma höja sig: drifter, som nu i ett halvt
års tid undertryckts, vaknade, och stärkta genom hoppet om att kunna
få vad de så länge måst undvara, reste instinkterna sig med förfärande
makt. Bilden av flickan i den blå dräkten sprang fram som ur en
laterna magica, med de blottade axlarna, de eldiga ormlika rörelserna
på höfter och rygg. Och han tillbakaträngde med våld minnet av det
fula i blicken, det elaka draget kring munnen och det smutsiga hos
hela personen. En längtan att omfamna henne rått, djuriskt, som en
hanhund sin tik, vaknade hos honom, men på samma gång den bestämda
föresatsen - han visste icke, varifrån den kom - att aldrig kyssa
henne! Och fantasien utmålade det hela, så som han tänkte och önskade,
att det skulle ske. Han kände med sig, att han icke skulle kunna tala
kärleksord till henne, att han icke skulle kunna säga henne nagonting,
icke blanda sin själ med hennes, icke öppna utsikter till någon
framtid; utan han skulle endast sasom en sultan, när han såg att hon
var villig, kasta sin näsduk, vinka ett "kom" och därefter träda in i
nagon mörk gömma, där ingen kunde se vad som skedde, icke ens han
själv, ty hans öga skulle icke besudlas av något minne, hans tankar
icke efteråt besväras av någon tydlig bild, nej, han och hon skulle
endast mötas som djur möter djur, och därefter gå ifrån varandra igen!
Så tänkte han att det skulle ske, och så drömde han om det på natten !

När magister Andreas vaknade påföljande morgon, var han fast besluten
att icke ha något med Magelone att göra. Något starkt dygdeskäl hade
han visserligen icke, ty dels hade han fått frihet över sitt kött av
sin sjukliga hustru, dels hade man nyligen sett exempel på, att en
gift präst där i stiftet hade ingått med böneskrift till biskopen om
att bliva löst från sitt äktenskapslöfte och hade erhållit det begärda
tillståndet. Men det bar emot för honom att träda i beröring med en
förbrytarsläkt; det förekom honom stötande att i samma hus, där hans
familj bodde, stå i förbindelse med en annan kvinna; dessutom hyste
han fruktan för att flickan skulle missbruka honom till att bemantla
sina äventyr med andra. Men redan det att kunna tillmötesgå de
kätterska lustarne, bara det att låta tankarne syssla med saken drog
honom mot det oundgängliga, och det, att han dagen lång måste kämpa
för att värja sig mot frestelsen, åstadkom att frestelsen antog
ofantliga dimensioner, åt sig in i hans själ, och vad som värre var:
tanken på flickan undanträngde alla andra tankar, förvirrade hans
omdömesförmåga, utsläckte misstanken om zigenarens brottsliga
förehavanden, slappade hans vakenhet i försvaret mot den lömska
fienden och insövde honom i säkerhet utan att han märkte det. Därför,
när han fick höra ett förskräckligt larm nere i stallet och skyndade
sig till fönstret, såg han med likgiltighet, hur zigenaren hotade
drängen Mats och hur denne till självförsvar höjde skoveln, som han
hade i handen, och i raseri gav zigenaren ett slag över armen, så att
denne flydde ut ur stallet och befallde drängen lämna huset. Han åsåg
med samma lugn, hur Mats packade sitt knyte och gick, utan att han
brydde sig om att utfundera varför. Allt, som under denna dags lopp
tilldrog sig, ägde icke mera intresse för magistern än de
likgiltigaste händelser i världen. Sålunda kom han ned till drivhuset
och såg den försvunna gödselvagnen stå där med framhjulen fastkörda i
leran, medan ett lass gödsel låg upplagt i hög på marken bredvid. Hade
han nu haft sina tankar klara, skulle han ha satt detta i förbindelse
med sina tidigare misstankar angående uppträdet på vinden den där
natten och skulle icke underlåtit att undersöka, om gödselhögen
möjligen täckte saker, som skulle döljas. Men han hade endast öga för
ett, och det var flickan. Han såg henne överallt, vart han kom, mötte
henne i trapporna, träffade på henne uppe på vinden, och han lade
mycket väl märke till att hon gjort sig grann. På eftermiddagen skulle
magistern ut och åka med barnen, men vagnen från gästgivargården
uteblev. Zigenaren hade emellertip låtit spänna för sin stora kaross,
och då barnen voro ledsna över att behöva gå miste om det utlovade
nöjet, tillbjöd zigenaren herrskapet att följa med på baronessans
åktur i skogen. Magistern sade icke nej och kände sig ej förvånad över
att en timme senare finna sig sittande i vagnen med hela sällskapet
och Magelone mitt för sig på baksätet. Han fann ej heller något
stötande i att baronessans pladder gick ut på att leda hans
uppmärksamhet till flickan, som satt och bligade med sina
blyknappsögon och gjorde söta miner, som skulle vara graciösa, men
endast blevo breda grin, så att man såg de skarpa hörntänderna, som
stodo ut framför de andra tänderna. Stund efter annan kom en Ijusglimt
av besinning över magistern, när han såg på sina barn i detta smutsiga
sällskap, som förde med sig ut i själva skogen sin lukt av skämt kött
och våta hundar. Och då han en gång under vägen lade märke till några
mötande, som grinade åt sällskapet, vaknade hans medvetande om den
gruvliga förnedringen, och först nu såg han, att baronessan var klädd
i en vit kattskinnskrage med grönt siden och bar en hatt från Gustav
I:s tid, ett stort åbäke, som liknade ett paraply med en mårdsvans
på. Och zigenaren ståtade i sin gula jacka, pa vars rygg fem tjäriga
fingrar hade satt märke; troligen var det en minnesbeta från uppträdet
med Mats samma morgon. Hästarne sågo ut som om de kommit direkt från
dödsdansen i Lunds domkyrka, och vagnshjulen voro alldeles nedsölade
av lera och smuts, ehuru det var uppehållsväder och solen sken. Ett
ögonblick tänkte han stiga ur, men så lugnade han sig igen, och i det
han fäste blicken på sina barn glömde han omgivningarna, slog dövörat
till för zigenarens prat och hörde ingenting annat än bamens glada
skratt, såg endast deras muntra lek, när de försökte att plocka en
bokgren från träden, vilkas löv hängde ned över vagnen. Därnäst tänkte
han på sin sjuka hjärtevän, som låg ensam hemma, inspärrad, lam, och
för vilken sommaren förrann utan en enda dag fri fran lidanden. Då
kände han skam och sorg och raseri över de oförskyllda smärtor, som
ödet tillfogade honom och tvang honom att tillfoga andra, och han var
så uppfylld av dessa känslor, att han icke märkte, hur vagnen svängde
in på gästgivargården, där en taskspelare hade samlat omkring sig en
stojande folkhop och där bönder dansade och drucko under ett
bokträd. Men plötsligt väcktes han genom den larmande uppmärksamhet,
som vagnen ådrog sig från mängden, vilken hälsade dess ankomst med
skratt och skrän. Utom sig av harm reser han sig upp i vagnen, fattar
tömmarne och vänder hästarne, så att de komma ut på landsvägen. Det
blev tyst ett ögonblick, en hotfull tystnad, så att magistern måste
göra baronessan en ursäkt, i det han föregav som skäl till sitt
beteende att han lovat sin hustru att icke föra in barnen i stora
folksamlingar, något som baronessan med otrolig smidighet
ögonblickligen låtsades fullkomligt förstå och gilla, ja hon utgöt sig
till och med i beröm över magisterns förtänksamhet. Och så åkte de
hem. Att alltsammans var ett överlagt skälmstycke föll icke ett
ögonblick magistern in; så otäckt och avskyvärt hade hela uppträdet
förefallit honom, att han med våld hade undertryckt alla reflexioner
däröver, hade gjort sig blind och döv och förhärdad mot alla
obehagliga intryck.

På aftonen, när magisterns barn vid sjutiden hade gatt till sängs,
drog han sig tillbaka till sin kammare för att få vara ensam och
slippa se någon av husets invånare. Augustikvällen var varm, men mörk,
och han tände sitt Ijus och slog sig ned vid bordet över en bok, sedan
han tagit rocken av sig. Medan han sa sitter lutad över sin växtbok
och vänder bladen däri, märker han icke, huru tankarne löpa från blad
till blad, sökande något, som kan fasthålla dem, men utan att finna
det; de fladdra som humlor från blomma till blomma, försökande med
sugmunnen ett ställe, där den har det bra, tills slutligen hans öga
fallcr på kapitlet om blommornas parning. Där först börjar han
uppfatta vad han läser, och allting antager form och
liv. Befruktningens hemligheter locka honom, såsom de locka en
skolpojke; allt, vad han på förhand vet och känner, får nytt intresse,
erbjuder nya synpunkter. Och under läsningen känner han halvt
intorkade saftkällor öppna sig, blodet värmes, och naturens väldiga
ande börjar tala sitt maktspråk. Brånaden stiger upp i honom, driften
att känna personen fördubblad, känna kropp och själ träda ut ur
individens trånga fängelse och förnimma livet i släktet, i framtiden,
vore det så endast för några sekunder. Han kände, att någon hade
kommit in i rummet, utan att han dock hade gett sig tid till att lyfta
ögat från boken; han märkte ett svagt luftdrag av en, som rörde sig
och andades inne i kammarens luftmassa, han förnam likasom något varmt
på ena sidan om kroppen, varifrån ljudet av smygande fjät hördes, och
när han vände sig om, såg han Magelone stå mitt i ljuset med sina
elaka blygrå ögon, vilkas hornhinna tycktes vara helt utvälvd, så matt
och livlöst återkastade de ljuslågan.  - Vad vill du ? frågade
magistern andfådd; han såg, att hon på nytt var utpyntad - i en dräkt
sådan som endast skökor plägade bära.  - Jensen ber så mycket om
ursäkt, stammade flickan, men hans tobak har tagit slut, och han ville
gärna fråga, om magistern inte ville Låna honom litet.  - Här! svarade
magistern kort, steg upp och gav henne en halvfylld kardus. Därefter
funderadc han ett ögonblick, da flickan stod kvar; fattade så ett
beslut, men ändrade det, medan han talade: - Vill du hälsa Jensen och
säga, att det är... (här vände han sig bort) opassande för unga
flickor att gå upp till herrar så sent om kvällen. Därpå tog han
flickan i armen, sköt henne bort mot dörren och ändrade tva gånger
beslut, innan han fick henne ut. Och så ångrade han sig, att han låtit
henne gå; men nu var det försent! Sköka som sköka! tänkte han. Blir
det inte den här, så blir det annan; och blir det inte jag, så blir
det Mats! Hennes bror är en tjuv, men det äro förmodligen bröderna
till alla skökor, och vem kan hålla reda på deras stamträd ? Därmed
var hans beslut för följande afton fattat.

Allt träffade in som han hade uttänkt det och fantiserat om det, men
när den första kraft- och lustkänslan var över, kommo fruktan och
vämjelsen. Fruktan - ty han hade ute på vinden hört något röra sig och
smyga sig bort, varav han slöt, att man hade spionerat; och så
vämjelsen, den förfärliga förnimmelsen av smuts, vilken hans sinnen
kunde fatta först när ruset hade gått över, en förnimmelse så stark,
att han tyckte allting var nedsmutsat, hans rum, hans kropp, hans
sjal.

Något så gränslöst motbjudande hade han aldrig trott vara möjligt, och
hans lustar utslocknade vid blotta tanken på vad han hade utstått. Men
det var gjort nu och kunde icke ändras. Han hade famnat ett djur, och
efter omfamningen hade djuret kysst honom som en katt, och han hade
vänt sig bort, som om han var rädd för att inandas en oren andedräkt.

Nästa morgon mötte han Magelone i trappan. Hon såg likgiltigt på honom
och han på henne, som om ingenting hänt. Han var glad över att
historien icke hade efterlärnnat något intryck, inga oroande minnen,
ingen längtan efter sakens förnyande, ingen ånger, inga
förebr~lelser. Men pa eftermiddagen kom Magelone igen och klappade på
magisterns dörr, som var låst. Han öppnade den och bad henne för guds
skull ga; ty Jensen kunde få veta nagot om sakerl, och då var hon
förlorad.  - A, det vet Jensen redan av, svarade flickan och ville
tränga sig in.  - Du kommer inte in ! Min hustru skickar bud efter
polisen, och vi bli olyckliga, sade magistern i sitt bryderi, och
ordet polis hade cn förunderligt hastig verkan, ity att flickan
försvann. På aftonen satt magistern till bords med sin familj, och de
hade lämnat dörrar och fönster öppna för att få gott av det sista
kvällsljuset. Man åt under tystnad, som man gör när man är tillsammans
med en sjuk, och endast då och då föll ett halvhögt ord. Nerifrån
trädgården hördes sång, musik och skrål från baronessans sällskap,
några personer, som kommit på besök tidigt på morgonen och genast hade
satt sig till att dricka ända till middagen; därefter hade de sovit
ett par timmar runt omkring bland buskarne och hade därefter på nytt
börjat på med samma vilda uppsluppenhet. Magistern hade från sitt
fönster sett de främmande och förundrat sig över deras besynnerliga
utseende. En herre, tjock som ett hus, med röd näsa och blodsprängda
ögon, och i hans sällskap några damer, vilka sågo ut som skökor eller
pantlånerskor. Emellertid hette det, att det var en akare med hustru
och svägerska, gamla vänner till baronessans föräldrar, som nu
spekulerade på att köpa cgendomen. På nytt hade magisterns misstro
väckts angående äktheten av baronessans börd och stånd; i alla
händelser måste en baron, som hade sådana umgängesvänner som dessa
personer, vara utfattig, och det sades ju baronessans föräldrar icke
ha varit. Under dagens lopp hade magistern blivit inbjuden att deltaga
i suplaget, men hade ursäktat sig, när han s~ig att alla gästerna,
kvinnor och barn medräknade, voro rusiga. Men från det ögonblicket
hade han märkt en viss illvilja, liksom något fientligt i sällskapets
uppträdande, ehuru det icke hade kommit till någon konflikt, då han
försiktigtvis höll sig undan. Men bäst han nu satt som han trodde v~il
förskansad i sin familjs sköte, så pass langt fran de lössläppta
vildarne, och inom v~il slutna dörrar, fick han plötsligt se Magelones
lurviga huvud stickas in genom salsdörren. Hcnnes ögon voro ännu mer
utvälvda än vanligt, och hon skrattade fjolligt som en drucken
människa.  - Vad söker du ? frågade han snabbt för att avstyra en
skandal. Flickan famlade sig utefter möblerna i rummet, med en
blandning av osäkerhet och fräckhet i sitt väsen, som gjorde fru
'I'örner rädd och förskräckte barnen.  - Vad söker du? upprepade
magistern med höjd röst. Flickan hade nått fram till bordet, där frun
satt, inpackad mellan kuddar; hon stödde sig mot länstolen, kastade en
trotsigt utrnanande blick på frun, i det hon flinade på ett oförskämt
sätt, som om hon riktigt ville njuta sin hämnd på denna kvinna, vilken
en gång hade tillfogat henne ett välförtjänt slag. Frun vände sig
bort, bleknade och föll i vanmakt; men magistern hade i samma
ögonblick fattat Mage lone i armen, öppnat dörren och skuffat ut henne
i korridoren, där hon damp omkull på den benhög, som hundarne hade
samlat av kvarlevorna efter dagens kalas. Därpå stängde han dörren i
lås. Han hade knappt hunnit åter bringa sin hustru till medvetande och
fått henne förd från bordet, förrän det klappade på
ytterdörren. Barnen skreko av ängslan, upphetsade av allt detta
underliga, som de inte kunde förstå, men då man fortsatte att knacka
på, gick magistern bort och frågade genom dörren, vem det
var. Zigenaren svarade genast med sin glattaste röst och bad om ursäkt
för att han trängde sig in, men han hade några personer med sig, som
gärna ville se på våningen, och det brukade man ju ha lov
till. Magistern såg en skadeglad, hämndlysten blick lysa i zigenarens
öga, när denne införde fyra rusiga personer, som med fräcka miner
begagnade sin lovliga rättighet att smutsa ner golven för hyresgästen
och störa en sjuk människas husfred. Det kokade i magistern, när han
såg dessa råa banditer snoka omkring och låtsa som om de mätte upp
dörrar och fönster, medan de endast med knapp nöd kunde hålla sig för
att flina och framtvungo ett och annat ord, som skulle göra det
troligt, att de verkligen kommo i det ärendc, som det uppgavs. Den
betydelselösa händelsen hade en bakgrund av utmaning och en
anstrykning av övermod, och magistern måste taga barnen med sig och gå
ut på balkongen för att icke låta narra sig till ett utbrott. Detta
var en krigsförklaring, och ännu mera, det var segerproklamationen med
full musik, ty zigenaren visade den slagne och inspärrade, att han
mycket väl visstc, det denne var bunden till händer och fötter, och nu
satte han sin smutsiga häl på den överlistades nacke. Denne vred sig
under smärtan, men svor inom sig en ed att nedlägga sin fiende, innan
denne alldeles gJort av mcd honom, och nedlägga honom en gång för
alla: dräpa honom, icke cndast såra honom - för att icke eftcråt själv
bliva dräpt.

Dcn natt, som följde, tillbragte maglster l~dreas i funderingar över
ett sätt, p~l villiet han utan ansvar och paföljder skulle kunna
nedlägga dctta skadedjur, som h.insynslöst hade sin lust i det
onda. Det fanns icke längre utsikt till att insöva honom i trygghet;
ty han hadc ingen trött stund efter arbete, under vilken han skulle
kunna överrurriplas, och förhållandet mellan dem var alltför spänt för
att det ånyo skullc kunna slutas ens ett sken av fred. Men för att
kunna upptaga striden med en ficnde som denna måste man kunna hålla
honom stången i bristen på finkänsla, måstc man ha förmåga att icke
sky skändliga medcl, icke skämn1as för att snoka i hans hemlighcter,
lyssna vid dörrar, avlocka hans anhöriga förtroliga bckännelscr och
efteråt betjäna sig av dessa. Mcn allt detta ansåg magistern sig icke
i stånd till. Dct bar emot för honom att begå en låg handling, att
känna sin självkänsla kränkt, sin aktning för sin egen person
nedbruten. Denna strid kunde han alltså ickc föra utan att gå under;
fly kulldc han ej, och uppgiva striden vågade han ej, ty då skulle han
genast bli övervunnen. Han kände sig som hellenen kämpande mot
barbaren, i vilken kamp barbarcn måste scgra, därför att han var dcn
råastc; han kände sig som l~rchimedes, vilken föll för en soldats
hand, ehuru han lätteligen med tillhjälp av sina beräkningar skulle ha
kunnat konstruera en maskin att spränga tusen soldater i luften
med. Genom att företaga en hopsummering av zigenarens anlag och genom
att registrera hans själs inventarium hade magistern utletat två
punkter, som lågo blottade, och på vilka under ett angrepp själ kunde
kämpa direkt mot själ, förstånd mot förstånd, så att det fanns hopp om
segcr för det förstånd, sorn var det starkaste. Zigcnaren hyste först
och främst halvvildei1s fruktan för det okanda, och mot denna fruktan
hade han sökt beskydd i tron på tillvaron av okända makter. Om man nu,
tänkte magistern, berövade honom detta värn, skulle hans fruktan
väckas till liv, tron på Iyckan från tagas honom, och han skulle falla
ihop tillintetgjord. Denne mans förtröstan på slumpens gunst måtte
vara ofantligt stark, ty oaktat ekonomisk ruin väntade honom till
mikaelisdag, odlade han icke jorden, uträttade ingenting, utan låg
bara med öppen mun, väntande på stekta sparvar. Huruvida han trodde på
de kristnas gud, visste magistern icke, dock hade han aldrig sett
honom gå i kyrkan; däremot visste han, att han satte ut mjölk åt sina
snokar, som han visade religiös vördnad. Följaktligen borde snokarne
utrotas, tron på deras beskydd dräpas och fruktan för ett oblitt öde
slå mannen med andlig lamhet. Den andra punkten var kinkigare att
komma inpå, men nådde han den, var det en säker död. Genom att blanda
blod med en adlig släkt hade denne paria fått likasom ett nytt
tillskott till sin egen livskraft; känslan av att vara besvågrad med
de högre klasserna hade ingivit honom höga tankar om sig själv, och så
länge han trodde, att denna kvinna verkligen var den hon gav sig ut
för, kunde han bära huvudet upprätt. Men nu var magistern fast
övertygad om, att här fanns en hemlighet, som zigenaren icke kände
till; han var fullkomligt sikcr pa att baronessan hade Ijugit för sin
älskare, och att hon icke alls var av någon förnäm släkt. Till att
undersöka detta krävdes det blott tid och skarpsinne; ty verkliga
förhållandet måste kunna utrönas genom kyrkoböckerna. Men om nu
magisterns misstankar kunde vinna bekräftelse, skulle zigenaren känna
sig bedragen, bli uppbragt, göra sig skyldig till förlöpningar, och
vem kunde veta vad som pa detta sätt skulle komma i dagen, när två
sådana personer började att röja varandras hemligheter - alldeles
bortsett från den förlust zigenaren skulle lida, när han såg, att han
blivit narrad av den enda han hade trott på, och den avmattning av
livslågan, som skulle följa därefter, när det hopp, p~¡a vilket han
hade byggt hela sin styrka och levnadslust, hade brustit.

Ehuru atgärden att hälla kvicksilver i snokarnes mjölk icke var annat
än att utrota skadedjur, kände magister Andreas sig dock obehaglig
till mods efter att ha gjort det. Nästan som om han mördat eller
stulit, ehuru man icke brukar tala om att mörda t.ex. råttor. Och när
han llU efteråt stod i sitt fönster och väntade på att få se de
åsyftade verkningarna, var han orolig. Han hadc emellertid suttit tre
timmar vid sitt arbete, innan han äntligen hörde oväsen nere från
drivhuset. Ivan hade först upptäckt olyckan och slog alarm, så att
zigenaren, som sov av sig ett rus mellan buskarna, kom
tillstädes. Först gick ovädret löst över trädgårdsmästaren, som svor
och förbannade sig på att han var oskyldig. Baronessan, som kom
ditspringande, var utom sig och grät. När intet yttre våld stod att
upptäcka på djuren, som nästan hade krupit ur sitt skinn, och då ingen
tänkte på, att snokarna, som lätt kunde slås ihjäl med en kipp, hade
blivit förgiftade, började de lättrogna människorna gissa på, att en
ormpest utbrutit, och så snart det var tal om pest hade man ju att
göra med en tillskyndelse av ödet eller de okända makterna. Kadavren
blevo emellertid omsorgsfullt hopsamlade, lades in i ett stycke ylle
och buros in i huset. Genom de öppna fönstren kunde magistern höra,
hur man gjorde upp eld i spiseln för att medelst värmen kalla till liv
de döda kropparna. I)et var som om åskan hade slagit ned i
huset. Människorna gingo uppskrämda omkring, allt arbete avstannade,
snickarne tittade ut genom källarfönstrens rutor, och hundarne, som
ville hålla kalas på snokarne, blevo under väldigt larm utkörda och
instängda i skjul och uthus. Man jämrade sig och parlamenterade nere i
våningen, så att middagsmaten icke blev färdig och allt kom i olag.  -
Nu är olyckan över oss! Med dessa ord avslöt zigenaren sina trista
betraktelser, varefter han slog hål på en ankare brännvin och satte
sig att dricka och sjunga sorgesanger, tills efter hand hela familjen
satt och drack vid fönstret. Att slaget hade drabbat säkert, det
märkte magistern på aftonen, då han råkade zigenaren, som var mild,
hövlig, ödmjuk, och vars hat tycktes vara bortblåst samtidigt med hans
tro på lyckan. Men han talade icke om snokarna; ty han skämdes för att
visa sin svaghet, och han visste, att magistern skulle skratta åt hans
vidskepelse. Han utgöt sig endast i svävande ordalag om sina
oförskyllda olyckor och sin förestaende undergång. Därefter slog han
plötsligt om, gav sig till att berätta kärlekshistorier och smorde på
stående fot ihop en komedi om en herre, som inte kunde tillfredsställa
sin älskarinna, varför hon blev honom otrogen Magistern låtsades som
om han icke begrep meningen, men fortsatte i samma spår och dukade upp
en historia om en herre, som hade trott sig få en jungfru, men i
stället hade han fått skabb. Zigenaren vek undan för hugget och
började berätta något om, att den åkare, som härom sistens hade varit
på besök hos dem, ville köpa egendomen för seYtiotusen daler.  - Ja,
tillade han föraktfullt, för en hästskojare kan ju egendomen alltid
vara fin nog. Magistern lät lögnen passera, men det lilla ordet
"hästskojare" bet sig fast i hans hågkomst för att längre fram komma
honom väl till pass.

Åtta dagar senare hade magistern i all hemlighet företagit sina
efterforskningar i kyrkans böcker och fatt veta, att baronessan
Ivanoff var född av den helt oadliga familjen Ivarsson; att fadern
hade varit simpel procentare och ägare av två horhus i Köpenhamn, samt
att modern varit sköka. Det var nästan som om han icke hade fatt veta
något nytt, när han av prästen och lagmannen fick bekräftelse på dessa
saker. Det måste så vara, tyckte han nu, i trots av sitt tvivel på
allting, undantagandes det heliga "folket". En sådan kärlek till
smuts, till lögn, till vidskepelse kunde icke finnas i en familj, där
släkte efter släkte var uppfostrat till bildning; ett berömt namn
plägade verka som en sporre till stora handlingar eller till en viss
förädling i tankar och känslor, åtminstone till en viss omvårdnad om
sin egen person. Och innan en adlig släkt kom på andligt förfall, var
den vanligen först ekonomiskt undergrävd, vilket ju icke varit fallet
här. Medan magister Andreas sysslade med dessa undersökningar, hade
han under de åtta dagar, som åtgingo därtill, haft tillfälle att se,
huru zigenaren hade förlorat sin självförtröstan och sin oroliga
verksamhetslust. Han låg för det mesta bland kaninerna på
avträdestaket och solade sig, rökte eller sov. Varför han just hade
valt denna plats, var svårt att förstå; kanhända var det hans
sydländska blod, som lockades av den starka hettan från takets
kopparplåtar, eller kände sig hans parianatur dragen till lukten där,
som påminde om förruttnelse, träck och avfall. Och under det hans
slöhet tilltog, gick allt på egendomen vind för våg. Kycklingarna dogo
masstals av svält och vanvard och lågo halvruttna runt omkring på
marken. Hundarne jagade hönsen och ankungarna och stulo sig da och då
till en måltid. Fåren blevo sjuka av att ligga i sin egen orenlighet,
som hopade sig alnshögt på golvet. Ingen gav dem vatten eller förde
dem ut i vall. Trädgårdsmästaren, drängen och snickarne sutto i
körsbärsträden och mumsade, plockade full en korg, som skulle köras
till torget, men fick stå, till alla bären voro ruttna. Och under
tiden växte ogräset i trädgården och spridde frö, smutsen utbredde sig
på bakgården, flugorna förökade sig, och hela huset visade tecken till
upplösning och förfall. Och under allt detta ruskade zigenaren upp sig
gång efter annan för att företaga sig någon elakhet, som kunde
förtreta hyresgästerna; drev t.ex. de våta hundarne upp och ned i
trapporna, när det var nyskurat, kastade ben och avfall ut i
korridoren, släppte in hönsen genom porten; ställde i onödan till
väsen om nätterna och hetsade hundarna på magisterns mjölkbud och
brevbärare. Av allt detta förhärdades magister Andreas' sinne, så att
han nu med berått mod gick att avlossa sitt andra grundskott i bestämd
avsikt att borra fienden i sank. Och till att utföra denna plan hade
han utsett Magelone, vars fientliga sinnelag han hade lyckats mildra
genom goda ord, så mycket lättare som flickan misshandlades både av
brodern och den föregivna baronessan, till vilken hon hyste ett
våldsamt hat. Nar Magelone hade fatt de erforderliga upplysningarna,
blev hon hj;irteglad, ty här erbjöds tillfälle till att taga en
storartad hämnd både på baronessan, som därigenom skulle förödmjukas,
och på brodern, som därigenom miste sin skenbara glans, som han hadc
begagnat till att uppträda överlägset mot sina syskon. Utbrottet ägde
rum en fredags afton, och magistern satt i sitt fönster och hörde pa,
hur uppträdet började och slog ut i Ijusan låga. Baronessan, alias
jungfru Ivarsson, stod vid sitt fönster och petade ut döda grönsiskor
ur burarna, då Jensen träder in i rummet.

Det är tyst en stund; därpå säger jungfrun:  
- Nå, Peder, skall du in till sta'n i morgon och köpa mat ?  
- Nej, svarar zigenaren, det får du göra själv!  
- Vad skall jag köpa för, när du har fatt alla mina pengar ?  
- Har jag fått ? Vad har jag fatt för slag ? Vad har jag fått för att 
jag för din räkning har släpat mig fördärvad utan lön i år och dag? 
Vad ha mina syskon fått, som ha gått här som dräng och piga utan lön ? 
Nu tog jungfrun i. Hon talade en halv timmes tid, ömsom skrikande, 
gråtande, svärjande. Zigenaren sökte sticka in ett ord då och då, men 
fåfängt. Och så sprang han upp, störtade ut och smällde igen dörren 
efter sig. Kom in igen, bröt ut i en ström av ord, bland vilka man 
blott kunde uppfatta enstaka, såsom "ett skarn till mor", "horkvinna" 
och "procentare". Därnäst rasade jungfrun på nytt i en halv timme, 
utan att magistern kunde höra annat än dörrens bum! bum ! som på 
avstånd lät som kanonskott, när zigenaren sprang ut och in som en 
galen människa. Och så blev Magelone inkallad. Först fick hon örfilar 
av jungfrun och därpå av zigenaren; hon gav slg dock inte, men fyrade 
nu av en salva, som trängde igenom hela huset och hördes ut i trädg;~rden 
av karlarna, som stodo och Iyssnade bakom buskarna. Och nu döko historier 
fram från äldre tider, då zigenarens mor och far hade bott och huserat 
i gården; beskyllningar för häststölder, om uppbrutna skrin, som 
jungfrun skulle ha dyrkat upp låsen till: om penningtransaktioner, 
om underslev, kort sagt om alla möjliga slags sluskigheter. 
Zigenarens röst hördes inte längre nu; det lät som han vore försvunnen. 

Uppträdet slutade med att Magelone blev körd ur huset, titulerad
offentligt fruntimmer, beskylld för att ha haft umgängelse med alla
karlar i garden (undantagandes magistern), varefter Madelone packade
ihop sina saker och gick. Rävhålan var sprängd, och grundskottet hade
haft asyftad verkan. Belaten med sitt arbete, som han fann gott, gick
magistern till vila och sov lugnt för första gången på länge, ty nu
trodde han att den fientliga styrkan var uppriven och hade fått så
mycket att göra med sina inbördes fel, att den skulle lämna honom i
fred.

Utan att veta det hade han företagit sitt stora angrepp på en
tidpunkt, som var särdeles läglig till att bringa förödelse i
motståndarens läger. Följande dag var en lördag; då skulle det
utbetalas avlöning till folket och köpas förråd till den kommande
veckan. Slaget hade således träffat mitt på hjässan, under vilken en
redan ansträngd och upphetsad hjärna låg brinnande och utan förmåga
att motstå flere olikartade tryckningar på en gång från olika
håll. Och därför råkade zigenaren också alldeles i olag och skulle
strax ha varit färdig, om icke makter, som han dock icke själv kunde
ha framkallat, kommit honom till hjälp. När magister Andreas morgonen
efter uppträdet kom ned på gården, träffade han trädgårdsmästaren, som
såg mycket upprörd ut och tycktes hågad att öppna sitt hjärta. Och då
magistern hade lust att få höra, vad verkan hans kastvapen hade gjort,
och då han ansåg all fara överstånden, frågade han, om
trädgårdsmästaren hade hört oväsendet föregående afton. Ja, det hade
han, och han ville nu varna magistern för baronessan och zigenaren; ty
sedan det nu blivit klart vad det var för slags folk man bodde hos,
drog han inte i betänkande att berätta, hurusom zigenaren och
baronessan en gång i magisterns frånvaro hade brutit sig in i hans rum
och med falska nycklar öppnat hans schatull. Magistern blev ursinnig
och ville genast gå till lagmannen, men trädgårdsmästaren höll honom
tillbaka och frågade, om han hört att en häst på natten hade blivit
stulen från en av grannarna. Magistern hade icke hört det och fick nu
besked om de närmare omständigheterna. När Magelone skulle gå över
ti]l gästgivaregården för att tinga sig skjuts hem till sina
föräldrar, hade trädgårdsm~istaren och drängen lovat följa henne, då
det var mörkt. De följdes sålunda åt nedåt stora landsvägen och hade
kommit upp till bondgården, där hästen just hade blivit stulen från
fältet, då de fingo höra försiktiga steg bakom sig och i diket utmed
vägkanten varseblevo zigenaren, som smög sig fram, förklädd, med
hatten ned över ögonen och bärande i handen ett svart föremål, som på
avstånd såg ut att kunna vara en sko. De vände genast ryggen till och
låtsades icke märka honom. Men de hörde honom följa efter ända till
gästgivargården, där han försvann för dem. Trädgårdsmästaren, som
legat vaken om natten, hade emellertid hört, huru zigenaren vid
ett-tiden hade kommit ut på gården och givit order om två ridhästar åt
sig själv och drängen, vilken han befallt följa med. Klockan blev dock
tre, innan zigenaren infann sig; han hade då tillsammans med drängen
ridit till Vidala, föräldrarnas hem, och medfört på hästryggen
atskilliga småsaker, som systern glömt efter sig. Drängen hade vid
hemkomsten fått befallning om att förtiga utflykten, antagligen i
avsikt att han just skulle omtala den, vilket han också gjort. När
magistern hade hört denna berättelse, svarade han ingenting, uttalade
icke sin mening om saken, men låtsades gå upp på sitt rum. Han vände
dock om på halva vägen och ställde sina steg mot den bondgård, från
vilken hästen blivit stulen. Under vägen lade han ihop tidigare och
färskare uttalanden av zigenaren och många olika händelser, som alla
styrkte honom i hans tro på att ingen annan än Jensen var tjuven. Han
erinrade sig fran början av sommaren, huru Jensen med förnöjelse drog
fram historier om häststölder, huru han med speciell utförlighet hade
berättat om stölden av den röda hästen från just samma bonde; han kom
ihåg de knep, som efter vad zigenaren hade påstått, användes för att
göra stulna hästar alldeles oigenkännliga, bland annat att skära dem i
pannan, så att de fingo bläs; han mindes nu, att man för en månad
sedan hade en vacker dag anträffat den blacka hästen med ett snitt i
pannan, utan att någon kunde förstå, vem som hade gjort det eller vad
meningen var därmed; och allra sist påminde han sig som en synnerligen
talande omständighet hästskojarens besök den dar ledsamma
sondagen. Allt detta passade in och pekade mot samma punkt - allt
undantagandes blackens pannsnitt, som icke tycktes höra till
saken. Varför skulle han ha skurit den? Hade den också blivit stulen,
och skulle den nu göras oigenkännlig för att kunna säljas ? - Denna
häst hade den egendomligheten, att den icke kunde gå, utan alltid
måste galoppera, vilket magistern hade lagt märke till, när han en
gång åkt med zigenaren till Landskrona; och denne hade lämnat den
märkvärdiga förklaringen av orsaken till hästens ovana, att den hade
blivit inkörd av mjölkbud. Nu förekom det magistern troligare, att
denna hastighet i loppet härrörde av en viss fruktan hos kusken för
att djuret vid saktare lunk lätt kunde bli föremål för en farlig
undersökning. Därmed fick det nu vara som det kunde; på sin höjd bleve
saken därigenom mera invecklad. Först och främst gällde det att
anskaffa bevis. Och det var för att insamla sådana som magistern nu
styrde kosan ut på fältet, där hästen blivit stulen.

Han fann snart på dikesrenen det ställe, där hästen hade letts över
och varifrån den blivit släpad i motsatt riktning mot Bögely. Denna
sista omständighet fäste magistern dock ingen vikt vid, ty det knepet
var för tarvligt. Därnäst fann han ute på klöverfältet hålet efter
pålen, vid vilken djuret hade varit tjudrat; han kunde utpeka den
stulna hästens spår bland de övriga hästspåren, och han upptäckte
avtryck av tjuvens fötter i den fuktiga marken. Det var en stor,
simpel fot med mycket brett fotblad; men mellan dessa spar funnos
några andra och djupare, regelbundet avtryckta, alltför regelbundet
för att kunna härröra från fötterna på en man, som drog med sig en
häst; och vad som värre var, alla dessa spår voro gjorda medelst samma
högersko - alltså i bestämd avsikt anbragta som villospår och med
tillhjälp av en medförd sko, vars make man vid en eventuell
undersökning säkerligen icke skulle kunna finna i tjuvens hem. Och se
där, ovanpå en alltför svagt nedtrampad klövertuva satt skon,
kvarlämnad som ett vilseledande corpus delicti. Det var inte så
alldeles tokigt uttänkt ändå och kunde kanske ha narrat någon annan än
magistern; som just hade fatt höra, att zigenaren på aftonen förut
hade smugit omkring i diket med ett mörkt föremål, som såg ut att
kunna vara en sko. Han tog därför, och för att icke andra skulle bli
narrade, detta corpus och kastade det långt bort, varefter han lade
sig ned på marken och tog en avgjutning av det rätta spåret med
tillhjälp av litet medfört svavel. Med denna avgjutning i fickan gick
han darefter hem. När han kom hem, låtsade han som han hade tappat en
kniv och gick omkring och sökte i trädgårdsgångarne, tills han fann
det fotspår han ville, och tog så en avgjutning därav. De två formarna
överensstämde i allo, till och med däri att becktrådarna på vänstra
sidan voro lösslitna och i form av en ögla hade tryckt sig in i sulans
läder.

Det var alltså zigenarens fot, som lämnat avtryck pa klöverfältet, där
häststölden blivit begången - ergo... Vad ? Var det därför givet, att
det var han som stulit hästen ? Nej, ty zigenaren kunde ju också -
tidigare på morgonen än magistern, ha varit ute för att bese stället,
och därför att magisterns spår nu också funnos på klöverfältet,
behövde ej magistern ha stulit hästen. Huru skulle han då komma honom
inpå livet ? Det enda bevis, som polisen skulle godkänna, vore att
hästen funnes i tjuvens ägo - och dock skulle till och med det vara
lätt att bortförklara, nämligen om tjuven påstod sig endast ha
infångat en häst, som l'gick lös. Och dessutom skulle säkerligen
hästen icke sta att finna i zigenarens stall, möjligen däremot i
åkarens från Hälsingborg. och möjligen icke ens där. Magister Andreas
beslöt att vänta två dagar, sova på saken två nätter och så ingripa!

Första dagen såg han icke till zigenaren, som sades vara
bortrest. Först på andra dagens morgon visade han sig, uppe på taket
till det lilla huset, väldigt stimmande och smällande med sin piska,
som om han riktigt ville känna sin makt över djuren, vilka gingo
nedanför på bakgården. Han sag mycket upphetsad ut; halvfull och
utmanande framslungade han dunkla ord först mot baronessans fönster,
därefter mot magisterns. Det föll ord om räven, som går på hönsjakt,
men blir lurad; om lärda herrar, som inte kunna se längre än deras
egen näsa räcker; som inbillade sig att de visste allt, men inte
visste så mycket som fick rum på hans tumnagel; om horor och
procentare, som döpte sig själva till grevar och baroner, men inte
hade så mycket som en ren tråd pa kroppen, och om småfolk, som också
kunde bli stora, om de ville.  Varpå han tog sig en klunk ur sin
flaska och började med full hals sjunga: "Jag är greve av Luxembur",
som magistern nu inte hade hört på ett par månaders tid. Vid varje
vers smällde han med piskan och dansade på koppartaket, som dånade och
gungade under tyngden. Magistern försökte utleta meningen med detta
övermodiga beteende. I zigenarens sång låg det triumf och
segerstolthet, och hans fräcka utmaning tydde på visshet om att han
hade fått ett säkert övertag över fienden. Längre fram på dagen syntes
zigenaren sitta ensam nere i lusthuset och spela positiv för alla de
åtta hundarne, som han samlat omkring sig; om aftonen ställde han till
ett stormande uppträde nere hos jungfru Ivarsson, skrek hela
fjärdedelstimmar i sträck, smällde med dörren, slog sönder glas och
porslin. Och när natten föll på, uppförde han en gräslig komedi uppe
på vinden; avfyrade skott, dansade pa järnstänger, slog sönder möbler,
allt under det han försökte reta upp magistern till att förgå sig och
inlåta sig i strid. När han till slut tröttnat pa detta, gick han ut
på ängen, där han satte eld på torv och ogräs, som skulle brännas,
lade sig på den daggiga marken omgiven av hundarna och tycktes falla i
sömn. Magister Andreas däremot kunde icke få en blund i sina ÖgOIl,
och ju längre han låg och plågade sig i striden mot sömnlösheten, dess
fastare blev hans beslut att uppträda direkt angripande mot sin lömska
fiende, och när morgonen kom, klädde han sig och vandrade bort för att
uppsöka lagmannen och åtminstone angiva husets folk för att ha
begagnat falska nycklar.

Han hade styrt kosan genom bokskogen och kommit in pa granstigen, da
skatornas skri ledde hans uppmärksamhet till den gran, vilken
tjänstgjorde som skrivtavla. Han kröp in i buskaget och upptäckte
srlart trädet, i vars flådda bark en ny figur hade tillkommit; vad
denna figur betydde, var han nu alltför invigd för att kunna
missförstå. Alla de tidigare tecknen voro utplånade, och i stället
hade man skurit dit en räv, som satt fast med halsen i en snara, så
att tungan hängde ut ur gapet. Räven skulle utan tvivel vara magistern
själv, att doma av zigenarens segerdanser och övermodiga skr~l. Och nu
drev nyfikenheten att få klarhet över, huru hans saker stodo, honom
hastigt bort till lagmannens gård, som han för övrigt nalkades med en
viss oro för resultatet, enär al]a domare i de erövrade provinserna
voro danskar, ett tillmötesgående av regeringen, för att icke de
underkuvade skuile leva i ständig fruktan för godtycklig och
orättfärdig lagskipning och tillika därför att det var av största
betydelse att domaren var grundligt förtrogen med befolkningens språk,
så att de kunde följa och bedöma varje ords skiftande nyans. Han hade
hunnit ut ur skogen och nalkades kyrkbyn, där lagmannen bodde, då
zigenaren kom sprängande ut från bygatan på sin blanka skinnmärr,
hälsade med ett segerstolt leende och överstänkte magistern med
landsvägssmuts, då han icke hann att i rättan tid hoppa åt
sidan. Magistern vart mörk i hågen, och onda aningar plågade honom,
när han stod med lagmannens portklapp i handen. Ännu missmodigare blev
han, när domaren emottog honom med en förvånad, misstänksam uppsyn och
förde honom in i en låg, svartmöblerad sal, där två stora bord upptogo
hela golvet. Det rådde en kvävande hetta därinne, och liksom för att
släppa ut litet av värmen, öppnade domaren dörren till rummet bredvid,
gick in dit ett ögonblick och kom därefter tillbaka. Han bjöd
magistern sätta sig ned, mönstrade honom från huvud till fot, som om
han jämförde honom med de beskrivningar han fått och de
föreställningar han gjort sig om den besökande. Dock sade han
ingenting, utan avvaktade lugnt, att magistern skulle säga något.

Slutligen tog denne till ordet, tämligen motvilligt, ty han var rädd
för att trassla in sig i motsägelser och säga för mycket, och han hade
endast bespetsat sig på att bliva tillfrågad, i vilket fall svaren
lätt skulle ha givit sig själva.  - Mitt ärende, började han, rör min
värd, förvaltar Jensen på Bögely, vars uppförande mot mig icke har
varit tillständigt. Här tystnade han för att bli tillfrågad, men ingen
fråga kom, endast en nick, som uppmanade honom att fortsätta.  - Det
har nämligen kommit till min kännedom, maste han alltså gå pa, att
folket jag bor hos har brutit slg m i mitt rum och med falska nycklar
öppnat mitt schatull... Här tystnade han igen. Domarens min var
oförändrad, likgiltig, som om det han hörde var något, som han visste
gott besked om.  - Och nu, nödgades magistern avsluta, har jag för
avsikt att stämma dem för inbrott. Domaren väntade en stund; sa
frågade han: - Vad är det, som har blivit stulet ?  - Ingenting har
blivit stulet! måste magistern svara; ty han kunde icke hålla pa att
hemligheter kunde ha blivit stulna, då ju det skulle vara att ange sig
själv för att hysa farliga hemligheter.  - Finns det vittnen på saken?
sporde domaren.  - Trädgårdsmästaren påstår, att han hört det berättas
av förvaltar Jensens syskon.  - Bara prat, alltså; ty syskon kunna
icke vittna. Ingenting stulet, inga vittnen, inga uppbrutna lås !
Alltså rakt ingenting att döma på! Magistern satt och stirrade efter
sitt käromål, som i ett nu var bortblast, så att icke ett spår fanns
kvar av det. Men han vaknade snart till besinning, kände, att han stod
i ett ofördelaktigt ljus såsom en, vilken utslungar en klent grundad
anklagelse, och för att inte ga därifrån som en stackare, beslöt han
att gå djupare in på saken.  - Tror herr lagmanncn då, att den här
Jensen är en fullt pålitlig person, som står höjd över varje misstanke
?  - Jensen har nog varit misstänkt för åtskilligt, men har alltid
klarat för sig, svarade lagmannen med eftertryck. Sålunda var han
angiven som misstänkt för häststölden här om aftonen. ~en corpus
delicti, en av tjuven tappad sko, visade sig icke alls passa till hans
fot; vidare kunde han konstatera alibi, då han bevisligen hade varit
ute och ridit med gårdsdrängen på den tid, då stölden blivit begången,
och det har blivit upplyst, att han varit på besök hos sina föräldrar
samma natt. Att han på aftonen smugit förklädd omkring i diket, hade
helt andra skäl.  - Vilka, om jag får fråga. Domaren fixerade strängt
prövande magistern och svarade i förtrytsam ton: - Jo, han ville söka
komma till klarhet över, huruvida en person som stod hans hjärta nära,
hade blivit förledd med faiska löften. Det ville han. Det uppstod en
förfärlig tystnad. Allt dansade runt för magisterns ögon, och
fönsterrutorna antogo form av ett nät, vari han hade blivit fångad. En
sak kände han klart: att han själv hade bundit nätet, att han närt vid
sin egen barm ett ormyngel, som nu bet honom. Och han kände sig
vanmäktig. Ty han kunde ju dock icke berätta, att det var han som
undervisat tjuven om alibi och corpus delicti och i knepet att tillstå
en biomständighet för att fria sig i det väsentliga. Och historien med
flickan, vilken väl icke var straffbar enligt lagen, var dock
tillräcklig att göra honom inhabil såsom vittne, göra honom själv
misstänkt, så att varje försök från hans sida att förk]ara de närmare
omständigheterna endast skulle sätta honom själv i knipa, förvärra
hans ställning, inveckla honom i motsägelser. Domaren, som såg, att
magistern var kastad ur sadeln, begagllade tillfället till att ge
honom en spark in optima forma.  - Jensen, tillade han, känner jag som
en halvtokig människa, men med ett gott hjärta och ett förlåtande
sinnelag. Hur har han icke fällt förbön för sin bittraste fiende,
grindvaktaren, som hade bestulit honom och hotades med fängelse. Nej,
honom är det ingen fara med; ty så länge icke hämndkänslan tar
överhand i en människas sinne, så att förnuftet skenar i väg, så länge
är allt gott och väl! Magister Andreas blev het om öronen; ty han hade
icke på många herrans år suttit på skolbänken så som nu. Och i sin
kokande harm glömde han former och sedvänja och började utan vidare
rikta sina spörsmål till domaren.  - Men påfågeln då, och kalkonen,
och ankbonden, och gödselvagnen och de saker, som nattetid fördes bort
från vinden, och hönsköpsresan till Danmark - kanske lagmannen också
är inne i allt detta ?  - Fastän jag icke behöver låta underkasta mig
ett sådant förhör, så skall jag ändå svara. Vad påfågeln, kalkonen och
ankbonden beträffar, så misstänkes alltjämt en viss person, men det
fattas bevis ! (Här gav han magistern en blick, som kom denne att
blekna.) Ty tjuven tyckes vara en utstuderad person, som har förstått
att lämna efter sig en falsk corpus delicti, en person, som har reda
på att alibi är det viktigaste i bevisföringen, och som har lärt - och
till och med har velat lära ut åt andra - att tjänstefolk icke kunna
åberopas som vittnen. Håren reste sig på magister Andreas' huvud, och
ju mer ursinnig han blev, dess mer gick det omkring i huvudet på
honom, och när han märkte sin förvirring blev han ännu
vimmelkantigare, tills han slutligen satt som en överbevisad
brottsling med dåligt samvete och skräck för den slutliga
upptäckten. Men domaren gick nu vidare, nästan säker om att vara p:~
rätta vägen.  - Och vad resan till Danmark angår, så har Jensen genom
notiser i sin anteckningsbok bevisat, att han företog den i det
uppgivna ärendet; jag har med egna ord läst, att där stod: "Fredagen
den 2 Augusti reser jag till Danmark; har tio daler med mig, hämtar
fem daler i Landskrona och köper sjuttiofem höns." Här höjde magistern
huvudet, som om han ville tala, men härvan var redan så tilltrasslad,
att han förlorade lusten att söka reda ut den; han kunde icke få fram
ett ord av de invändningar han ville göra. Han kunde icke säga: Herr
lagman, just den omständigheten att karlen som ett nöt går och skriver
i presensform " jag reser", under det att alla förnuftiga människor
bruka skriva efteråt: "i går" eller "den och den dagen var jag där och
där" - just den omständigheten synes misstänkt; icke heller vågade han
undervisa lagmannen om det misstänkta i uppgifterna om att han
medförde så och så mycket, men skulle hämta så och så mycket till; och
han hade förlorat all lust att invända, att det ursprungligen skulle
ha varit hundra höns, medan det i anteckningarna stod blott
sjuttiofem. Han var mållös gent emot så mycken fräckhet och åhörde som
i en dröm lagmannens bevis för gödselvagnens lovliga användning, då
zigenaren hade sökt och fått Landskrona slakteris tillstånd att hämta
svinmagar, medan han dock ännu för sina öron hörde en förklaring om
Hälsingborgs kungsladugård och för sina ögon såg en gödselhög, som ej
kunde vara hämtad från något slakthus. Förhöret var slutat och
magistern reste sig för att gå sin väg som en misstänkt tjuv, som en
falsk angivare, som en under uppsikt ställd person, då domaren gav
honom ett sista hugg i bröstet: - Således kan jag ingenting göra åt Er
sak angående schatullet, men kom väl ihåg till en annan gång, att om
Ni gömmer på farliga statshemligheter, att Ni då håller dem lika väl
dolda som nu; ty fastän jag är danskfödd har jag blivit svensk
medborgare, och såsom min nuvarande konungs och herres trogna
undersåte skyr jag inga medel - skonar inga personer - för att värna
och vaka övcr okränkbarheten av den regeringsform, som jag svurit
trohetsed! När magistern kom ut kände han sig till mods som om han
blivit kåkstruken. Bakbunden, med förlorad heder, utan möjlighet att
kunna resa sig; fläckad utan utsikt till att kunna tvätta sig ren,
tvärtom, ju mera han gnede på fläcken, desto mera skulle den äta sig
in. Till och med om han kunde samla bevis, så vågade han icke längre
röra vid saken av fruktan för att bringa sin familj i olycka; och vem
kunde veta, om han icke rent av skulle bliva anklagad och stämd inför
rätta av zigenaren. Han kunde ju bli anklagad som medskyldig i
stölderna, då han hade lärt tjuven att stjäla; han kunde anklagas för
att ha begätt våldtäkt, för att ha förfört en oskyldig ungmö - för vad
som helst, då ju falska vittnen lätt kunde anskaffas; och, värst av
allt och säkrast, för majestätsförbrytelse; ty den förbrytelsen skulle
hans hedcrskänsla förbjuda honom att neka till, eftersom han hade
begått den. Han var slagen, och det av en stackare, en odåga, en
landsvägsriddare, som endast hade det företrädet att vara hänsynslös i
valet av sina medel. Den förståndige, den kunskapsrike, den hederlige
hade fallit för den okunnige, som icke ens hade känt förbrytelsens
filosofi, tjuveriets teknik, rättegångsväsendets E~rocedur. Han, den
bestulne, den förorättade, den pinade och plågade hade blivit
brännmärkt, och tjuven, förföraren, spionen, ockraren, som levde av
sin kropp likt en sköka, och som ville sälja sin syster till sköka,
han hade blivit den gode mannen med det ädla, förlåtande hjärtat, det
veka sinnet, den över systerns förlorade oskuld sörjande brodern!
Magistern gick med sänkt huvud framåt landsvägen och grep så hårt om
sin käpp, att naglarna blevo vita, och det fanns endast en tanke i
hans hjärna. Han hade beskyllts för att vilja hämnas. Hämnas för vad ?
En tjuv hade gjort inbrott hos honom, hade brutit sitt kontrakt, hade
hånat och plågat honom, och han angiver tjuven ! Det kallas dock
annars självförsvar, och var det icke dessutom en medborgerlig plikt
att angiva tjuvar ? - Nu ville han själv hämnas, eftersom lagen icke
gjorde det, ehuru lagarne eljest äro stiftade för att göra självtäkt
överflödig. Han ville återvända till urtidens självtakt gent emot en
människotyp från urtiden. Tillintetgöra ett skadedjur, utrota ett
vidunder i människohamn, hindra en bandit att fullborda sina
ogärningar, det var en lovlig handling, som han kunde försvara inför
sitt eget samvete. Men han ville skrida till verket med hela
överlägsenheten av sitt vetande, och han ville dräpa barbaren icke med
krut och bly, utan med sådana medel, som icke ådroge honom själv något
straff och icke efterlämnade något spår. Han kände, att han hade varit
på rätt väg, då han sönderplockat zigenarens själ, och hade icke
omständigheterna kommit denne till hjälp, skulle det nu varit ute med
honom. Men hans undergång närmade sig, ty verksamhetslusten och hoppet
voro sin kos, allt, som kunde hålla honom uppe över förbrytelsen, var
undandraget honom, och nöden stod för dörren. Denna råa själ, som
tycktes så starkt byggd, var endast löst hoptimrad av dåligt material,
och efter de knäckar den redan hade fått skulle den störta samman för
ännu ett par starka skakningar. Vilka, det åtog magistern sig att
uttänka under en natts grubbel i enrum.

Magistern hade hunnit fram till grinden utan att Iyfta upp huvudet, då
han ropades an av zigenaren, som stod stödd mot staketet i övermodig
posityr, och da magistern kyligt besvarade hans hälsning, nickade han
med förtrolig medlidsamhet utan att Iyfta hatten och gick mot den
inträdande med sitt elakaste leende. Med en närgångenhet, som han
eljest icke brukade visa, lade han sin arm i magisterns, följde honom
upp genom allen och borJade tala om penningangelägenheter, gick rakt
på saken och frågade, om magistern ville försträcka honom ett lån om
femhundra daler silvermynt. Magister Andreas, som icke ägde en
skilling utöver sin lön, ansåg det likväl tjäna till intet att spilla
en dyrbar tid med onyttiga undanflykter och lovade att med nöje stå
till tjänst med den obetydliga summan om tre dagar, varefter han
gjorde ett försök att smita undan och upp till sig. Men zigenaren
släppte icke sitt tag i hans arm, utan tvingade ned honom på en bänk
vid ett bord, som var framsatt på gräsplanen framför huset, den fläck,
där man bäst kunde ses från landsvägen.  - Sitt nu ner och drick ett
glas med oss, inbjöd zigenaren honom i en ton, som icke tålte någon
motsägelse.  - Tack, kära Jensen, sade magistern, men jag kan inte
dricka om förmiddagen.  - Det tjänar ingenting till att säga nej, för
nu s~a magistern ha sig ett glas! Annars kunde jag tro, att Ni är
förnäm. Och det är Ni ju inte ? invände zigenaren i en val anslagen
ton av skämt. Jungfru Ivarsson och Ivan kommo i det samma dit med glas
och krus och slogo sig utan att be om lov ned vid bordet på ett sätt,
som icke röjde ett spår av den aktning magistern förr hade
åtnjutit. Det var således meningen att utsätta honom för en ny tortyr,
kanhända förevisa honom för de förbipasserande pa landsvägen, ellcr
kanske var det bara meningen att reta upp honom till att förlöpa
sig. Zigenaren skänkte i av det ruttna äpplevinet, drack först själv
och smackade med läpparne.  - Det är min äkta bourgogne, ska Ni veta!
- Ja, det är ett bra vin, svarade magistern helt mekaniskt, medan han
tvang tillbaka sin vrede genom att begrunda sin plan. Jungfrun och
Ivan skrattade utan den ringaste förställning. Därefter slog zigenaren
i brännvin i glasen.  - Det kommer inte över mina läppar! sade
magistern bestämt.  - Inte ? ? Ajo ! När jag ber! När jag ber så
vackert och inte nödgar, tvingar eller hotar! Bevars, det faller mig
inte in att hota, för det skall man aldrig göra i synnerhet när det
finns vittnen tillstädes... som äro inhabila. Nej, jag hotar min själ
inte, icke det ringaste!  - Nå, bara en liten droppe !

Magistern ställde ifrån sig sin käpp fö} att ej bli mördare; men han
drack icke. Zigenaren tömde sitt glas och blev genast yr i huvudet.  -
Nu ska jag sjunga ett nummer! skrek han och klarade strupen. Och så
högg han i med sin gamla liwisa: "Jag är greve av Luxembur!" Det var
som om denne obetydliga, fega, svaga person hade slukat allt det mod,
all den kraft, som den andre starkare och mer betydande hade mist, och
när zigenaren kände, att han hade magistern under sina fötter, förekom
det honom, som om han själv hade blivit en aln längre. Men han hade
dock samtidigt en dunkel förnimmelse av det osäkra i sin ställning och
en förkänsla av att den slagne kunde resa sig och slå våldsverkaren
till jorden; ty han måste i vart ögonblick känna sig ha fötterna på
den slagnes nacke för att icke förlora tron på att han stod över
honom, och ju mera han trampade, dess fastare blev magisterns
beslut. Det var som om varje tryckning av denna häl pressade fram
tankar, nya, djupa, modiga och riktiga, och de samlade sig alla kring
samma sak, och de tilltogo i styrka. Vart ord, varje rörelse av
zigenaren blev en tråd, som spändes in i det rep, vari han skulle
hängas, och magisterns trygghet och lugn växte med var minut. Den
rusiges skrål hade lockat magisterns barn ut på balkongen, och med
förundran sågo de ned på sin far, som satt och drack med husets folk
mitt på förmiddagen.  - Nej, men se de små Guds änglarna ! sade
zigenaren med verklig beundran. Det var karakteristiskt för denna
vilde, att han icke hade något begrepp om barnets eller kvinnans
personliga värde, men i stället diktade dem till högre, nästan
himmelska väsenden, liksom han gjorde med snokarna. Barnen, dessa små
vildar och förbrytare i miniatvr, vilkas älskvärdhet består i att
dölja sina fel och vilkas iögonenfallande skenbara dygder endast bero
på deras fördelaktiga ställning att icke behöva strida för
livsuppehället, hade för honom blivit liksom en bild av det högsta, av
änglarna, kanske ocksa därför att de icke kunde skada honom och därför
att de visade honom samma tillit och öppenhet som de visade alla
andra.  - Ack, låt barnen komma ned! föreslog han i ett behov att visa
sin ömhet eller för att känna, huru nära han hade kommit dessa barn av
en mera gynnad ras, vilken han alltid hade sett upp till med
vidskeplig aktning och tagit av sig hatten djupt för.  - D~ fa icke
komma ned! svarade magistern.  - För vem få de inte det? frågade
zigenaren i hotande ton.  - För mig, svarade magister Andreas
skarpt. Men i nästa stund ångrade han den utmanande form han hade
givit sitt avslag och slog hastigt bort det i skämt, vilket aldrig
förfelade sin verkan på zigenaren, som därigenom på ett milt sätt
påmindes om, att den andre kände hans inre och hans tankar.  - Är det
inte nog, att fadern bär sig åt som ett svin ? ~r det nödvändigt, att
barnen ocksa skola göra det ? sade han. Denna gang sköt han likväl
bom; ty zigenaren kände sig genom magisterns självbekännelse
klassificerad som kreatur, och det påminde honom för mycket om hans
verkliga varde.  - Kom ner hit, sma barn ! ropade han upp till
balkongen, efter att ha vänt ryggen åt magistern. Jungfrun, som hela
tiden hade suttit tyst, ögonskenligen förödmjukad och tryckt av de
senaste dagarnas händelser, upplät nu sin mun, och med ett utbrott av
smärta och uppriktig ängslan fattade hon tag i zigenarens tröjärm och
sade: - Nej, Jensen, lat barnen vara! Barn är heliga väsen liksom
djuren! Oaktat den mindre riktiga jämförelsen uppfattade magistern
strax det äkta i detta utbrott av moders känsla hos den gamla
jungfrun, och han tackade henne med en blick, som hon dock icke
emottog, ty hon tillskrev magistern skulden till sin detronisering och
därmed följande misshandling. Zigenaren, som genom det oväntade
hindret hade fått en avledare för sitt grymhetsbegär, vände sig nu
fnysande mot jungfrun och skulle just ge henne en sittopp, då en
oväntad syn tedde sig på landsvägen och tog all hans uppmärksamhet
fången. Ett likfölje drog förbi. Sex män buro kistan, och bakom följde
en svartklädd kvinna och en liten gosse. Kistan var vitmålad och prydd
med en grön krans av grankvistar; den sorgklädda kvinnan bar en lång
vit slöja, eljest var allting svart.  - Det är grindvaktaren ! sade
jungfrun. Vid åsynen av hans fiendes likbår (de hade strax efter
försoningen igen blivit fiender) måtte ett segerskri ha trängt sig
fram ur zigenarens doldaste hjärtevrå, som om han hade sett ett
farligt vittne nedgrävas i mullen, och i hans överströmmande glädje
försvann hans medfödda fruktan för döden, och i det han vände ansiktet
ut mot vägen, slog han till ett skallande skratt och klappade i
händerna. Hos magistern, som såg, att detta utbrott endast bemantlade
en hemlig fruktan, föddes genast en tanke, som han gav lekamlig form,
när han såg den sorgklädda kvinnan stanna och Iyfta händerna mot
himmelen, som om hon nedkallade dess beskydd eller hämnd, medan
jungfrun samtidigt dolde sitt ansikte i händerna av skam och ängslan
över zigenarens råa uppförande. Magister Andreas reste sig nämligen
upp från bänken, tog av hatten och blev stående i en vördnadsfull
ställning tills liktåget hade dragit förbi. Zigenaren blev uppbragt
över denna tillrättavisning och frågade i förbittrad ton: - Vad skall
den där komedien betyda ?  - Det är ingen komedi ! svarade magistern
salvelsefullt. Jag brukar alltid bedja för de döda, ty, tillade han
med eftertryck, ingen vet, vad som kommer efter döden, och den, som
har undgått sitt straff i detta livet, kan vänta sig det i det
nästa. ~igenaren, som verkligen fruktade för ett liv efter detta,
ville icke ännu giva efter för sin fruktan, och med ett sista försök
att döva sin ängslan skrek han efter liktåget: - Drag till helvete,
grindvaktare! Drag till helvete!  - Tag Er till vara, Jensen, sade
magistern, de döda går igen, om man stör deras ro! Och lugn som en
blivande segrare, som har angripit sin fiendes svagaste punkt, Iycklig
som tänkaren, vilken efter en långvarig ansträngning har hunnit till
klarhet, steg han upp, tog på sig sin strängaste katedermin och
upprepade med profetisk röst sin förutsägelse, som han själv ärnade
bringa till uppfyllelse: - De döda gå igen ! När han med raska steg
gick in genom porten, hörde han efter ett ögonblicks tystnad, som
visade att orden hade gjort sin verkan, ett gapskratt bakom sig,
efterföljt av en påminnelse om det begärda penninglånet, som nu löd å
tusen daler. Magistern vände sig på trappan och nickade jakande.

Vid närmaste övervägande hade magister Andreas kommit till insikt om
att de medel, som han förut använt för att tillintetgöra denna råa
själ, hade varit för fina, och orsaken till att han missräknat sig var
att han alltför högt hade uppskattat parians mått av känslighet gent
emot moralisk skam. Han hade spelat på en sträng av hederskänsla, som
icke fanns eller som var för slapp för att kunna brista ens vid hårda
grepp. Här, det insåg han nu, måste man gripa in med våldsammare och
enklare medel, gamla kända medel, som kyrkan och särskilt de påvliga i
alla tider hade förstått att begagna för att göra sinnena mjuka,
nämligen ångesten för ett tillkommande liv. Här var jordmånen väl
förberedd hos den vidskeplige zigenaren, och tack vare tillfälligheten
med liktåget och de följande scenerna hade hela planen till proceduren
givit sig själv. Magister Andreas ägde i sina gömmor ett instrument
nyligen uppfunnet av jesuitpatern Athanasius Kircher för okända, men
kanske icke så litet jesuitiska ändamål och kallad trollyktan eller
laterna magica. Med tillhjälp av denna kunde man efter behag framkalla
Ijusbilder p~ väggar, pa rök eller vilken annan bakgrund som helst av
någorlunda fast konsistens. Denna apparat hade han mangen gång tänkt
att använda till att roa zigenarens sällskap med, men till följd av en
viss olust för att skänka något till en, som stal och aldrig sade
tack, hade han dock låtit bli det. Nu skulle han betjäna sig av den
till ett ändamål, för vars uppnående han efter fyra månaders lidanden
fann sig fullkomligt berättigad att använda vilka medel som helst,
blott dessa medel skyddade hans egen person från undergång; ty han var
nu på det klara med att hans person var av högre värde både för hans
familj och för samhället än detta skadedjur, av vilket ingen människas
väl berodde, men av vars utrotande mångas räddning var beroende. Medan
magister Andreas nu satt och målade figurer på sina glas, erfor han
dock emellanåt känslan av det motbjudande i att syssla med något
ohederligt. Han kände sig till mods ungefär som om han vore bödel,
rackare, kåkstrykare, nattman. Och att spela med smutsiga kort, att
spekulera i vidskepelse samtidigt med att han var filosof och
naturforskare och hade till uppgift att kämpa mot okunnigheten, det
kunde icke annat än såra hans finare känslor. Men skulle han då gå
under, därför att han ägde finare känslor ? Skulle han nu gå och sätta
sig i femtonhundra dalers skuld (så stor hade summan efter hand
blivit), som han aldrig kunde betala - alltså till råga på allt mista
sin heder och bringa sin familj till tiggarstaven?  Nej, han ville
icke gå under; hans lust att leva och hans tro på sin högre rätt att
leva uppreste sig mot detta förestående slaveri hos en barbar, som i
dagdriveri och dryckenskap skulle förtära vad han, den lärde, arbetade
ihop, och han måste vara rackardrängen, som drog huden över huvudet på
den andre; han måste i ett bestämt ögonblick draga ett streck över
århundradens samlade uppfostran och sina egna inlärda begrepp om heder
och samvete; han måste offra sin själs frid, uppgiva en del av sin
självaktning, utan vilken livet skulle bli olidligt för honom. Och
därtill måste han gå och bära på en hemlighet: tanken på att ha mördat
skulle kanske förfölja honom, liksom rädslan för det tillkommande
förföljde den andre. Var det en svaghet hos honom, som stod i begrepp
att dräpa - denna ängslan för att slå till, en svaghet i hans själs
konstitution, liksom dödsfruktan var en brist hos den andre ? Och ägde
dessa brister samma ursprung? Nej, det ville han icke erkänna; ty när
han jämförde sig själv med zigenaren, kunde han icke annat än medgiva,
att hans själs grundelement voro ändamalsenligare för detta
samhällstillstånd, vari han levde, än parians. Ty denne, vare sig han
nu var kommen från Egypten eller från yttersta Östern eller endast var
en bottensats av södra Europas halvvilda folk, hade bibehållit alla de
grundinstinkter, som äro fientliga mot varje samfundsordning, och
därför att han och hans likar icke kunde arbeta, icke slå sig i ro och
grundlägga stat och familj, av denna orsak vandrade de evigt omkring
och ströko landen runt på rov och tjuvnad; därför blevo de enligt
folkrätten på förhand behandlade som överbevista tjuvar och stodo
under särskilda lagar med ena foten utanför lagen. Och av detta
oregelbundna levnadssätt, utan tanke på morgondagen och utan att
grunda egendom eller nation, närdes zigenarens fruktan för det
kommande. Det fanns ingenting säliert kommande för dem, som levde
blott för dagen, och därifrån härrörde hans osäkerhet, hans fruktan
för människorna, av vilka han icke kunde vänta sig något, då han ej
hade något att giva dem till återskänk, och hans rädsla för döden, som
han icke hade lärt någonting om, icke ville veta någonting om och icke
vagade hora nagonting om. Var hade nu magisterns ängslan för att
krossa en fiende sina rötter? Jo, i känslan av ett människolivs värde,
i lärosatsen om förlåtelse mot fiender, besegrade eller ej, gamla
dumma läror, som den ondskefulle alltid hade betjänat sig av för att
dräpa den förlåtande segraren, i historier om barmhärtighetens
välsignelser - med utlämnande av berättelsen om den stelfrusna ormens
uppförande mot den barm, som värmt honom - i alla vackra lärdomar om
personligt värde, självaktning och om hämnden, som tillkommer Gud
allena. Han hade nu visserligen kastat en del av dessa gamla läror
över bord, men i denna stund, då han skulle bringa till utövning sina
nyförvärvade begrepp om det relativa i människovärdet, hejdade hans
hand sig på halva vägen mot fiendens hjärta, likasom hans forskande
ande efter alla tvivlets irrgångar hade stannat framför denna dogmen:
folket är heligt och härskarne oheliga. Han måste alltså förgås,
därför att han var den civiliserade, den till högre samhällsliv
utväxta människan, som måste se sig drabbad av samma öde, som drabbat
forntidens civiliserade folk, vilka hade fallit för barbaren, därför
att de ej kunde mörda som barbarerna, icke stjäla som bart;aren, icke
bedraga som barbaren. Detta var alltså frukterna av upplysning, av
scdlighet, av rättsmedvetande, att den upplyste, sedlige och
kunskapsrike med nödvändighet skulle falla i självförsvarets stund,
därför att han icke ägde den erforderliga råheten ! Detta
filosoferande hade fört magister Andreas långt bort från tanken på det
som förestod, och han maste nu pa nytt upprepa för sig själv allt det
hån, alla de råheter, all den skändlighet han varit utsatt för, och i
det han samlade allt i en enda punkt, där hans äldsta och starkaste
instinkter stodo inristade, fick han en omätlig kraft genom att om och
om igen säga för sig själv: det är en tyrann, som gör sina
medmänniskor till slavar ! Dräp honom ! Medelst detta enda ord tyrann,
som han genom ett djupare filosoferande ej riktigt kunde deducera, ty
han insåg nogsamt att begreppen tyrann och härskare, tyrann och
makthavande, tyrann och överlägsen kraft mycket väl kunde sammanfalla
- huru som helst, medelst detta enda ord kunde han frammana naturens
väldiga hat mot förtryck, framlocka urgamla slavinstinkter, väcka till
liv hos sig vildens passioner, ikläda sig barbarens sätt att tänka och
handla på. Därvid kröp han likasom ut ur sin egen personlighet,
ställde sig under den lågt stående varelse, som redan hade satt foten
på honom, hatade honom med den underkastades hat, inbillade sig, att
den andre var härskaren och att han själv var folkets barn, som år ut
och år in skulle slita och släpa för dagdrivaren, giva honom sitt blod
och sin hjärna, sasom hans förfäder hade gjort, och nu reste han sig,
vild och utom sig, och fattade sin påk för att dräpa fienden, krossa
hans huvud och kasta kadavret för hundarne. Men han vände om igen,
släppte påken och satte sig vid bordet. Nej, inte på det sättet kunde
det ske, ej i öppen strid kunde det göras; det var ju just olyckan!
Han hade ju varit med i krig, hade skjutit på fienden och aldrig känt
obehag därvid; han hade också i katedern försvarat sig med påken och
slagit sönder armar och lår utan att känna någon annan smärta än den,
som de slag han själv fick hade tillfogat honom, det var strid, det;
men det här var mord... nåväl, men man mördar ju tyranner, därför att
de icke inlåta sig i strid !  Och nu måste tyrannen dö !

Det gällde då att framkalla rädsla och skräck hos den redan uppskrämda
zigenaren. Och för detta syftemål var magistem på det klara med att
han måste låta den döde grindvaktarens skugga och den dödes hustru gå
igen. Men om detta var nog, blev en annan fråga, som i tid måste
besvaras. Han måste vara förberedd på allt och köra in kniven överallt
där en blottad fläck erbjöd sig hos zigenaren, för att flå honom i
bitar. Han erinrade sig nu i det upphetsade tillståna', vari han
befann sig, att zigenaren hade berättat om en dröm, som ofta aterkom i
sömnen för honom: huru han förvandlades först till en snok, därefter
till en råtta och slutligen till ell hund, varvid han alltid vaknade i
stor ångest. Magistern trodde icke på drömmar, men han tillskrev dem
en viss annu icke utredd betydelse, icke sasorrl spadomar om
frarr.tiden, utan som hågkomster, kanske från preexistenser hos
förfäderna. Varför åtcrkom nu ständigt denna dröm för zigenaren oCil
fyllde honom med förfäran ? Var det hågkomster från längesedan
hänsvunna tider, da hans fäder trodde pa metempsykos eller
själavandring efter döden i djurkroppar liksom egypterna, och varför
ryste han isynnerhet för denlla dröm? I~anske därför att
grundelementet, som satte livet i rörelsc, hade en sa avgjord
lagbestämd drift till att utveckla sig i högre former till högre liv,
att denna föreställning om ett tillbakavandandc till lägre former
injagadc den högsta förskräckelse hos denna människa, som fikade cfter
att komma sig upp. Magistern kom ihåg, att de värsta av de drömmar,
som regelbundet återkommo hos honom, handlade om att han var barn och
satt i skolan. Dcnrla föreställning om ett tillbakastcg i tid och
åldcr verkade sa förlamande på honom, att han hela dagen efter en
sadan dröm hade förlorat all självförtröstan och oupphörligt hade
liksom en k.insla av att hans barn voro lika gamla som han och att han
hade blivit mindre. Pa dessa något svävande förutsättningar, det kändc
han, maste hall vara i stånd att hygga ctt resultat, fast~in hall icke
visite vilket. (Jent eln~t t'll S:l kringflaCkalld« hjärna kundc man
icke gå till väga med matematisk regelrätthet. En enda sak hade han
klart för sig, nämligen att en framställning, som kunde överträffa
drömmen i handgriplig verklighet, skulle verka ännu mera
överväldigande, förkrossande, kvävande än denna, särdeles som
intrycket skulle komma att ytterligare förstärkas av den ångest han i
förväg hade framkallat genom liksynerna. Alltnog, han målade sina
bilder, grovt och brett på det att de lätteligen skulle uppfattas av
zigenaren, och gjorde sin trollykta i ordning. För att bilderna skulle
kunna verka, utan att Iyktan vore synlig, måste Ijusstrålen falla
bakifrån åskadaren; men han måste tillika vara beredd på den
möjligheten att offret vände sig om för att undersöka, varifrån
synerna kommo; och för att icke behöva släcka lampan eller skymma för
den, satte han ihop tre rör i form av en triangel, fyllde dem med
fosfor och anbragte dem omkring lyktans Ijusrör, så att det hela kunde
komma att likna det allseende ögat över altaret i kyrkan, och
zigenaren kunde välja, antingen han ville uppfatta det såsom Guds eget
öga, som förbländade, eller ögat, som var inristat i trädet ute i
skogen.

Allt var redo; det felades endast det lämpliga ögonblicket till att
operera. En dag hade gått, och den andra var snart till
ända. Zigenaren hade börjat dua sitt offer, hade lånat en del av hans
böcker, tobak och dryckesvaror och hade hela dagen legat drickande och
rökande på avträdestaket, varifrån han kunde hålla utkik på magisterns
fönster. Till nästa morgon hade zigenaren penningutbetalning, och
därför hade han med stor nyfikenhet väntat på postbudet, som skulle
bringa de utlovade pengarna till magistern. Som folket ej hade fatt ut
sin lön förra veckan, hade de allesammans gått sin väg, och man kunde
i vart ögonblick vänta utpantning. Det vilade därför en hemsk stillhet
över den folktomma gården, där de svultna hundarne, som nu knappast
kunde röra sig, lurade på en ratta, en sparv, en tordyvel för att
stilla sin hunger. Kreaturen voro slaktade och uppätna, och endast
hästarne återstodo; de stodo lutade mot de avplockade fruktträden ute
i trädgården, liksom de väntade på att falla ned i den eviga
vilan. Hönsen gingo under körsbärsträdet och plockade upp kärnor, som
skatorna hade spottat ut. Allt erinrade om det sjunkande skeppet, det
ramlandc huset, men på stora gödselhögen stod ännu påfågeln och bredde
ut sin prunkande stjärt, visserligen en smula sliten och glanslös
efter en sommar utan föda, men ändå fin och vacker, det enda mitt i
all smutsen, som ögat med välbehag kunde dröja vid.  - - - Magistern
hade inbjudit zigenaren till kvällsvard för att undgå att bli inbjuden
av honom, vilkct var ännu ett lidande till alla de andra; ty han måste
då plåga sig med rutten mat och rysliga dryckesvaror i snuskig
servering. Men han hade även en annan avsikt med denna sista
sammankomst; han ansåg det nämligen nödvändigt att taga offret under
förberedande behandling i ett rundligt antal timmar för att göra honom
mottaglig för den procedur, som skulle följa. Iklädd sin ämbetsdräkt
och med värja vid sidan, han uppgav sig ha varit pa besök hos prästen,
begav han sig ned till lusthuset, där zigenaren väntade honom. Den
ovanliga och högtidliga dräkten undgick ej att göra beräknad verkan,
och zigenaren lyfte av gammal vana på hatten, glömde eller vågade icke
säga du, men gjorde ödmjuka krumsprång och antog sitt mest belevade
sätt. Bordet var täckt av bländande vit drällduk, tallrikar och glas
voro skinande rena, och det fanns både kniv och gafiEel, vilket satte
zigenaren i stor förlägenhet. Rätterna voro få, men väl tillagade, och
ett gammalt Syrakusa-vin lyste gullgult i en tarvlig, invändigt
förgylld silverkanna. Allt var anlagt på en imponcrande verkan, och
magisterns allvarliga, avm:itta, men hövlig:3 uppträdande slog genast
zigenaren, som snabbt insag, att han var tvungen att uppföra sig
hyggligt. Magistern skar för och serverade sin gäst, som oupphörligt
bad honom icke göra sig besvär för hans skull, ehuru värdens stela
s:itt nogsamt visade, att det blott var av skyldighet mot sig själv,
sin person och sin rang, som han iakttog sällskapslivets vanor. När de
hade spisat och glasen voro islagna, tog magistern till ordet. Han
började med att vidröra sådana ämnen, som kunde fängsla zigenarens
uppmärksamhet utan att locka honom till att tala. Han avslöjade några
av djur- och växtlivets hemligheter och utbredde sig i synnerhet om
djurvärldens under, vartill zigenaren Iyssnade med andakt. Men var
gång han ville sticka fram med sina meningar, teg magistern med en
uppenbar otålighet, som gav till känna, att han väntade tills
struntpratet var över, för att därpå fortsätta utan att besvara eller
taga hänsyn till avbrotten. Efter hand blev då ocksa zigenaren trött
och satt som tyst åhörare. Nu hade magistern fatt honom och hans
uppmärksamhet fången, och han övergick nu till andra ämnen, kom
hastigt dit han ville, på teologien och livets och dödens gåtor, i det
han framlade filosofiska förklaringar av den mest dJupsinniga art, så
att zigenaren, som icke längre hade något att invända, måste anstränga
sig till det yttersta för att vara uppmärksam, det svåraste för en
vilde och ett barn. Han vart blek av trötthet, och ögonen blevo små.

Alltunder det han talade, uppmuntrade magistern oupphörligt sin gäst
att dricka, icke för att få honom drucken, vilket alls icke var hans
avsikt, utan för att genom det eldande vinet upptända hans fantasi
till verksamhetslust. Zigenaren såg ut som om han var nära att falla i
vanmakt och reste sig då och då för att slippa se in i dessa två
brinnande ögon, som bedövade honom, som stucko i hans hjärna och höllo
honom som i ett skruvstäd. Men magistern tog genast tag i honom på
nytt, och när zigenaren skulle till att säga något, miste han i samma
ögonblick lusten därtill, ty för var gång tittade magistern tankspridd
åt sidan eller böjde ned huvudet. Detta fortsattes i tre timmar, tills
zigenaren slutligen med våld ville rycka sig lös och avbröt samtalet
med att be om lov att få sjunga. Magistern sade, att det skulle vara
honom ett nöje, men under sången avsvalkade han sångarens lust att
fortsätta genom det livlösa, frånvarande i sitt ansiktsuttryck, så att
visan avbröts vid andra versen. Nu hade mörkret inträtt och lyktorna
blivit tända. Det var en mulen afton, och en svag blåst susade genom
dammens säv. Zigenarens hjärna glödde av ansträngning och vin, av
masstals fantasier, som ville fram, men icke mäktade det. Han hade
mottagit så många tankefrön, som sprängde hans hjärnbark liksom
mistelparasiten spränger moderträdets bark; där hade inkastats så
mycket jäsningsämne, som exploderade i varje minut. Han hade fått hela
teo- och kosmogonien föredragen för sig, alla de högsta frågor hade
susat förbi honom och i förbifarten väckt hans nyfikenhet, hans lust
att göra tusen frågor, hade vänt upp och ned på hans gamla
föreställningar, hade kullkastat hela hans förråd av färdiga meningar
om liv och död, tillvaro och föruttillvaro, men hade framför allt
bragt oordning och förvirring i detta arma huvud, som visserligen
producerade, men producerade slösäd av brist på vetenskapligt
material.

När magistern efter fem timmars förlopp alltså ansåg honom vara
tillräckligt mjuk, hans hjärna tillräckligt preparerad för att följa
varje befallning av besvärjaren, släppte han honom äntligen och lät
honom på egen hand explodera. Men med sin starkare ande och vilja
ledde han hans tankars gång, och nu, när natten hade sänkt sig, när
mörkret låg tätt och vinden hemlighetsfullt susade, tog han i med att
berätta spökhistorier. Berättade om vita fruar, om gengångare, om
vålnader, tills zigenaren satt alldeles uppskakad och väntade på det
ögonblick, då han kunde få lov att berätta om de syner han haft. Han
fick lov till att tala, och magistern upphetsade hans inbillningskraft
genom att följa honom med den mest spända uppmärksamhet, i det han
fixerade sitt offer, erbjöd honom den mest mottagliga resonansbotten,
lockade med uppmuntrande ord till att fortsätta och narrade honom ut
på det uppdiktades farliga område genom att låtsas tro på alltsammans,
överdrev sin lättrogenhet och hycklade det största
deltagande. Zigenaren gav nu luft åt hela sin överfyllda fantasi och
hetsade upp sig till den grad, att han gång efter annan tittade in
mellan buskarna, rädd för att få se något, och för att känna sig
lugnare igen sneglade han åt magisterns värja. Magister Andreas
svarade med att berätta de rysansvärdaste historier han kunde minnas,
och när zigenaren till slut befann sig i det högsta stadium av extas,
reste magistern sig, bad om ursäkt för att han bröt laget och sade god
natt.  - Jag tror rent av att jag blir mörkrädd, försökte zigenaren
att skämta.  - Ja, jag för min del skulle helst sova ute i natt,
svarade magistern, utan att egentligen veta vad han menade därmed.  -
Ute ?  - Ja, ty där spökar det åtminstone inte, om man tänder upp eld.

Varför han sade detta om eld, kunde han efteråt icke förklara för sig
själv, men det måtte ha föresvävat honom en eller annan reminiscens om
negrer, som sova vid tända bål för att skrämma bort vilda djur. När
han hade lockat bort zigenaren från lusthuset, kallade han på pigan,
bad henne tända ljus i tornrummet, men gick själv oförmärkt tillbaka
till lusthuset och tog fram sin trollykta ur en korg. Därpå tände han
en pipa tobak, utan att egentligen veta vad som nu skulle inträffa
eller huru han skulle operera. Själv var han dödligt trött, och nästa
dags utbetalning stod för honom som slutet på hans liv, på alla hans
förhoppningar. Under tiden dukade pigan, som hade kommit tillbaka, av
bordet, bar upp tallrikar, och fat, och när hon hade slutat, frågade
hon, om magistern själv tänkte släcka Iyktorna. Därigenom kom han att
tänka på att han satt i Ijus, under det han behövde mörker. Han
svarade därför ja, och när pigan hade gått, släckte han. Den sakta
blåsten svepte över fälten, släpande med sig en tät, fuktig dimma, som
stannade över skogen, förtätades genom motståndet - och - magistern
sprang plötsligt upp, ty han såg att det Iyste i dimman bort åt ängen
till, och han förstod, att zigenaren hade antänt ett torvbål. Med
Iykta och elden smög han sig till ett tomt vagnslider, varifrån han
hade fullständig utsikt över ängen utan att själv kunna ses. Där ute
såg han zigenaren ligga vid sin rykande eld. Han var insvept i ett
ylletäcke, som hade varit vitt, men nu i halvmörkret endast kunde
skymtas som någonting Ijust, och han låg med ryggen mot
vagnslidret. På andra sidan av elden stod den rökbemängda dimman tät
mot skogsbrynet och bildade en så bra vägg som magistern någonsin
kunde önska sig. Han tände Iyktan och - i nästa ögonblick syntes en
svartklädd kvinnoskepnad med vit slöja mitt inne i torvröken.

Zigenaren tycktes ännu icke märka något, men då figuren vid nästa
luftdrag rörde sig, sprang han upp och stirrade in i elden. I; ör att
icke ge honom tid att nogare undersöka bilden, lät magistern skepnaden
ömsevis försvinna ur röken och komma igen; och alltefter som han sköt
ut och in sitt glas i Iyktan, rörde zigenaren sig, sprang upp och foll
ned. Det var som om magistern hade honom på ett snöre och satte honom
i rörelse med en tryckning av sitt finger. När han nu hade fångat
zigenarens uppmärksamhet, kastade han grindvaktarens jätteskepnad ut
på töckenväggen. Det var en fasaväckande syn att skåda denna jättebild
av en död i liksvepning och med upplyftad hand likasom komma ut ur
skogen och närma sig, hög som ett bokträd - det gjorde till och med på
magistern ett högeligen hemskt intryck. Genom att skruva på linsen lät
han bilden komma närmare och närmare, och nu hörde han zigenaren sakta
tjuta, ett oavbrutet enformigt tjut som från en vansinnig, och han såg
honom draga täcket över huvudet, resa sig upp, dansa som en björn,
falla ned i gräset och resa sig igen, tills han förblev stående liksom
fastnaglad i stelkramp, alltjämt sakta tjutande. Nu försvann
grindvaktaren, och dramats första akt var slut. Men zigenaren förblev
stående som en bildstod och rörde icke en muskel, då ur torvröken kröp
fram en snok, alldeles som levande, med de gula öronen och den
spetsiga kluvna tungan. Bilden stod där så skarp och så korrekt i
färgen att zigenaren ej kunde undgå att se den. Och han såg den. Och
alltefter som den rörde sig i naturliga bukter efter rökens böljande
oro, började offrets stelkramp att upplösa sig, och hans kropp rörde
sig, först i takt med ormens rörelser, men till slut började han vrida
skuldrorna och ryggen som en simmande människa, vilken buktar sig fram
i vattnet. När magistern tyckte, att han fått nog, och fruktade att
tröttheten skulle väcka honom ur förtrollningen, sköt han in ett nytt
glas i Iyktan och lät snokens förvandling till en råtta försiggå på
rökens mest iögonenfallande fläck. Zigenaren segnade sakta ned på
marken, drog in benen under sig, och med ett pipande Ijud stack han
ned näsan i alla de mullvadshål han kunde komma åt, dock icke utan att
då och då titta upp efter bilden inne i röken, som tycktes halla honom
fången som i ett osynligt band. Nu var zigenarens hjärna satt i den
rätta rörelsen, och den väg, som den vidare skulle gå, var i förväg så
tydligt angiven, att offret, redan innan nästa bild kom fram, hade
rest sig högt på alla fyra, dock alltjämt behållande det vita täcket
omkring sig, och då hundens skepnad dök fram i röken, var han genast
redo att sätta i med ett förfärligt skällande, som hade han bara
väntat på detta. Nu hördes ett gräsligt larm från husets baktrappa,
och åtta gånger smällde bakdörren upp och igen, medan de åtta
utsvultna hundarne störtade ut för att falla över den närgångna
främmande hunden. I samma ögonblick förutsåg magistern, vad slutet
skulle bli, och för att påskynda det riktade han Iyktan nedåt, så att
hundbilden föll rakt på det vita täcket. Kopplet kunde icke taga
miste, och i raseri lågo alla åtta i en tjutande hög ovanpå sin
ihjälbitne herre.

Paria var död, och ariern hade segrat; segrat tack vare sitt vetande
och sin andliga överlägsenhet över den lägre rasen. Men det kunde lätt
ha hänt att han själv blivit på platsen, om han icke ägt styrka att
begå förbrytelsen. Nu när fienden låg slagen, kunde han se försonligt
på honom; och när han satt i universitetets boksal och läste den vise
Manus lagar 1, begrep han det hat, som han varit föremål för, hela
denna kedja av skändligheter från en människa, som han endast hade
gjort gott, och som han hade räckt handen, men som övermodigt slog
honom till jorden och skrattade på hans bekostnad; han förstod nu
denna kärlek till smuts och förbrytelser, detta tycke för all slags
förruttnelse och denna sympati för orena djur. Sålunda skrev den vise
Manu i syfte att genom förnedring skapa en ras av förnedrade, som
borde ligga underst sasom värmande och närande gödsel, för att arias
adelstam skulle kunna skjuta upp och sätta blom vart hundrade år
liksom alo‘n: Tschandala, frukten av äktenskapsbrott, blodskam och
förbrytelser, må äta endast vitlök och lök med förruttnelsens smak,
och ingen må bringa honom spannmål och frukter, eller vatten och
eld. Tschandala må icke hämta vatten ur floder, källor eller brunnar,
utan endast ur träsk och de pölar, som uppkomma i kreaturens
spår. Tschandala må icke tvätta sig, alldenstund vattnet endast må
förunnas honom till att släcka sin törst med. Tschandala må aldrig
sätta bo; må kläda sig endast i kläder efter lik, nyttja endast
söndriga kärl till att äta på, gammalt järnskrot till smycken, och
till gudstjänst endast onda andar. Så skrev den vise Manu.

I. Manus lagbok, den mest bekanta av de klassiska indiska
lagsamlingarna. I Manus lagbok, lo :de boken, vers SI 0. följ., finnas
bestämmclser om huru Tschandala, den lägsta indiska kasten skulle
behandlas.

:::: afventyr/12_01.html ::::

De lycksaliges ö
FÖRSTA KAPITLET

Tremastaren Svenska Lejonet hade hissat blindan och bonetten på
fockemast utanför Älvsborgs fästning och höll just på att hiva
ankaret, då en av tullens roddbåtar stötte ut från land och
signalerade att skeppet ej fick segla än, men vinden hade redan fyllt
förseglen, och skeppet red på ankartrossen.  Tullkarlarne rodde allt
vad de fömådde, en ända kastades ut, och snart halades tullbåten
intill det stora skrovet.  Ur båten klättrade två unga män och
släpades genom en kanonport in i fartyget, efter dem kastades en
skinnsäck, vilken tycktes vara deras enda resegods, och så stack
tullbåten ut igen, men Svenska Lejonet, som nu fått upp ankaret på
kranbalken, gick för små försegel till havs under ett glatt lag från
styrbords kanoner, vilka svarades från fästningen.

Svenska Lejonet innehade last av smiden, kläden och styckegods,
dessutom 500 passagerare, mestadels bestående av brottslingar, hämtade
från ankarsmedjor, fängelser och tukthus, och det var destinerat till
kolonien Nya Sverige i Nordamerika.

Sedan de båda ungherrarne väl kommit upp genom trossbotten och stodo
på däck, vände de sig om, och liksom fattade av samma tanke räckte de
ut tungan, om åt fästningen eller åt landet i sin helhet, vilket
blånade bort bakom dem, var svårt att avgöra.  Sedan de på dena sätt
givit luft år sina fosterländska känslor, uppsökte de kaptenens kajuta
i akterkastellet för att visa sina papper och avgiva förklaring.

Vid den redogörelse, de nu lämnade, uppdagades, att de voro
studenterna vid Uppsala akademi Dominus Lasse Hulling och Peter Snagg,
båda förvunna att såväl på stadens källare som ock på en
landskapskommers hava begagnat lasteligt tal om konungens professor
Serenissimus Olaus Rudbeckius och dennes nyligen från trycket utgivna
sekularverk Atland eller Manhem, i vilken fäderneslandets ära blivit
på ett hittills otänkt och oanat sätt upplyftad, i det sagde
Serenissimus till komplett evidens deducerat och indicerat, att Svea
rike ej var mindre än mänskosläktets vagga.  För sitt fåvitska och
ohöviska tvivelsmål hade merberörde Hulling och Snagg blivit satta i
proban, men som de i denna mera trånga än hälsosamma vistelseort
uppfört sig oskickligt och straffvärt, hade de blivit dömda till
gatlopp och tukthus.

Genom konglig majestäts synnerliga gunst benådade, hade de fått
tillstånd att rymma riket och med Svenska Lejonet avresa till Nya
Sverige.

Kaptenen mottog förklaringen med ett gott grin.  Han hade inte hört om
den boken Atlantica, men när han erfor, att den skulle avhandla något
sådant, som att Svea rike vore det sjunkna Atland eller de Lycksaliges
öar, ställde han sig genast på studenternas sida och förklarade, att
varje sjöman visste, att Atlantica låg i Stora havet, som just av
samma ö erhållit sitt namn, eller Atlanterhavet.  Och så bad han de
lärda herrarne välkomna och vart god vän med dem.

Resan gick för goda vindar över Nordsjön, genom Kanalen och ut i
Spanska Sjön.  Som man i händelse av haveri ej vågade ha fångarne
bundna, och man för övrigt icke fruktade rymning eller myteri, emedan
alla förklarat sig nöjda med att få resa, gingo de fria och uppförde
sig hyggligt och tillständigt.  De gifta hade fått åter sina hustrur
och barn, som de icke sett på många år, och de voro grymt lyckliga,
och lyckan gjorde dem goda.  Men de voro icke heller så farliga.
Några hade i ruset dragit kniv, andra hade flytt från krigstjänst,
andra hade plockat av andras trän, eftersomn de inte ägde några
själva.  Utsluppna ur mörka, osunda fängelser, njöto de i fulla drag
åsynen av det stora havet, som omsvepte dem i ljus.  Allting var nytt
för dem, och de lekte som barn på däcket.  Än skulle de se en delfin,
som dansade på vågen, än skulle de se hur sjömännen fångade en haj
eller en flygfisk.

Befriade från arbetet, var hela resan för dem som en helgdag, och de
gingo utan några bekymmer för uppehället till dukat bord, tarvligt men
tillräckligt.

De båda studenterna, som haft repet om halsen, men kommit undan, kände
sig på visst sätt medbrottsliga, och stiftade bekantskaper med de
lösgivna, vilka skulle som de börja om livets strid i ett nytt land,
under nya förhållanden.  Lasse hade av natur och uppfostran kommit
till den världsåskådning, att allt som sker är bäst, Peter däremot
ansåg, att allting var ohjälpligt.  Och ofta råkade de båda kamraterna
i tvister om dessa sina uppfattningar av världen, varvid då alltid
hände, att de erhöllo var sin hälft av åhörarne för sig, vilket en
gång gav skeppsläkaren anledning slita tvisten så, att han gav båda
hälfterna rätt.  Livet är både svart och vitt, sa han.  Den som råkar
bara få se den svarta sidan tror, att alltsammans är svart, den som
bara råkar få se den vita tror, att allting är vitt.  Och därvid blev
det.

Så anlände de till Azorernas nio öar.  Här fingo de gå i land och
sträcka på benen.  De trodde att de kommit till Paradiset, ty här
växte vin, majs, oranger, ananas och meloner ute under bar himmel.  En
knivskärare, som suttit i ankarsmedja sex år, blev så glad, att han
måste bindas, och bunden låg han vid en bäck och åt apelsiner, så att
han var gul om näsan och skrek, att han var Adam.  Han ville därför
också klä av sig naken, klädd i bara ett tobaksblad, men skeppsprästen
tog hand om honom och förklarade, att det var syndigt att gå oklädd,
men mannen bevisade med den heliga skrift och bibelska historien, att
Adam efter syndafallet bara gick i ett fikonlöv, vaför han ansåg sig
ha rätt att gå i ett tobaksblad.  Men då demonstrerade prästen ut med
hjälp av kyrkofäderna och Flora Exotica Sacra, att ett fikonlöv icke
var ett tobaksblad.

Slutligen fördes passagerarne ombord, man gick under segel och tog
kurs på Antiguam.  Hittills hade allting gått lugnt och bra, utom att
en liten storm utridits på Nordsjön.  Men nu, då de stodo i begrepp
att ingå i passadbältet, fingo de stiltje.  Havet låg omkring dem som
en kvicksilverhorisont, på vilken skeppet rörde sig som en magnetnål.
Hettan blev olidlig, tjäran rann från allt stående gods och ur nåten
på skrovet.  Man spolade hela dagen, likasom om man fruktat det skulle
ta eld.  Så gick det i åtta dagar.

Då, tidig en morgon, varskodde utkiken på fockemast, att moln syntes i
norr.  Kaptenen, som visste vad detta skulle betyda, lät genast surra
kanoner och allt löst, skalka luckorna och lät folket hålla sig
beredda på det värsta.

Efter några timmar, vid frukosten, syntes en svart rand i horisonten,
några timmar senare hördes dån såsom av vågor, vilka bryta mot en
strand eller som vagnsbullret från en stad, och fram över vattnet
rusade stormen.  Innan seglen hunnit giva fartyget styrsel, voro rår,
stänger och toppar över bord och för bara undersegel länsade Svenska
Lejonet söderåt, fram, fram utan att man visste vart det bar.

Stormen rasade i tre dar, och man väntade varje ögonblick få höra, hur
kölen skulle hugga i botten.  Prästen läste och predikade och
förklarade, att man inte kunde vänta annat, då man hade brottslingar
ombord.  Han erinrade om Jonas och föreslog kaptenen, att på grund av
profeten Micha kap. XII vers 16 och följande man skulle vräka alla
brottslingar över bord för att rädda de rättfardiga, men kaptenen
avstyrkte.  När faran var som störst, gick Lasse Hulling till prästen
och föreställde honom, hurusom en allmän skrift- och bönedag genast
borde anställas, ty, sade han, det är endast de oångrade brotten, som
tynga i vågskålen.  Förslaget antogs, och skriftermålet, från vilket
brottslingarne befriades, emedan de inga brott hade obekända, började.

Vid verkställd undersökning fanns icke en rättfärdig.  Men stormen
fortfor likafullt.  Då hördes sakta mummel uppstiga ur förrummen.
Folket hade funderat hit och dit, och slutligen hade ett slughuvud
kommit på den idén, att prästen också skulle skrifta sig, ty han var
nu den ende, som icke bekänt sina synder.  Förslaget antogs med
acklamation, men det återstod att finna en skriftefader.

Peter Snagg anmälde sig slutligen såsom havande tenterat hebreiska
till prästexamen.  Prästen protesterade, men förgäves.  Han bands vid
stormasten, och efter att ha fått både skarpa föreställningar och
vanliga förmaningar, bekände han under ymniga tårar, att han i sin
ungdom förfört ett nattvardsbarn.

Nu uppstod en rådplägning, i vilken även passagerarne deltogo, och som
prästen röstat för att kasta dem alla femhundra i sjön, föll snart
domen att prästen skulle i sjön, på grund av profeten Micha kap.  XII
vers 16 och följande.  Och efter att ha gjort sin sista bön vräktes
han i sjön.

Men stormen ökade alltjämt.  Slutligen på sjunde dagen vid hundvakten
törnade skeppet.  Ett anskri besvarade dundret av skrovet, som ränt
upp med fören på en undervattensklippa, så att den stod rätt upp och
ner.  Kanonerna lossnade från surrningarne och slogo ner genom
trossbottnarne.  I dagningen började skeppet sjunka.  Men då såg man
land i lovart.

De flesta hade hunnit i båtarne, men utan att hinna medtaga ett spår
av proviant eller kläder eller verktyg.  När solen gick upp, sågo de
sig räddade alla, sexhundra man, och landstego i god ordning, men
skeppet sjönk som en sten, när de satte foten på land.

:::: afventyr/12_02.html ::::

De lycksaliges ö
ANDRA KAPITLET

Efter sju dagars mödor och sömnlöshet voro de resande så utmattade,
att de genast lade sig ner på marken att sova under de träd, som stodo
vid stranden, men Lasse Hulling och kaptenen gingo ut att
rekognoscera.

De hade aldrig sett ett så underbart skönt land, det var deras första
iakttagelse, sedan de måst för värmens skull kasta av sig kläderna.
Vad som mest forvånade dem var, att de vid så pass nordlig bredd, ty
de voro ännu långt i norr om ekvatorn, funno på ett så varmt tropiskt
klimat, men de funno snart orsaken i den vulkan, vilken sakta höjde
sig som ett bålverk mot nordanvinden och på samma gång genom sin
underjordiska värme förvandlade ön till ett drivhus.  Överallt sågo de
palmer med dadlar och kokosnötter, bärfruktträdet, bananen eller
pisangen, en art oranger, ananas, fikon, jättesmultron, meloner, vilka
alla antingen nu buro frukt eller skulle bära.  Att landet utgjordes
av en ö, därom fanns intet tvivel.  Backar slingrade sig under
tamarindens skuggiga valv, och i den röda graniten funno de källor med
iskallt vatten, vilket förvånade dem, då de visste att grunden var
vulkanisk.

Papegojor, honungsfåglar och tukaner i röda, gröna, blå, gula och
guldfärgade fjädrar flögo omkring i träden och sjöngo ljuvligt, icke
som de skrikande exemplar de sett i burar, med de voro också de enda
djur som anträffades.  Deras vandring gick under trädens skugga, över
blommande ängsmarker, som sträckte sig ända ner till havsstranden.
Värmen blev allt mer tryckande, så att de måste lämna det ena plagget
efter det andra kvar på marken.  Vid middagstiden bestego de vulkanen,
vilken tycktes vara slocknad, och mot aftonen, kunde de vid dess fot
gå till vila under var sitt palmblad, lugna för överfall både av
människor och djur, ty de hade nu bekräftelse på sina förmodanden, att
de voro på en ö, som saknade alla farliga djur och människor.

När de följande middag kommo ner till landstigningsstället, funno de
reskamraterna utsträckta under träden, matta och halvnakna och
drömmande i vaket tillstånd.  Lasse, som var både den kunnigaste och
duktigaste av alla, blev utsedd till ordförande vid den rådpläping,
som nu hölls.  Man fann ön visserligen ljuvlig över all beskrivning,
men man måste tänka på framtiden.  Den första frågan gällde bostäder,
ty man väntade vintern.  Lasse besvarade genast detta inkast med att
man efter alla beräkningar nu befann sig i midvintern.  De som ville
bo i kvava hyddor, kunde roa sig med att gå och bryta ner trän och
skala dem med naglarne, ty alla verktyg saknades.  De som hellre
tyckte om ro och vila, kunde nöja sig med att göra skjul under träden.
Den andra farhågan gällde mat.  Lasse försäkrade, att, efter vad han
observerat på träd och örter, här icke skulle tryta mat på hela året,
ty när det ena trädet slutade bära, tog det andra vid.  Den tredje
invändningen kom från kvinnornas sida, vilka med fruktan motsågo den
dag, då de skulle nödgas gå utan kläder.  Lasse fästade deras
uppmärksamhet på, att de för det första nu redan mitt i vintern gingo
halvnakna och att de sålunda, när våren kom, måste for hettans skull
gå alldeles nakna, antingen de ville eller inte.

Sedan sålunda man såg sig tryggad mot brist på mat, kläder, husrum,
bränsle och vatten, återstod endast att finna sig.  Och de funno sig.
Men ett råd gav Lasse dem att de icke skulle stanna på en fläck utan
sprida sig kring ön.  När de hade någon gemensam angelägenhet, skulle
han låta sammankalla dem medelst en lur, som han nog skulle veta att
anskaffa.  Och så skildes de åt för den dagen, sedan Lasse blivit
utropad till hövding och som sådan hållit ett tal, däri han uppmanat
dem att äta, dricka och vara glada, ty nu hade de kommit till en av de
Lycksaliges öar, därom var intet tvivel, och han önskade bara han hade
professor Rudbeck här på tu man hand, så skulle han nog haft honom att
äta upp sin Atlantica med skinnpärmar och allt.

Om natten tog var och en kvarter under några löv, upphängda på
trädgrenar.

Men följande morgon sammankallade Lasse sina närmaste vänner,
kaptenen, Peter Snagg och läkaren.  Sedan de genom att skaka på en
dadelpalm förskaffat sig frukost, upptog Lasse vissa viktiga frågor,
dem framtiden skulle säkrast komma att besvara.  Första frågan ställde
han till läkaren skulle de kunna leva utan köttmat och salt?  Läkaren
trodde, efter allt vad han läst i reseböcker, att de icke skulle ens
tåla att äta köttmat under ett så varmt klimat, och vad saltet
beträffade, så innehölle frukterna så mycket salter, att detta ej mera
skulle bli nödvändigt.

Under överläggningen härom hörde de ett skrik från närmaste buskar.
En man framfördes, blek som ett lik, och med tydliga tecken av
förgiftning.  Vid anställt förhör kom det i dagen, att han, driven av
begär efter kött, hade med en sten dödat en fågel, vilken han försökt
uppäta, men genast blivit angripen av äckel och kolik.  Läkaren
ordinerade honom att icke vidare äta kött, och dämed var den viktiga
frågan avgjord.

Andra frågan framställdes av Peter Snagg, om införandet av offentlig
gudstjänst, mantalsskrivning och lagliga myndigheter.  Han kände
människornas ondska, och när dessa många odågor gått sysslolösa en
tid, skulle man snart se huru deras samhälle skulle komma att störas
av ofrid.  Han föreslog därför, att kyrkans handbok, av vilken han
räddat ett exemplar jämte ett av lagboken, skulle genomgås.

Lasse invände, att nu då alla anledningar till tvister, nämligen brist
på mat, kläder och husrum, voro undanröjda, även brotten skulle
upphöra.  Vem ville stjäla, då han hade fullt upp för dagen och icke
behövde samla.  Vem ville mörda, då ingen anledning till avund
förefanns, då ju alla voro lika rika och lika mäktiga?  Vem ville göra
inbrott, då inga hus funnos att bryta sig in i?  Vem ville begå
barnamord, då barnen hade fullt upp med mat, och ingen behövde frukta
att falla samhället till last?  Han ville på försök ta lagboken och gå
igenom några punkter, de första bästa.

Lasse slog upp lagboken och läste:

- Primo: jordabalken!  Den kunna vi saklöst stryka, eftersom vi inga
jordägare ha.  Är det gillat?

- Ja, svarade de församlade.

- Secundo: Ärvdabalken!  Vad skall man ärva?  Ett fikonlöv eller ett
skal av en kokosnöt!  Strykes?  Va?

- Ja, måste församlingen svara.

- Tertio: Byggningabalken!  "Kapitel 1.  Huru tomt till by skall
läggas, och ägor skiftas.  Kapitel 2.  Huru å tomt skall byggas!"  När
nu inte alls skall byggas eller skiftas, så stryka vi den balken
också, eller hur?

- Ja, svarade församlingen.

- Kvarto: Kyrkobalken!  Eftersom vi ingen kyrka ha, så få vi stryka
den med?

- Ja, svarade församlingen.

- Kvinto: Missgärningsbalken!  Faller väl av sig själv, på grund av
vad jag anfört om stöld, rån och mord, då anledningarne bortfallit.

- Ja, svarade församlingen.

- Sexto: Giftobalken!  Vill församlingen uppskjuta den frågan, tills
framtiden givit några erfarenheter?  Ty giftas hänger ju ihop med
jorden, och när ingen egendom finnes, finnes intet äktenskap.

- Ja, svarade församlingen.

Men Peter Snagg opponerade.

- Nu, avbröt Lasse, ha vi sålunda strukit hela lagboken, och det
återstår bara pärmarne!  Dem ska Peter Snagg få som ett minne, eller
hur?

- Ja, skrattade församlingen, men Peter gav sig icke.

- Veto!  skrek han.  Hur skall ett samhälle kunna äga bestånd utan
lagar?

- Hör på, Peter, svarade Lasse.  Lagarne äro gjorda för att avhjälpa
samhällets brister, ett samhälle, som icke har några brister, behöver
inga lagar!  Är det rätt?

- Det är rätt, svarade församlingen.

- Men Peter Snagg, återtog Lasse, han vill hellre ha ett bristfälligt
samhälle med lagar än ett fullkomligt utan lagar.  Nu tog Peter ordet.

- Jag lämnar frågan om den borgerliga lagen, därmed må nu vara hur
det vill, men ett samhälle utan religion kan icke bestå!

- Gott, sa Lasse, det har du rätt i!  Vi måste ha en religion!  Men
låtom oss undersöka, om den gamla religionen duger för våra nya
förhållanden!  Vill församlingen låna mig sina öron en stund?

- Ja, svarade församlingen.

- Jag börjar från början, sade Lasse, eller med syndafallet.
Människorna gingo nakna i lustgården och arbetade intet.  Gott!  Så
åto de med olydnad av kunskapens träd och blevo utdrivna kring jorden
att arbeta!  Nåväl!  Vi ha återfunnit paradiset, men ett paradis utan
något kunskapens träd.  Vi kunna sålunda icke synda, om vi också ville
det aldrig så gärna.  Och om vi också gjorde det, så kuma vi varken
utdrivas, ty vi ha ingenstans att ta vägen, ej heller tvingas att
arbeta, ty vi ha ingenting att arbeta med.  Alltså förfaller
syndafallet och kan icke ha någon tillämpning på nuvarande
förhållanden.  Erkännes det?

- Ja, svarade församlingen och rev sig i huvudet, men kaptenen
kastade av sig skjortan och gick ner till stranden för att bada.

- Alltså, fortfor Lasse, efter intet kunskapens träd finnes, finnes
ingen synd, efter ingen synd finnes, behöves ingen försoning och
därmed faller hela läran.  Gillas det?

- Demonstreringen gillas, sade Peter, men människans medfödda behov
av en religion kan icke utrotas.

- Erkännes, svarade Lasse, men om det vore ett medfött behov att gå i
kyrkan och spela orgor, så skulle detta behov finnas hos alla folk.
Nu fanns det icke hos de vilda folken, alltså vore behovet att sova i
kyrkor, spela orgor, sätta upp psalmnummer och ta upp kollekt icke ett
medfött behov, utan ett förvärvat.  Gott!  Vad man förvärvat kan man
också förlora.  Få se, om vi icke förlora behovet att få ovett av en
supig präst, att ge bort sista kon, när prästen skall läsa högt över
ett lik, och så vidare, få se bara, säger jag.

Doktorn följde kaptens exempel och gick ner till sjöstrand.

- Det är alldeles för hett att tala teologi, sade han.

- Men, invände Peter Snagg, nådemedlen, helgdagarne, dessa sköna
stunder av salig ro!

- Nådemedlen kunna icke utdelas, emedan vi icke ha någon ordinerad
präst.

- Men, svarade Peter, man kan låta ordinera en.

- Nej, sa Lasse, då måste man ju ha en biskop, och det ha vi ingen.
För övrigt ha vi intet vin, ty jag har icke sett någon vinranka.

- Vad det sista beträffar, invände Peter, som redan badade i svett,
så kunde vinet ersättas av kokosmjölk, ananas- eller fikonsaft.

- Omöjligt, sade Lasse, ty då måste man förfalska textera.  Märk
noga: Jesus sade till sina lärjungar: Jag är vinträdet och I ären
grenarne, han sade icke: Jag är kokosträdet och I ären nöten, eller
jag är ananasen och I ären taggarne, eller jag är fikonet och I ären
löven.  Börjar man nu att förfalska texten på ett ställe, så måste man
förfalska alltihop.  Sålunda ha vi icke heller bröd.  Då skulle man få
ta en pisang och en ananas och ändra formuläret till: Tager och äter
denna pisangen - - -

- Nej, sa Peter, nu börjar det bli för varmt.  Nu går jag och badar,
går du med?

- All right, sa Lasse, och så lämna vi teologien!  Och så gingo de
och badade.

:::: afventyr/12_03.html ::::

De lycksaliges ö
TREDJE KAPITLET

Ett år hade gått.  Av allt vad man fruktade hade intet inträffat.
Vintern var lika varm som sommarn.  Årstiderna skilde sig endast från
varandra genom de olika produkter, som frambragtes, och efter dessas
mognadstid hade Lasse upprättat en kalender.  All enformighet i maten
hade även därmed undvikits, och man befann sig vid bästa hälsa.
Sålunda hade man fyra årstider på tre månader vardera: Pisangen,
Brödfrukten, Dadeln och Kokosnöten.  Med Pisangen eller Januari-Mars
följde ananas och orange, med Brödfrukten: April-Juni följde
jättesmultron och fikon, med Dadeln: Juli-September kommo persikor och
körsbär, med Kokosnöten: Oktober-December följde aprikoser och
mullbär.  Därjämte gjordes oupphörliga mellanslag med meloner,
granatäpplen, majs, ärter, bönor, så att matsedeln alltid var ny och
kunde varieras i oändlighet.  Som ingen arbetade och värmen var stark,
kunde man endast äta föga.  Och alldenstund skeppskosten bestått
huvudsakligen av salt föda, utgjorde frukterna en långvarig kur mot
skörbjuggen, och genom denna kur blev ätandet av de vegetabiliska
ämnena småningom en vana.  Några enstaka försök med köttätning
straffades med magsjukdomar.  En gammal supare hade funnit på att låta
kokossaften jäsa till rusdryck, men han blev så sjuk, att han icke
gjorde om det och ingen annan heller.  Med dessa enkla födoämnen
mildrades passionerna, och endast vänliga ord talades.  Avund kunde
icke uppstå, då alla hade det bra, och inga oordningar förekommo.
Ilskan och hatet gingo bort, och "det var alldeles för varmt" för att
man skulle vilja bråka, sade kaptenen.  Sedan man vant sig av med
kläder, vilka också fallit sönder, vande man sig att gå halvnaken, och
slutligen klädde män och kvinnor sig blott med ett skörte av fint
flätade löv.  Barnen gingo alldeles nakna.

För att fördriva tiden uppfann man lekar, bollspel, vandringar,
simningar, roddturer, och särskilt visade barnen stor lust att klättra
i träden, i vilken bragd de snart vunno stor färdighet.  Likaså hade
Lasse inrättat fyra stora fester, en vid varje årstids infallande.
Och det var med oskrymtad glädje man gick att hälsa varje ny
skördetid, ty glädjen att få omväxling i födan var verkligen mycket
naturlig.  Då samlade man sig och lekte en hel dag.  Män, kvinnor och
barn dansade omkring ett stort bål av de nyplockade frukterna, och
förstlingarne offrades åt den allgode Givaren, såsom redan Abel och
Kain offrat åt Herren, och detta bruk funno alla, till och med Peter
Snagg, vara både vackert och bibliskt.

Peter Snagg hade gjort ett försök att bilda en frikyrka och ville läsa
en predikan för dem, men allting föreföll så kostligt, och när han bad
för överheten och krigsmakten, så fanns det icke alls någon
tillämpning.  Och vid syndabekännelsen kunde ingen enda vara
uppriktig, ty han hade inga synder att bekänna.

Endräkt, frid och ro vilade över hela samhället, alla hårda ord
upphörde begagnas, och man tilltalade slutligen varandra med smeknamn.
När ett barn föddes, blev stor glädje, och det upptogs i samhället
under lekar och sånger såsom en gåva av naturen, vars värde icke fick
det råa bivärdet av kapital i föräldrarnes hand, och icke heller togs
såsom en börda eller ett straff.  När en yngling och en flicka ville
föda barn tillsammans och bli vänner, förkunnade de det för Lasse, som
genast firade den glada tilldragelsen med en fest, utan att de båda
unga inskrevos i någon bok eller avtvungos några löften att lyda
varandra, så att om den ena ville äta fikon och den andra pisanger,
kunde ingen lag tvinga dem att äta detsamma.  Som icke heller några
rum funnos att städa, inga kärl att diska, så behövde icke hustrun
vara sin man underdånig, och skillnad till säng och säte var
obligatorisk, emedan det varken fanns säng eller säte, utan bara en
lövhög under ett träd.

Allting var sålunda så fritt, otvunget och enkelt som möjligt, och
mödrarna behövde icke övervaka sina döttrar, ty de behövde varken
frukta att mågar skulle ta döttrarna för pengar eller att döttrarna
skulle gå och få barn, ty det ansågs som en stor välsignelse att få
barn, och tillståndet, i vilket flickan befann sig, när hon var med
barn, kallades därför också "välsignat".  Det fanns blott en enda sak,
som störde friden på denna Lycksalighetens ö, det var minnet av det
förflutna, vilket isynnerhet steg upp under drömmarne.  Sålunda hörde
man ofta de sovande skrika under sömnen.  En gammal smed drömde ofta
om ankarsmedjan och kände fångvaktaren väcka sig med en spark i sidan.
En tunnbindare, som stulit, emedan han hade för många barn, drömde om
nätterna, att barnen skreko efter bröd, och när han vaknade och såg
solen lysa på de alltid bärande träden, grät han av glädje och föll på
knä och tackade Gud för allt gott; men så kom tanken på framtiden över
honom.  Då hjälpte inga tröstegrunder.  Detta var det eljest så
lyckliga samhällets demon: tanken på framtiden.  Då de sågo huru gott
de nu hade det, kunde de ej utan bävan tänka på, hur de skulle kunna
få det igen, om till exempel ett fartyg kom och hämtade dem.
Hemlängtan hade däremot ingen enda av dem anledning att lida av, ty
bakom dem låg antingen tukthuset eller krigstjänsten, och det längtade
ingen efter.  Minnet av det förflutna och fruktan för framtiden voro
sålunda de spöken, som störde deras sälla ro, och både läkaren och
Lasse funderade hit och dit på ett hjälpmedel, men utan framgång.  Men
vad de ej kunde påfinna, det påfann slumpen.

En dag hade smeden gått ut i skogen för att svalka sig efter en
sömnlös natt.  I en klippreva hittade han en buske, som bar blåa bär
och vilken han ej sett förut.  Han tog några i näven och åt.  De
smakade icke vidare gott, men han fästade ingen vikt vid det.  Och så
gick han hem, det vill säga till den buske, där han hade sin lövhög
för natten.  Där råkade han hustrun.  Smeden var vid ett strålande
lynne och pratade tok.

- Jag tror du tagit en tår på tand, sa hustrun, som ännu hade minnen
av det förflutna.

- Vad är det för slag?  sa smeden förvånad.

- Brännvin!  sa hustrun och klatschade med tungan.

- Brännvin?  Det har jag aldrig hört talas om, vad är det för slag?
sa smeden förvånad.

- Minns du inte vad det var, så minns du säkert, att du satt i finkan
i Karlskrona!

- Karlskrona!  jag förstår dig rakt inte, min gumma!

- Då har du förlorat minnet, sa gumman.

Och det var just vad smeden hade gjort, och därmed var upptäckten
klar.  Läkaren samlade genast in bären och gav hela sällskapet att äta
mot sömnlöshet, som han föregav, och alla åto, läkaren också, men
Lasse lät sina bär falla på backen, ty, tänkte han, man vet inte vad
man kan lära av det förflutna, och framtiden känner ingen.

:::: afventyr/12_04.html ::::

De lycksaliges ö
FJÄRDE KAPITLET

Tre år hade förflutit efter landstigningen, då Lasse en dag reste
längst ut på ön för att än en gång undersöka dess resurser för
framtiden och utröna, om den kunde tåla vid den starka folkökning, som
de sista två åren visat sig.  Han hade en liten kanot, på vilken han
paddlat sig upp för bäcken under bananernas täta lövvalv och kommit in
i landet några mil.  Trött av rodden steg han ur båten och tog sin
frukost under ett körsbärsträd, varpå han lade sig ner att sova.

Han hade icke väl blundat många minuter, förrän han vaknade vid ett
prassel uppe i bananen, under vars grenar han lagt sig.  Han spejade
upp mellan löven och fick längst upp i toppen se en apa, som han
tyckte, vilken satt på en gren och med långa naglar pillade kärnor ur
bananens skidor, vilka han sedan inforde i munnen, som var överväxt av
ett långt skägg.  Lasse blev orolig, ty detta var en oväntad
konkurrent, vilken nog skulle, om han, som troligt var, hade sällskap,
göra dem stor avbräck.  Han beslöt att locka apan till sig och
antingen fånga honom eller döda honom med en sten.  Han gick bort och
sökte sig en melon av största, gulrödaste sorten och med denna i ena
och en sten i den andra handen nalkades han trädet där apan satt.

Först började han smacka med tungan: apan lystrade och kastade en
banan i huvudet på Lasse.

- Coco, fortfor Lasse och visade melonen.

Men apan svarade icke utan rände ända upp i trädets topp, vilken böjde
sig under tyngden som en sprättbåge.

- Coco, min gosse, lockade Lasse, kom hit, skall du få något gott.

Men Coco kom inte, utan slog bakut och bar sig oanständigt åt, så att
Lasse icke hann undan, utan skummande av raseri bröt ut: Tusan
djävlar!  Tusan djävlar!

Vid dessa ord satte sig Coco på en gren och tycktes gripen av djup
rörelse.  Han skrapade näsan mot en bark, och tårarne pärlade ner för
hans skägg.  Lasse hörde honom sucka, men höll sig ännu på
vederbörligt avstånd.

- Hör du, din hundra djävul, vill du inte komma ner och smaka på min
melon, din hundra djävul!

Apans rörelse syntes tilltaga, och Lasses blev icke mindre djup, då
han hörde en mänsklig röst uppe ifrån bananen.

- Hemlandstoner, fosterjord och vänner, mina ögon gråta över din säd,
aldrig har Norröna tunga klungit så ljuvligt i mina öron, och mitt
hjärta är fyllt såsom ett kärl, såsom en kalebass, när
eftersommarsolen fyller den med mjölk och kärna!

- Jag tror, ta mig fan, det är pastor Axonius, utbrast Lasse.  Och
med ett: jag är densamme, störtade prästen ner ur bananen, och i en
enda lång omfamning lågo de båda landsmännen vid varandras håriga
bröst, badande i prästens tårar.

- Hur i Herrans namn har ni kommit hit?  blev nu Lasses första fråga.
Vi vräkte ju er i sjön, eller hur?  Har någon valfisk uppslukat er och
sedan spytt er i land?

- Jag är icke spydd i land, sade prästen, men jag är simmad i land.

- Berätta, berätta, sade Lasse.

Prästen torkade sina tårar med ett pisanglöv och satte sig på en sten.
Därpå började han berättelsen.

- Som i en dröm minns jag nu, sedan du, jag säger du efter som vi
träffas så här, sedan du erinrar mig därom, att jag blev kastad i
sjön, orsaken minns jag ej.

- Å, den var nog tillräcklig, ratio sufficiens, som Aristoteles
säger.

- Vem är Aristoteles!  frågade prästen.

- Aha, tänkte Lasse, han har också ätit av bären!  - Dra på bara och
låt Aristoteles vara, sade Lasse.

Prästen fortfor: Sedan jag summit omkring en obestämd tid, minns jag
att jag kände botten under mina fötter, varpå jag vandrade i land på
en ö, som liknade denna.  Sedan jag ätit bär och druckit vatten, lade
jag mig att sova.  När jag vaknade, kände jag ett egendomligt lugn och
en frid, som jag ej erfarit förut.  Naturen var mig som en öppen bok,
och sammanhanget mellan skapelsen och skaparen föreföll mig så enkelt.
Jag kände, att det låg något mörkt förflutet bakom mig, men jag visste
ej vad det var.  Mitt huvud var lätt, och inga grubblerier tyngde mig.
Glad i hågen, som jag aldrig förr varit, vandrade jag inåt ön.  Jag
hade icke kommit långt på min väg, förrän jag såg en man, som låg på
knä framför en avgudabild, vilken han tillbad.  Haha!  tänkte jag, jag
har kommit i hednaland, ty mina tankar voro ännu likasom uppblandade
med gamla dunkla föreställningar.  Utom mig av raseri över att se en
sådan själens låghet, som kunde krypa för en bild av mänskohänder
tillverkad, tog jag en sten och slog ner avgudabilden.  Då skulle du
ha hört på!  Mannen skrek och rev sitt hår och kallade mig hedning.
Sedan han lugnat sig, frågade jag vilken religion han bekände.  Han
svarade, att han bekände den milda Nicæanska läran.  Som jag icke
kände den, fick han förklara sig.  Det var den dummaste lära jag hört
talas om.  Den hade också bara med fyra rösters övervikt blivit
antagen på det stora mötet i Nicæa.  Jag bad att få en förklaring på
vilken gud de dyrkade, och om det fanns mer än en gud!  Nej!  svarade
han, de dyrkade den ende sanne guden!  Gott, svarade jag, då dyrka vi
samma en.  Men vad hade han då med avgudabilden att göra, som var
upphängd på en galge?  Jo, det var guds son!  Det var en dålig gud,
vars son lät hänga sig, menade jag.  Då svarade han, att det där
förstod jag inte.  Jag medgav det villigt, men han uttryckte den
förhoppningen, att när den helige ande skulle få makt med mitt hjärta,
skulle det nog bli mig bättre.  Den helige ande, ni ha sålunda tre
gudar?  Han svarade, att djävulen ännu styrde mig, men när jag kom ur
hans klor, så skulle det bli bättre.  Haha!  Ni ha fyra gudar!  Och är
det djävulen, världsförsten, som regerar mig, då skall jag be att få
hålla mig till honom.  Hade han (som regerade mig) skapat den sköna
världen med alla dess härligheter, och vore han världsförsten, då
skulle jag bekänna honom.  Och jag föll ner på min ansikte och tillbad
världsförsten.  Men då upphov mannen ett anskri och kallade samman en
hel skara av sina anhängare.  De bundo mig till händer och fötter.
Därpå ledde de mig till ett litet besynnerligt hus med en galge på
taket.  - Vem bor här?  frågade jag.  - Här bor gud, ty det är guds
hus, svarade en av de svarte, ty de voro alla svartklädda.  - O, min
gud, världens förste, utropade jag, slå deras fräckhet med din åska!
Du, som bor över himlarne och har solen, månen och stjärnorna till din
fotapall, du skulle bo i detta ruckel!  - Nu kom den äldste av de
svarte och ville tala vänligt med mig.  Han sade, att nicæanska läran
var mildhetens lära, och därför ville han vinna mig med mildhet.  Han
frågade mig, om jag ville älska en jude, som lidit och dött för denna
lära.  Därpå svarade jag nej, emedan jag för det första icke kände
någon jude, och för det andra icke ville älska någon annan än gud.  Då
blev han ond och sade, att jag skulle fara till helvetet.  Som jag
trodde, att helvetet enligt hans milda lära skulle vara ett gott
ställe, svarade jag: med nöje!  - Huru, utbrast han, du vill fara
till helvetet?  - Ja visst, sa jag.  - Då förde de mig in i guds
hus!  Vid dörren stod en man med en sparbössa och ville ha pengar.
Jag frågade, om han visade sin gud för pengar!  Då kom en tjänare och
slog mig i huvudet med en käpp.  Jag bad honom vara mild mot mig, ty
jag skulle just nu taga kännedom om mildhetens lära.  Därpå förde de
fram mig till en stor tavla.  Den föreställde helvetet.  Överst syntes
en gammal vresig man med ett långt skägg, över honom en duva, vid hans
fötter ett lamm, däromkring en hel hop andra avgudar med vingar, och
under dem helvetet.  Det såg alls icke lockande ut.  En hop svarta
avgudar med tänger knepo män, kvinnor och barn på de ömtåligaste
ställen och vräkte dem därefter i en eldbrasa.  - Det var styggt, sa
jag, och jag greps av ett blint nit att omvända alla dessa olyckliga
från deras avguderi.  - Är detta den milda nicæanska läran, frågade
jag, och är helvetet på detta sätt, då vill jag icke vara nicæanare!
- Och så föll jag på knä och bad för dem!  O, gud, världens skapare
och uppehållare, se ner i dessa olyckliges hjärtan och rör deras hårda
förvikade sinnen...  Men längre hann jag icke, förr än jag blev
kullkastad och utburen.

Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke ville tro på
nicæanska läran.  Jag frågade hövligt den äldste, om icke deras milda
lära hade något mildare straff för en brott som mitt.  Man svarade
nej.  Bålet var rest och iklädd en dräkt med skamliga bilder av
världsförsten, vilken hade horn i huvudet och räckte ut tungan, tänk,
sådana hädare!  fördes jag upp på vedtraven.  Under avsjungande av
sånger och hållande avgudabilder framför mig, beredde de mig att dö.
Jag hade aldrig trott, att sådana vilda människor kunde finnas på
havets öar.  Nå, stunden var inne, och jag trodde att det var slut.

Då mulnade himmelen och ut ur molnen slog en blixt, flere blixtar, ner
i guds hus, ner bland avgudabilderna.  - Sen I, sen I, ropade jag,
gud slår ner sitt eget hus!  Tron I ännu att han bor därinne!  - De
svarte skingrades, jag slet mig lös.  Sedan jag vid stranden tagit en
båt, flydde jag till havs, ty hellre omkomma av guds hand än av dessa
hedningars.  Och nu är jag här, och nu vill jag uppmana er att med mig
draga ut och omvända dessa hedningar till den enda sanna läran.

Lasse hade med uppmärksamhet avhört prästens sällsamma berättelse, men
mot slutet hade han med än större uppmärksamhet haft sina ögoa fästa
på vulkanen, som i fjärran sände ut ett svagt rökmoln.

- Låtom oss gå hem först och tala vid våra vänner, sade han, innan vi
draga ut på omvändelsetåg.

De gingo ner i båten och rodde hemåt under lärorika samtal om olika
slag av hedningar och om mänskliga villfarelsernas uppkomst.  När de
kommo hem, var himlen redan förmörkad av rök, och svaga dån hördes i
fjärran.  Oro rådde bland alla, och man visste icke vad man hade att
motse.  Prästens återkomst väckte ingen vidare uppmärksamhet, ty man
hade annat att tänka på.  Hela natten vakade man och arbetade med
båtarne, vilka man varit nog försiktig att gömma och hålla i
beredskap.

Himlen var röd som eld och de som klättrade i träden, för att samla
proviant, kunde se vad de gjorde vid vulkanens sken.  Hela följande
dagen fortfor man att fylla båtarne med vatten, frukter och löv, ty nu
hade man både hunger och köld att befara.  Dånet tilltog och marken
gungade.  På tredje dagen hördes åskknallar, och ut ur vulkanen bröt
som ett vattenfall av smältande glödröd lava.

Nu störtade alla i båtarne, och med sorg, gråt och suckar lade man ut
från De lycksaliges Ö, där den alltgivande naturen hade fött dem och
klätt dem under tre år, där de levat i ro och sällhet, utan kiv och
nit, och som de nu måste lämna för att gå okända öden till mötes.

När de kommit ut på havet, började ön sjunka.  Träden stego ner under
vattnet, och topparne vajade för vågen.  De lägre kullarne sänkte sig
så småningom, slutligen började även vulkanens kägla att brännas av
vågsvallet.  Varje sjö, som slog ner i kratern, sprutades upp som ett
ångmoln, rödfärgat av den glödande lavan, blåfärgat av det brinnande
svavlet och grönt av koppar och andra metaller, som smältes nere i den
väldiga ugnen.

Och så försvann De lycksaliges Ö för de olyckliges åsyn, som nu
lämnade sig vind för våg att gå döden eller kanske något ännu värre
till mötes.

:::: afventyr/12_05.html ::::

De lycksaliges ö
FEMTE KAPITLET

När våra resande efter fem dagars kringflackande på havet äntligen
fingo ett land i sikte, voro de nästan alldeles medtagna av köld.  Det
nya landet, som nu öppnade sig för deras blickar, tycktes vara ett
fastland eller åtminstone en ofantligt stor ö.  När de stego i land,
voro deras matförråd uttömda, och de kastade sig med glupskhet över en
massa musslor, som voro uppkastade på stranden, och av denna traniga
föda återvunno de småningom kroppsvärmen.  Landet syntes hava ett mera
kallt klimat, och av alla de härliga fruktträden från De lycksaliges Ö
syntes ej ett spår.  Av bok, ek, björk, och längre uppåt bergen av
tall och gran, utgjordes skogen.  Hungriga som de voro, försökte de
att äta bokens och ekens ollon, men de mättade icke och smakade
dessutom vidrigt.  Men mellan träden sprungo harar, rådjur, vilda
getter och får, och i buskarne smattrade tjädrar och orrar.  De insågo
sålunda genast att här gällde leva av jakt och fiske, och att man så
fort som möjligt måste skaffa sig varma kläder av djurens skinn, om
man icke ville frysa ihjäl.

Lasse utlyste genast ett stort möte och kastade fram följande plan.

Första dagen fick var och en gå på stranden och nära sig med musslor
samt uppsöka grottor och ihåliga trän för natten.  Men de, som funnit
en grotta eller håla, skulle omedelbart därpå skaffa musslor och
vatten åt några av dem, som förfärdigade pilbågar att skjuta djuren
med, ty hela deras tid vore strängt upptagen.  Såsom förberedande
arbete till bågtillverkningen påbjöds letandet av vassa stenar, vilka
borde tjäna som knivar.

När natten föll på, hade man ej kommit längre än till samlandet av
vassa stenar, och man kröp in att sova i hålor, grottor och under de
upp- och nervända båtarne.  Följande morgon började arbetet med
pilbågar, sedan likväl en och annan gjort försök att med kastade
stenar döda ett och annat djur, vilkas hudar genast avdrogos och
begagnades som kläder åt de minderåriga barnen.  När så ett antal
bågar på tredje dagen voro färdiga, drogo männen på jakt, och även de
kvinnor, vilka ej voro havande eller hade barn att bevaka.  Detta var
i nödens sista stund, ty alla de musslor, sista stormen uppkastat,
voro förtärda.  Jaktbytet var icke stort.  Prästen och smeden, som
råkat sikta på samma hare, kommo i delo om vem som dödat den och
skulle ha slagits, om icke Lasse trätt emellan och avgjort saken, så
att de fingo dela bytet.

- Nu börjas slagsmålet, sade Lasse för sig själv, och uppträdet
gjorde ett dystert intryck på de närvarande.

Man måste äta djuren råa, vilket var vidrigt.  Men vid måltiden, som
nu anställdes, kommo alla havande kvinnor och de kvinnor, som fått för
barnens skull stanna hemma, och begärde att också få äta.  Ingen ville
dela med sig.  Då måste Lasse ånyo träda emellan och ålade varje man,
som var far till de födda eller ofödda barnen, att av sitt byte dela
med sig åt kvinnorna.  Men det var rent omöjligt att få reda på
fäderna, ty under de tre åren på De lycksaliges Ö hade män och kvinnor
blandat sig med varandra utan att hålla reda på faderskapet.  Tvist
uppstod.  Lasse måste åter gå emellan.  Och sedan han delat man och
kvinnor i två hopar, bad han varje kvinna välja en man.  Sedan måste
varje kvinna lova högtidligt att icke pläga umgänge med någon annan
man, så länge mannen skaffade henne och hennes barn mat och kläder.
Detta funno de alla vara mycket billigt.  Men Peter Snagg, som alltid
skulle opponera, framkastade den frågan, vad mannen skulle göra, om
kvinnan var otrogen, varpå Lasse svarade, att han skulle upphöra ha
skyldighet att försörja henne, det vill säga ha rätt skilja sig från
henne eller köra bort henne, ty naturen hade icke ämnat att den ene
skulle betala den andres nöjen med sitt arbete.

- Och så ha vi äktenskapet färdigt igen, tänkte Lasse för sig själv.

Alla halvvuxna barn fingo av de uppätna djurens ben göra sig
metkrokar, och med snodda gräs som revar kunde de börja fiska något
smått.

Så levde det unga samhället ett ganska mödosamt liv en tid bortåt.
Vintern var grym i grottorna, ty man hade ännu icke någon eld.

När våren kom, märkte man med förskräckelse, att jakten började
minska.  Färderna blevo allt längre och längre in i skogarne, men man
fick i dess ställe sova borta och att släpa hem bytet var ett tungt
göra.  Tvisten om bytet började bli allmännare och friden var störd.
Då i rättan tid, när samhället hotade att störta samman, kom en dag
pastor Axonius hem till byn med den så länge efterlängtade eldstenen.
Det var ett stycke svavelkis.  Men han var avundsam om upptäckten.
Och Lasse, som ensam hade minnet i behåll, ingick kompanjonskap med
Axonius om skatten.  De hade länge sett, huru folket varit missnöjda,
de hade märkt, huru en viss ovilja mot den mödosamma jakten uppstått
och alla längtade tillbaka efter de sälla dagar, då ingen behövde
arbeta.  Jäsningen var allmän och hågen att undandraga sig arbetet
gick som en synd genom hela samhället.  Lasse och Axonius, som hade
fullt upp att göra med att påfinna förbättringar i bågars
förfärdigande, kläders tillverkning och tvisters slitande, hade icke
mycken tid med jakten, varför de måste tigga sin mat av de andra,
vilka endast med ovilja lämnade ifrån sig av sitt.  Tiden var inne, då
de skulle slippa tigga, då de mot en stor tjänst, som de gjorde
samhället, kunde fordra som återtjänst att bli födda och klädda.
Vintern nalkades och behovet av eld blev kännbarare än någonsin.

Lasse sammankallade allt folket.  Därpå framställde han för dem
nödvändigheten att draga åt skilda håll och uppsöka nya jaktmarker.
Detta kunde endast ske genom att föra bostäder med sig, ty att finna
en grotta varje kväll var osäkert.  Om man därför kunde bo i flyttbara
tält, vore frågan löst.  Men för att kunna bo i tält, måste man ha
eld.  Den som kunde skaffa eld när som helst, den vore den nya tidens
störste man.  Pastor Axonius hade av naturgudarne fått högre insikt i
naturens hemligheter än alla andra, och Lasse hade genom att begagna
pastorns vetande tillsammans med honom upptäckt ett sätt att få eld.
Nu frågade han samhället, om de ville föda honom och pastorn mot att
de fingo eldstenar.

Församlingen svarade med ett skallande ja!

Därpå lät Lasse göra ett bål.  Kastade ett mårdskinn över prästens
huvud och ett rävskinn över hans skuldror.  Därpå mumlade han, vänd
mot solen, som han hälsade som eldens källa, några hebreiska ord,
vilka prästen besvarade med några obegripliga sådana.  Därpå befallde
han folket falla på knä.  Så slog prästen eld, och bålet stod i ljusan
låga.

- Nu, sade Lasse med hög röst, har ett nytt tidevarv ingått.  Med
elden kunna vi vandra landet runt, och jaktens byten skola aldrig
tryta.  Hell, hokus, pokus, baraschit, baraj, Mahomet!

Och allt folket dansade som rusiga omkring den sköna brasan.  Men
prästen, som man ville tillbedja, återvände hastigt till grottan, där
han gömde sig.

Sedan Lasse tagit löften av alla att de vid vissa tider skulle komma
med tribut, utdelade han eldstenar och befallde folket genast göra sig
talt, skifta sig i fem hopar och draga sina färde.  När de behövde
mera eld, skulle de komma igen.

På sju dagar hade de tälten färdiga, och så drogo de sina färde ut i
skogarne, men med tillsägelse att, utom när de kommo med eldskatten,
varje år en viss dag vid vintersolståndet, då dagarne började ökas,
sammanträda så många som de kunde och med en väldig brasa fira solens
återkomst och eldens upptäckande.  Dessutom förklarade Lasse, att
pastor Axonius genom sitt intima umgänge med gudarne vidare ej kunde
ha den äran att se dem så ofta som förut, likasom denne härmed genom
Lasse gav tillkänna, att han icke vidare kändes vid namnet Axonius
utan ville helt enkelt kallas Uffka, en ord av djup betydelse, vars
egentliga mening Lasse ännu icke kommit underfund med, ty det var så
djupt att det behövdes sex mansåldrar för att utgrunda det.  Och så
drogo de sina färde.

Men Lasse ocn Axonius eller som han numera kallades Uffka, vilka icke
behövde jaga, sutto hemma vid brasor och smorde kråset.  Som de hade
mera mat än de kunde äta, mutade de snart några karlar och kvinnor,
vilka icke heller hade lust att ränna omkring i skogarne, att dessa
skulle vårda deras eld, steka deras mat och sy deras kläder.

- Nu ha vi herrar och tjänare också, sade Lasse för sig själv, få se
nu hur det här skall sluta.

:::: afventyr/12_06.html ::::

De lycksaliges ö
SJÄTTE KAPITLET

Tiden larvade fram, och Lasse satt i godan ro och tog sin tribut.  Men
följande år efter det stora offret väntade han förgäves, och
hungersnöden var nära.  Då utsände han Uffka klädd i en lång rock
gjord av korpfjädrar för att kunskapa och avskrämma de uppstudsige
deras tribut.  När Uffka återkom, var han sönderriven och illa
tilltygad.  Folket trodde icke längre på honom och de behövde icke
längre Lasses eldstenar, sedan Peter Snagg upptäckt var de funnos att
få.  Men Lasse hade annat i beredskap, ty han var en klok man och hade
minnet i behåll.  Att sammankalla stammarne lönade sig icke numera,
utan han gick att uppsöka Peter Snagg och hans stam, ty han ville slå
honom på hans egen mark och i vittnens närvaro.  När han äntligen
efter en ansträngande dagsresa hade kommit till Snaggska tältbyn, gick
han fram och hälsade Peter vördnadsfullt, och efter erhållet enskilt
samtal hade de ingått ett kompanjonskap om en ny uppfinning.  Stammen
sammankallades och Snagg höll följande tal.

- Jägarlivet har icke varit utan sina ansträngningar och olägenheter.
Ibland hade de haft överflöd på kött, så att det legat och ruttnat
bort, ibland brist.  Svaga försök att genom torkning bevara av
överflödet hade visserligen blivit gjorda, men bristfälliga metoder
hade gäckat deras förhoppningar.  Nu hade emellertid Peter Snagg och
Lasse Hulling hittat på en hemlig sten, som kunde bevara kött, fisk
och hudar mot förrunnelse.  Följderna av denna tidevarvets största
uppfinning voro oberäkneliga.  Nu kunde man jaga på vissa tider och
sedan sitta i ro, och att sitta i ro var dock livets största, renaste
och säkraste njutning.  Ville nu stammen giva Lasse och Peter tribut,
skulle de få deras uppfinning.

Ett dundrande ja blev svaret.

Peter utdelade därpå en vit söndergrusad sten, som kallades salt, och
uppmanade folket att varje vecka komma och hämta sitt förråd mot
avlämnande av tribut.  Och så återvände Lasse hem igen.

Men tributen blev icke så riklig, ty kapten Skägg hade hos sin stam
redan infört metoden att röka köttet, vilket gjort honom till
tributtagare, och Skäggarne ville icke ha något salt.

Efter saltets införarade började man få bättre om tid och bli
stillasittande.  Men nu var man så van vid sträng sysselsättning, att
man fick tillfälle att uttänka nya uppfinningar.  Så hade till exempel
läkaren, vilken var tributtagare av en stam, hittat en röd metall,
vilken med lätthet lät bulta sig och med stor fördel användes till
pilar.  Metallen var ingen annan än kopparen, och med dess införande
gick jakten ändå lättare, varförutom man gjorde sig knivar och yxor,
varmed träd fälldes.  Men nu blev ett letande efter koppar överallt.
Den kunde icke finnas på.  De andra stammarna sände bud till doktor
Gadd och bådo få reda på kopparns fyndort.  Han nekade att delgiva
hemligheten, men sålde knivar och pilspetsar mot salt och eldstenar,
på vilka han hade brist, men han höll priset så högt, att de andra
stammarne blevo onda, och en vacker dag bröt smeden Knip, vilken var
hövding för en stam, in i hans by och tog doktorn och hans stam till
fångar.  Doktorn och hans folk bådo om sina liv och fingo verkligen
behålla dem, mot att de arbetade åt smeden och hans folk, eller blevo
deras slavar.

Men uppskrämd av den hotande faran hade Lasse, som även var avundsjuk
på smeden och kaptenen, gått ut och letat en ny metall, som var
vassare än kopparn och icke böjde sig för hugg, och med sina järnpikar
och yxor beväpnade han sin stam, som nu gjorde smedens och kaptenens
stam till sina fångar.  Men nu fick Lasse mer att tänka på än han
någonsin drömt om, ty det var svårt att föda och regera så många
människor på en fläck, och jakten hade avtagit.  Man måste vara
betänkt på nya födoämnen, vilka man kunde ha under ögonen och icke
behövde springa efter i skogen.  Han lät till den ändan fånga uroxar,
får och getter, vilka bundos vid träd ute på ängarne och vilkas mjölk
och kött efter behag kunde tagas, och nu hade han ett herdefolk under
sitt välde.  Men om vintern måste djuren fodras och till den ändan
ladugårdar och lador byggas samt hö insamlas.

Men snart ledsnade man vid den enformiga födan, och gamla minnen från
den glada tiden på De lycksaliges Ö började förnimmas i magarne.
Lasse, som väl använt sin tid, hade upptäckt ett par gräsarter, vars
frön krossade och ältade med mjölk voro en läcker spis.  Därjämte hade
han funnit plantor med tjocka rötter, vilka voro beska, när de växte
på mager jord, men söta, när de växte i fet.  Som han icke hade plog
eller tämjt dragare, lät han fälla skog och bränna.  I askan sådde han
sina gräs- och rovfrön, och därmed var åkerbruket i gång.  Alla
stammar följde icke genast exemplet.  Men några gjorde det.  Men med
skogens fällande och brännande försvann vildbrådet.  Klagomål över den
farliga röken läto höra sig från grannarne, vilka även började få
känna smaken på de odlade örterna, men icke ville lämna jakten eller
förstöra skogarne.  De gjorde därför då och då små infall på Lasses
område och kunde icke erkänna hans äganderätt så långt, att de medgåvo
honom rätt att genom svedjande förstöra landet och jakten.  Lasse
måste utdriva dem med vapenmakt, men under det folket var i krig,
kunde de icke arbeta.  Därför måste de andra föda och kläda dem, medan
de voro ute och skyddade åkrarne.  Sålunda påbjöd Lasse en allmän
skyddsskatt

Nu började man emellertid bygga hus och hade uppgivit all tanke på att
stryka omkring.  Men behaget att få sitta stilla var dyrköpt, och
Lasse hade numera aldrig en glad dag, ty han fick oupphörligt sitta
och slita tvister och hitta på lagar och förordningar.

:::: afventyr/12_07.html ::::

De lycksaliges ö
SJUNDE KAPITLET

Sederna blevo allt råare.  Det rörliga livet i skogarne hade haft
något upplivande på sinnena och omöjligheten att spara villebrådet för
längre tid gjorde mänskorna generösa.  Nu när man kunde gömma, blevo
mänskorna giriga ocn småaktiga.  De jägarstammar, som ännu rörde sig i
närgränsande skogar, ansågo det vara en neslig sysselsättning att röva
mjölken av korna, den naturen anvisat åt kalvarne, och några ädlare
sinnen beslöto en gång att med våld hindra detta slags djurplågeri.
Jägarne föraktade länge dessa "kalvar", som de kallade dem; men ändå
mer föraktade de dem, när de fingo åse en, slakt, då under de råaste
handgrepp de bundna djuren utan tecken till motstånd nerstuckos och
blodet avtappades.  Det var en syn så vidrig för jägarne, vilka sällan
sågo dödskampen och aldrig en blodsutgjutelse.  Peter snagg, som var
chef för jägarne, kunde icke nog uttrycka sin sorg ocn sitt förakt
över råhetens framsteg.  Värre blev det, när man började bränna
skogarne och människorna började äta "gräs som djur".  För det första
ansåg Peter, att skogarnes förstörande komme att fördärva jorden,
vidare ansåg han fånigt att odla gräsfrön, då sådana ofantliga ytor
upptagas av torra strån!

- Vilket snuskigt, eländigt, förfäat folk utbrast han, då han såg
dem, böjda över hackan och spaden, gå ocn påta i jorden, som, när hon
givit en skörd, måste gödas med spillning.  Så långt har råheten
kommit, att de äta träck!  Släpa de inte ut sådan ur ladugården på
åkern, och släpa de inte sedan in säden, som vuxit upp ur den, i
ladorna.  Fy raggen, ett sådant folk!  Och så bygga de täta stugor av
bjälkar, som inte luften kan komma in i; och där sätta de sig ner och
stinka och elda, så att när de kommer ut i friska luften, så må de
illa.  Och så få de aldrig se annat av världen än sina brända
åkerlappar och sina kära träckhögar utanför ladugårdsknuten.  Tänk,
vad de skola bli kvicka och trevliga av en sådan sysselsättning!

Lasse, som ännu någon gång sammanträffade vänskapligt med Peter,
brukade disputera med honom och invände alltid, att åkerbruket gjorde
människorna fredliga, ty den som hade sin gröda under bar himmel, den
aktade sig för att få ovänner, som kunde ta bort hans skörd, medan han
sov.

Men Peter invände återigen, att en människa, som ägde något, den kunde
aldrig sova lungt och skulle alltid leva i oro för att mista.  Och,
fortfor han, huru bunden vid jorden skulle han icke känna sig, huru
svårt skulle han icke ha att skiljas från detta eländiga livet, då han
lämnade sina ägodelar vind för våg.  Ett slagregn, en hagelskur, ett
nerbrutet stängsel kunde ju när som helst tillintetgöra arbetets
frukter.  Ett räddhågat släkte skulle av allt detta komma att uppstå,
ett slaviskt, förfäat folk skulle han få av dessa jordpåtare, vilka
till sist skulle ingro i den föreställningen, att världen bara bestod
av deras jordlappar.

Lasse fick snart se följderna.  Trälarne, vilka voro dyrfödda och
svåra att bevaka, måste frigivas.  Dessa drogo strax till skogs och
svedjade.  Och snart var hela Lasses provins upptagen av åkerbrukare.
Tvister om skogslotter och betesmarker uppstodo.  Den enas kreatur
gingo in och trampade ner den andres åkrar.  Då blev ropet på en
överenskommelse allmän, och Lasse fann sig nödsakad att åter krypa
fram med lagens första balk, eller jordabalken, varigenom var och en
erhöll äganderätt till den jord han tagit för sig.  Men snart insåg
man, att lagen icke åtlyddes.  Man måste sålunda uppfinna straff.  Som
redan överbefolkning hotade att inställa sig, och fängelser skulle ha
blivit en orättvis skatt för de oskyldige, och som därjämte alla
önskade komma i fängelse för att få mat och husrum, utan att behöva
arbeta, fann man det enklast att döda lagbrytarne.  Livet var ännu
icke någon så orimligt kärt, ty vid jämförelsen mellan det nuvarande
och det förflutna sköna livet på De lycksaliges Ö tyckte man i
allmänhet att livet var en börda.  Dödsstraffet antogs sålunda med
jubel och Missgärningsbalken var åter införd.

Men nya förvecklingar hotade.  Lasse såg att sakerna började krångla
ihop sig, men att reda ut dem var icke möjligt, återstod bara att gå
på som man börjat.

Efter ett par års förlopp, under ideliga gräl och lagstiftningar om
stängselskyldigheter, om vattendrag, som några stängt med kvarnar,
varigenom fisket för andra förstörts, om vägars upptagande på andras
mark, då den ena icke kunde komma till sitt utan att köra över andras
mark, och mera sådant, hände en dag, att en boende eller bonde, som de
nu kallades, vilka slagit sig ner omkring åkrar och betesmarker, helt
hastigt avled.  Han efterlämnade hustru och sex barn, varav tre söner
och tre döttrar.  Alla ville de ta gården, men den kunde inte
söndersmulad föda alla, och Lasse ville hellre ha en bonde än sex
torpare, därför måste Lasse ta upp gamla Ärvdabalken, varigenom äldste
sonen dömdes sitta vid gården och underhålla modern.  De övriga
syskonen fingo gå ut i världen och söka tjänst.  Varnade av detta,
började de andra bönderna bli mera försiktiga vid framfödandet av
barn, och man såg sedan sällan att en bonde födde mer än två barn, ty
ingen ville ha sina barn till tjänare.  Men nu började av dem, som
redan voro födda och för vilka icke jord fanns att tillgå, en klass
missnöjda uppstå.  De voro mycket farliga, ty som de icke ägde något
att förlora, fruktade de ingenting.  De drogo till skogarne, ty de
kunde icke finna något skäl, varför de skulle gå och slava åt andra,
som togo frukten av deras arbete.  Lasse stängde sig inne i många
dagar med prästen och försökte utfundera ett skäl varför några skulle
arbeta och andra äta, men de kunde icke finna något.

Emellertid, när nu jorden icke fick styckas, hände så ibland i goda
år, att skörden blev så stor att överskott uppstod, och bonden hade
mer av en sort än han kunde äta upp.  Då fann han på att byta med
andra av deras överflöd, och snart visste man precis på vilka tider
och orter man kunde träffa dem, som hade något att byta.  På
marknadsplatserna träffades man, och dit kommo jägarne med sina
skinnvaror, med salt, fisk och vildbråd och bytte dem mot säd, ost,
smör och boskap.  För att underlätta bytet uppfann man att begagna
plåtar av zink, vilka stämplades med siffror och gingo som bytesmedel.
Men när på detta sätt rikedomar begynte samlas, blev avunden hos de
lottlösa och arvlösa så stor, att de slogo sig på rov och plundring.

Nu var samhället ytterst hotat och Lasse måste ta och värva en här med
beständiga krigare av dessa nya missnöjda, varigenom den gamla hären
än mer ökades och nya skatter måste påläggas.  Bönderna betalade gärna
skatten, bara de voro skyddade.  Men dessa odågor, som sutto i det
nybyggda tornet, åto, drucko, spelade och dansade.  Ingenting hade de
att göra och fingo därigenom en känsla av att de vore för mer än
jordpåtarne.  Deras seder voro råa och de hade icke respekt för Lasse.
De drogo ut på vägar och stigar och plundrade de bytande, när de kommo
från marknaden.

Länge hördes ett dovt missnöje från bönderna, vilka ej hade lust att
föda tyranner åt sig.  Dödsstraffet skrämde ingen, ty de väntade sig
alla att efter döden få komma tillbaka till De lycksaliges Ö, och de
gingo till döden som till ett kalas.  Lasse var nu nödsakad att hitta
på något, som skrämde dem för döden.  Och han behövde icke söka länge.

Uffka, eller förre pastor Axonius, som nedsjunkit i ett slags fädvala,
väcktes nu upp och sändes ut att predika den politiska eller
helvetesreligionen.  Denna sköna lära förnämsta punkter utgjordes av
följande: alla människor, som icke fått jord, äro uslingar, Gud har
skapat dem, men de voro olydiga, och olydnad mot överheten är den
största synd, därför skulle också alla, som icke fått jord och icke
ville arbeta åt andra, efter döden komma till helvetet, där de skulle
stekas levande i evighet.  Denna orimlighet gjorde i början intet
intryck på folkets oförvillade sinnen, men vanans makt är stor och så
småningom lyckades Uffka genom målade tavlor skrämma kvinnorna för
döden.  Detta var första steget.  Men krigarne bara nojsade med
prästen och voro oförbatterliga.  Slutligen måste Lasse använda en
annan metod med dem.  Han mutade dem.

Landet indelades i län, över vilka en krigare sattes som chef.  Nu
hade man tämligen styr på bönderna, ty varje länschef hade ett torn
och en garnison.  Men dessa chefer utövade ett gränslöst förtryck över
bönderna och hittade också på att ta skatt av varje handlande, som
drog igenom deras område.  Denna skatt kallades tull och uppgavs vara
för att skydda handeln (mot "beskyddarnes" röverier nämligen).

Så gick det "framåt" med framåtskridandet.

Lasse hade gift sig och fått barn.  Hans utgifter ökades och han måste
ta upp nya skatter.  Men då klagade bönderna.  De hade själva så många
barn att föda, sade de, att de ej ville föda andras, och pojkar och
flickor gjorde barn alldeles ohejdat.  Lasse såg sig tvungen att
införa en ny institution, varigenom personer, som ej ägde jord eller
egendom, förbjödos att vid stort straff göra barn.  Och för att hålla
sträng kontroll på dem, som födde barn, ålades var och en som ville
gifta sig att anmäla detta hos Uffka, som först skulle ge dem en
duvning i helvetesläran, vilken varje manbar yngling och giftasvuxen
flicka måste avlägga ed på.  Föräldrarne klagade och jämrade, men det
hjälpte inte, ty krigsmakten avgjorde numera alla samvetsfrågor i
första och sista hand.  Därtill kom en annan omständighet.

Kvinnorna, vilka ställt sig under mannens beskydd för sina barns
skull, hade därigenom kommit i ett beroende av männen, som närmade sig
något tjänarens.  Hon gjorde alla smärre sysslor inomhus och
systrarne, som voro arvlösa, passade upp på bröderna.  Som emellertid
varje bondpojke, vilken ville gifta sig, fruktade att komma i dåliga
omständigheter på grund av ökade utgifter, höllo flickorna på att bli
ogifta.  Föräldrarne hittade då på att ge dem en morgongåva och
slutligen att ge dem halv arvsrätt.  De som hade stort arv blevo
sålunda lättare gifta än de som hade litet.  Härigenom höllo
egendomsägarne ihop emot dem som ingen jord ägde, och sålunda uppstod
en jordadel bredvid, men under det råa våldets eller tjuvadeln.

Men tjuvadeln voro oroliga herrar, hos vilka glada minnen från
jägartiden ännu levde, och för att ha något att roa sig med slogo de
under sig de få jaktmarker, som ännu funnos kvar, och bönderna
förbjödos att bära vapen.  En annan uppfinning, som dessa tjuvar även
gjorde och vilken väckte alla bönders rättmätiga harm, bestod i att
tämja vargar, vilka dock aldrig blevo tamare än att de lydde sina
herrar, men beto alla andra.  De föregåvos vara för jaktens skull, men
voro egentligen till för att skydda tjuvgodset, medan tjuvarne sovo
rusets sömn.  Detta tjuvarnes kompanjonskap med vilda djur retade
bönderna ofantligt, men numera hade de icke något hopp om att göra
sina röster hörda.

Slutligen började herrarnes jaktlystnad taga riktningen mot varandra,
och de gjorde små utfall mot varandras torn.  Bönderna blevo alltid de
lidande, ty deras åkrar trampades ner av herrarnes hästar, ty herrarne
hade även ingått förbund med dessa i krafter dem överträffande djur.
Bönderna, som voro vapenlösa, förmådde intet mot beväpnade män och
vilda djur.  Men de klagade hos Lasse.  Denne, som sett sakerna allt
mer intrassla sig, fann icke på annan råd än att beväpna bönderna och
med deras hjälp och sitt eget krigsfolk tukta herrarne.  Och så gjorde
han.

Därpå återstod endast att ta steget ut, och han lät utropa sig till
hövding över alla hövdingar eller kung.  För att ge mera glans åt
företaget ställde han till en stor kröning.  Klädd i en röd
vargskinnspäls med igelkottsskinn och en bävermössa med fjädrar av
nötskrikor, lät han ute på en stor äng smörja sig med tjära omkring
munnen av Uffka, varpå hela folket måste avlägga en ny ed på
helvetesläran och svärja på att Lasse var sänd av Gud, och att
dynastien Hulling härstammade från Japhet Noaks son, varför alla de
andra tornhövdingarne skulle vara honom undergivna och ge honom skatt.
Detta senare var ingen svårighet för dem, ty de lade bara en ny skatt
på sina bönder.  Och sålunda var Lasse I av ätten Hulling smord till
konung med Guds nåde.  Men för att ge mera värdighet åt konunganamnet
lät han skriva sig: Lasse I Hugo, av Hulling von Japhetson.

Nu inträdde en tid av tämligt stort lugn.  Helvetesläran hade nämligen
gripit omkring sig och fruktan för döden var så stor att få brott
begingos.

Men en ny klass av icke-jordägare hade uppstått.  Några av dessa, som
numera icke kunde få fritt ströva omkring, ty det var straff på att
ströva numera, några av dessa hade slagit sig ner omkring
länschefernas torn och gjorde kläder och skodon åt den lata
garnisonen.  De fingo måttlig betalt, men åtnjöto chefens beskydd, det
vill säga: de fingo betala skatt för att de arbetade åt lättingarne.
Men människornas sinnen voro redan så förvirrade, att de stackars
skräddarne och skomakarne icke genomskådade detta bedrägeri, och genom
helveteslärans införande hade fruktan för döden blivit så stor, att
man hellre levde till vad pris som helst, under vad tryck som helst
och under vilka förödmjukelser som helst, än man ville våga på att dö.
Men skomakarne och skräddarne skulle också äta och dricka, och omkring
tornet växte ingenting.

Bönderna måste sålunda föra in mat till dem mot utbyte av kläder,
skodon och pengar.  Men herrarne byggde en mur, som hägnade ett område
omkring tornet, och i muren satte de en port, vid porten en skrivare,
ty man hade redan länge haft skrivare, vilka togo betalt av bonden för
att han fick föra in och sälja.  Bönderna kunde icke forstå, varför de
skulle betala för att de hade besvär att föra in mat till stan, och
ingen annan förstod det heller, men "det var så skrivet".

Slutligen gingo en dag några klipska handelsmän upp till Lasse och
satte i honom att åkerbruket skulle förfalla, om bönderna reste in
till städerna och schackrade; därför åtogo de sig att köpa upp av
bönderna mot det att de betalade en viss skatt till "bävermössan", så
kallades nu Lasse.  Han gick in på förslaget, men då vägrade bönderna
sälja.  Hungersnöd uppstod i staden och bönderna ålades vid livsstraff
att sälja åt köpmännen.  Då satte bönderna i ondska så högt pris på
sina varor, att Lasse genast lät skriva taxor, som satte pris på
böndernas boskap och spannmål, och nu var stadens och tjuvarnes
framtid garanterad och frid och lycka härskade under fem långa
månader, varav Lasse av sina krigare fick namnet Lasse Fähuslås,
emedan han själv liksom hade nyckeln till bondens fähus, som han
öppnade och stängde efter behag.

:::: afventyr/12_08.html ::::

De lycksaliges ö
ÅTTONDE KAPITLET

Friden var dock endast skenbar och ingenting att lita på.  De gamla
bönderna, vilka varit med om det helas uppkomst, hade visserligen
ingen respekt för Lasse, som de en gång varit du och bror med, men nu
hade han makten att skydda dem med krigsmakten, de voro trötta på bråk
och gåvo sig.  Vad skulle man göra?  frågade de sig, och när ingenting
var att göra, vände man sig att tiga och lida.

Men det gick icke lika lätt att tämja det unga släktet, som icke ville
lyda varken far eller mor, ännu mindre främmande personer.  Förgäves
sökte Uffka skrämma dem med helvetet.  Deras tankar voro ännu friska,
så att de genomskådade det orimliga i hela lögnhistorien och skranade
åt Uffka.  De blevo vilda och obändiga, tålde icke sitta i de osunda,
illaluktande stugorna, utan rände omkring i skog och mark och sökte
äventyr.  Föräldrarne piskade dem, men gossarne satte eld på stugor
och höstackar och rymde till skogs.  Samhället var denna gång
allvarsamt hotat och någon föreslog på allvar, att man skulle snöpa
varannan pojke, för att för framtiden skaffa sig arbetare.  Men Lasse
avstyrkte denna onaturliga åtgätd.  Han hade en annan metod, som han
sparat i det längsta, emedan han själv ogillade den både för dess
naturvidrighet och omänsklighet, då han ju som ung genomgått samma
kur, vars minnen ännu spökade för honom såsom det ohyggligaste han
upplevat.  Varje by skulle hålla ett straffrum, där barnen skulle
under sex år hållas instängda och varje dag under halv svält och med
pisk av käpp vänja sig vid slaveri, och genom att år ut år in höra
helvetesläran och en ny moral, som Lasse och Uffka uppfunnit,
småningom få innötta i sig den vördnad och lydnad de icke av naturen
voro skyldiga sina herrar.  Metoden var i hög grad samvetslös, men
hade samma verkan som en kastrering.

Någon tid åtgick visserligen till läroböckers utskrivning, men man
hade för mycket att vinna för an icke offra tid och omtanke åt den nya
inrättningen.

När verket var färdigt, visade det sig också, att ändamålet var
vunnet.  Barnen inlåstes tidigt om morgonen, och det första de lärde
sig var att tiga.  Detta var det viktigaste av allt, ty nu behövde
icke överklassen, som den kallade sig, emedan "Gud" satt dem över
underklassen, frukta någon kritik av underklassen.  Det andra var att
lyda: det vill säga att göra andras vilja och icke ha någon egen.
lnspärrningen av många barn i ett rum hade en lysande framgång, ty den
osunda luften förstörde hälsan, och med hälsans försvinnande försvann
kraft och vilja.  Men vanan att tiga, det vill säga förtiga sanningen,
framkallade en olägenhet som man ej beräknat.  Barnen uppfunno
nämligen, att man genom att svara ja, där man skulle svara nej,
förskaffade sig fördelar, såsom belöningar, eller frihet från straff,
och därföre började lögnen blomstra.  Lydnaden framkallade å sin sida
falskhet.  Barnen ansågo det vara orätt att hålla en kamrat, medan
läraren piskade honom, men de handlade emot vad de ansågo vara rätt
och vände sig småningom att handla emot sin övenygelse.  De, som ljögo
bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor
och honungskakor, de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och
blevo utan mat.  Därmed var grunden lagd till uppfostran.  Lasse
häpnade ibland över resultaten, men vad skulle han göra, då han en
gång givit sig ut på den hala isen!

Emellertid hade barnpiskarne svårt att utfylla den långa lärotiden med
bara käppen och man måste hitta på nya läroämnen.  I skolan lärdes
numera, utom lögn och falskhet, en hel hop osanningar, som under det
gemensamma namnet "moral" piskades i de bleka och sjukliga barnen.
Den första moralen hette: Gud har skapat bönder och hantverkare att de
skola arbeta åt dem som icke vilja arbeta.  Andra moralen: Du skall
vara nöjd med din lott!  (Att uppfylla detta bud var icke svårt för
dem som hade den avundsvärda lotten att slippa arbeta, men för dem,
som hade den hårda lotten att arbeta, var den omöjlig.) Tredje
moralen: Du får icke para dig, om du ej äger tolv tunnland jord eller
Uffkas tillstånd.  (En stor pojke, som invände, att den moralen borde
haft följande lydelse: Du måste ha varit med och huggit för dig tolv
tunnland jord för att kunna få para dig!  blev satt i en mörk
kallare.) Fjärde moralen: Du får icke taga av andras egendom.  (En
flicka, som menade att hon mindes när hennes far tog sin egendom av
allmänningen och att hennes far därför borde straffas, blev genom sex
par ris övertygad om att hon hade orätt.) Femte moralen: Du får icke
döda någon!  (En minderårig, som frågade om med det också menades
Lasse och bödeln, vilka dödade alla, som icke ville döda jägarfolket
ute på skogarne, blev satt i stocken.) Sjätte moralen: Du får icke en
gång tänka, att det som nu är, kan vara dåligt.  (Detta var den
finaste av alla moraler, ty den dödar all tanke och därmed
oppositionen i dess frö!)

Men det hjälpte ändå ej.  Ungdomen hycklade och ljög, men ibland bröt
sanningen fram och då hotades samhället igen.  Man blev så led vid att
leva, an man lät arbete och allt gå vind för våg: man svalt själv, men
då började också överklassen svälta och fara illa och det gick inte
an.  Fruktan för helvetet upphörde, ty man ansåg, att man redan hade
ett helvete på jorden, och värre kunde man lnte få.  Lasse och Uffka
funno sig snart i den nödvändigheten att vidtaga några tidsenliga
förändringar i helvetesläran, och nu började prästerna mera tala om
himmlelens kommande glädje för alla som lidit och haft svårt i livet.
Att några oppositionsmakare därvid framkastade förmodanden, att Lasse
och överklassen, som haft det bra, skulle följdriktigt konama till
helvetet, inverkade icke på saken, ty oppositionsmannen brändes på bål
och deras frågor lämnades obesvarade.  Men utsikten att komma till
himlen slappade tukten, och man måste hitta på nya medel.  Och nu
narrade Lasse fram några odågor, som icke ville arbeta, att de skulle
göra visor till underklassens upplysning.  Och nu kommo en skara
poeter.  De klädde sig illa, ehuru de icke behövde det, ty de fingo
lön på stat, men de skulle genom sitt yttre inbilla underklassen, att
de voro utgångna ur de "djupa leden".  De gingo omkring och sjöngo om
att livet var så härligt, att man borde tro alla människor om gott,
att alla Lassar, Uffkor, lanschefer, föräldrar, målsmän och
uppfostrare voro så snälla och ville underklassens väl, att allt
missnöje med att några arbetade och några åto upp endast var avund och
dålighet, att när var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad
oss möter; att jordarbete och hantverk icke var arbete, utan att det
sanna arbetet, det tyngsta arbetet, det hade Gud lagt på styrelsen,
krigsmakten och Uffkorna, att man måste ta världen som den är (även
sådan den blivit genom Lassars och Uffkors skälmstycken).  Det där tog
skruv.  Man lärde sig först visorna utantill och så sutto de i öronen
och så gingo de in i tankarne.

Men snart visade det sig, att underklassen också började begagna visor
för att dundra mot överklassen.  Lasse såg med fasa det hotande
molnet, men han hade icke för ro skull lärt av det förflutna.  Han lät
först försöka med att ge vissångarne lön på stat.  Det hjälpte till en
tid, men man blev överlupen med vissångare, som ville ha lön, och
skatterna ökades.  Då, när ingenting annat hjälpte, såg han sig bragt
till den hårda nödvändigheten att inrätta ett kotteri.  Sjutton av de
värsta vissångarne utvaldes och förklarades vara ofelbara.  Alla andra
som ville göra visor förklarades odugliga.  Därmed var saken hjälpt.
Folket, som betalade de sjutton för att de fingo ovett av dem, vande
sig snart i skolorna att betrakta de sjutton som ofelbara och alla
andra betraktades som odugliga.  Och därmed nedtystades alla missnöjda
vissångare, ty ingen ville naturligtvis gå där utan att få åtminstone
beröm av de sjutton, och det gjorde, att sedermera alla visor kommo
att sjungas på samma ton.

När nu skolorna ökades och svårigheten att få moralböcker åt alla blev
stor, måste Lasse sent omsider, ty han fruktade i det längsta släppa
lös en sådan farlig uppfinning, uppsätta ett tryckeri.  Men för att
icke den farliga inrättningen skulle vändas mot honom och hans verk
lät han säna den under kunglig uppsikt.

Det första alstret av det kungliga boktryckeriet var en
Tryckfrihetsförordning.  I det hemliga sällskapet De Missnöjda hade
man en afton sammankomst på en höskulle, just då den nya
Tryckfrihetsförordningen utkommit.  Paul jägare hade fått ett exemplar
och skulle uppläsa detsamma till underkastande av granskning.  Man
satte sig i ordning för att lyssna.

Paul började läsa Tryckfrihetsförordning.  § 1.  Varje medborgare har
full frihet att yttra sig i tryck!

- Hurra!  svarade De Missnöjda.  Leve friheten!

§ 2, läste Paul, den rena evangeliska helvetesläran får icke, såsom
varande av Gudi, underkastas obehövlig kritik.

- Å!  sade De Missnöjda.  Det var just den som skulle först av allt
kritiseras.

§ 3, läste Paul, varje skriftställare vare skyldig yttra sig
berömmande om Lassar, Uffkor, länschefer, krigare, skrivare och
barnpiskare, och deras vänner och bekanta.

§ 4.  Sällskapet för inbördes beröm eller de 17 ofelbare äga att
undertrycka varje skriftförsök riktat mot moralen.

Här avbröt Rudolf kolare: låtom oss erinra vad som menas med moralen!

Paul jägare erinrade: Moralen, det är 1:o att alla bönder och
hantverkare äro födda att arbeta åt Lasse, Uffka o.s.v., 2:o att ingen
får para sig under tolv tunnland jord eller Uffkas tillstånd.

- Nog, nog, ropade De Missnöjda, vi minnas det alltför väl.
Fortsätt!

§ 5.  Ingen, utan Sällskapet för inbördes berom, får yttra sig om en
avliden Lasse.

§ 6.  Varje medborgare har full frihet att yttra sig i tryck!  De
Missnöjda skildes med fast beslut att begagna sig av den nya
tryckfriheten vid första bästa tillfälle.

Barnpiskarne voro de första, som fingo tryckfrihetens alster, och
Moralboken trycktes i tusentals exemplar, uppspikades i stugorna och
utdelades bland underklassen, ty överklassen, som uppfunnit
Moralboken, de kunde den utantill förut.

Men Lasse blev trött och gammal, och han kände sitt slut nalkas.
Sedan han sammankallat tvåtusen krigare, lät han dem välja
tronföljare.  Och se, valet föll på hans son, vilken genast hyllades
under namn av Lasse II Axel.  Lasse grät av rörelse över ett sådant
storartat bevis på folkets kärlek mot hans hus, och han begagnade ett
osökt tillfälle att föreslå det bävermössan och stolen skulle bli
ärftliga inom hans släkt.  Som missnöje härmed förspordes bland
länscheferna, uppträdde Uffka och vädjade till folket, som stod långt
bort i skogen bakom krigarne.  Folket, som hatade krigarne och icke
hört annat än att dessa svarat nej, ropade naturligtvis ja, och nu
måste krigarne giva sig.  Lasse tackade för detta nya bevis på folkets
kärlek, och han ansåg detta rop från "de djupa lederna" såsom om Gud
själv talat, ty Folkets röst är Guds röst, och Lasse II skyndade att
antaga det lika vackra som osanna valspråket: Folkets kärlek näst min
lön!

Lasse, som skakats av så många skiftande rörelser, lade sig mätt av år
och ära på dödsbädden.  Sedan han förlåtit alla sina fiender deras
brott och sedan han av Uffka mottagit försäkran om himmelen, insomnade
han.  Alla de 17 ofelbare skrevo berömvisor om hans dådrika levnad,
och Uffka höll ett liktal med text: salige äro de döda, de som i
Herranom dö.  Lasse II torkade sina tårar och besteg tronen.

:::: afventyr/12_09.html ::::

De lycksaliges ö
NIONDE KAPITLET

Lasse II Axel var en mild herre, som icke älskade krig, utan tyckte om
civilisation och vetenskap.  Hans första regeringshandling blev att
låta skriva Lasse I:s historia.  De 17 ofelbare grepo verket an och de
lyckades åstadkomma ett mästerverk av bestående värde.  Lasse kallades
däri Den Store, och detta med skäl, ty han hade grundlagt det nya
Samhällsskicket och hade alltid haft folkets välfärd som sitt högsta
mål.  Men sällskapet De Missnöjda skrevo en annan historia om Lasse,
där han rätt och slätt kallades "Den dumma Hullingen".  De förklarade
att han var den som infört det nuvarande slaveriet med närande och
tärande, med skatter på de arbetande och skattefrihet på lättingarne.
Att han förstört ungdomen genom införandet av fängelser och
barnpiskare, att han var en åsna och att hans samhälle var fånigt.
Boken konfiskerades och brändes jämte författarne, varpå Sällskapet
för inbördes beröm utsatte ett pris på 6 skålpund zink åt den som
författade det vackraste äreminnet över Lasse I Hugo, kallad Den
Store.

Som emellertid Lasse II Axel insåg, att missnöjet med samhället icke
kunde undertryckas i rappet, lät han författa en rikshistoria, i
vilken med stöd av Lasses, fadrens, efterlämnade exemplar av Rudbecks
Atlantica, till fullständig evidens bevisades, att nuvarande rike
verkligen var det fullkomligaste av alla riken och att detta var i
själva verket Atlantica eller De lycksaliges Ö.  Den ö, som deras
förfäder hade bebott och där de inbillat sig att de voro sälla, hade
aldrig funnits.  Den var bara en De Missnöjdas uppfinning för att göra
folk missnöjda.  Och nu infördes av en barnpiskare en ny lärobok, som
kallades Det Närvarandes Berömmelse eller Det fullkomligaste av
Samhällen.

Emellertid hade en massa skrivarbarn och krigarbarn vuxit upp.  För
att likasom vid kungavalen undvika split och söndring infördes den
vanan, att sysslorna blevo ärftliga, men emedan skrivare och krigare
parade sig obehindrat utan tolv tunnland jord, ty de stodo
naturligtvis över lagen, som de stiftat, så var landet snart
kringsvärmat av överklassbarn, som ej hade syssla.  De föddes av
staten på stipendier eller belöningar, belöningar för att de icke
behövde stjäla eller mörda och åt så många som möjligt inrättade man
sysslor.  Men som de sysslolösa hade svårt att göra ingenting,
uppfunno de varjehanda knåp, mer eller mindre idiotiskt.  En tog sig
för att samla knappar, en annan samlade kottar av gran, tall och en;
en tredje skaffade sig ett stipendium för att resa ut i världen.  Den
sista hade hemkommit efter att ha upptäckt ett utdött språk, som han
funnit på trätavlor.  Som nyckeln till språket medföljde, var det lätt
att dechiffrera, och upptäckaren, som kallade språket
Schoscho-språket, var mycket stolt över att kunna ett språk, som ingen
annan kunde.  Den som samlat knappar hade fått ihop en förfärlig
samling.  Som han icke visste var han slutligen skulle bevara dem,
erhöll han ur statskassan medel att bygga ett hus för samlingens
inrymmande.  Här satte han sig att ordna knapparne.  Det fanns många
sätt att indela dem: man kunde dela dem i kalsongknappar, byxknappar,
rockknappar o.s.v., men vår man hittade på ett mera artificiellt och
därför mera svårt system.  Men för detta behövde han hjälp.  Han skrev
först en avhandling om Nödvändigheten av Knapparnes Studium ur
Vetenskaplig synpunkt.  Därpå gick han in till Skattkammaren med en
inlaga anhållande om en Professorsplats i Knappologien, samt två
amanuensplatser.  Ansökan beviljades, mera för att skaffa sysslolösa
något knåp än för själva saken, vars värde man ännu icke kunde bedöma.
Som mannen, han hette Hylling (man trodde han var född av en Hulling
utan Uffkas tillstånd), händelsevis hade två oäkta söner, vilkas
upp-piskningshjälp han ej hade råd att betala, behövdes
amanuensplatserna ej anslås lediga.  Hylling skulle snart förvåna
världen med det första fullständiga vetenskapliga system.  På två år
hade han utarbetat det och det var ett underbart jätteverk, ty under
dess klasser kunde alla världens knappar inordnas.  Systemet hade
följande utseende:

KNAPPAR

Zink       Koppar      Tenn      Järn      Ben      Trä

Med hål:   -           -         -         -        -

1:a klass: Med 1 hål                  o.s.v.
2:a klass: Med 2 hål
3:e klass: Med 3 hål
4:e klass: Med 4 hål

Utan hål:

1:a klass: Utan 1 hål                 o.s.v.
2:a klass: Utan 2 hål
3:e klass: Utan 3 hål
4:e klass: Utan 4 hål

Med öglor:
 a) runda öglor                       o.s.v.
    æ) räfflade
    ß) oräfflade
 b) ovala ögglor
    æ) räfflade
      1) korträfflade
      2) långräfflade
    ß) oräfflade
      1) vakant
      2) vakant

Det väckte ett oerhört uppseende.

Men den, som samlat kottar, ville icke vara sämre, och han överraskade
snart världen med ett stort artificiellt system, i vilket alla kottar
indelades i 67 klasser, 23 familjer och 1500 ordningar.

Nu hade man länge varit betänkt på att utsträcka undervisningskurserna
och som man ansett orättvist att underklassens barn fingo lära sig
lika mycket som överklassens, beslöt man inrätta ett universitet.  Man
hade redan tre vetenskaper: Schoscho-språket, Knappologien och
Kottologien, vilka vetenskaper hädanefter blevo obligatoriska.  Men
som de bemedlade bondbarnen och hantverkarbarnen också sände sina barn
till universitetet, inrättades kolloquier eller enskilda samtal, i
vilka endast överklassens barn fingo tillträde, och utan vilka man ej
kunde ta examen.  Krånglade sig däremot någon gång en underklassens
barn igenom examen, så fick han därföre icke en syssla, ty sysslorna
voro ärftliga.

Lasse II Axel dog, det kunde man icke hindra, men erhöll efter döden
namnet Lasse den Vise.

:::: afventyr/12_10.html ::::

De lycksaliges ö
TIONDE KAPITLET

Sonen, som nu besteg tronen, kallade sig rätt och slätt Anders VII, av
vad anledning vet man ej, men man tror att det var för vissa
historiska förutsättningars skull.  Under hans regering uppstodo de
sköna konsterna.  En bagargosse stod nämligen en dag och knådade deg,
han skulle göra en kuse, men han gjorde i dess ställe en get.
Professorn i Schoscho-språket, som händelsevis gick förbi fönstret där
gossen stod och arbetade, fick upp ögonen för hans stora anlag och lät
honom göra en get av lera i stället för av deg, och brände den sedan i
en ugn.

Med målarkonstens uppfinning förhöll sig annorlunda.  Man hade länge
observerat i en viss instängd trakt av ön att en mängd sysslolösa
kolargossar togo kol och ritade på stockarne.  Först ritade de
oanständigheter, men sedan ritade de av allt vad de sågo.  Man trodde
först det var en slags mani eller idioti som brutit ut, ty det var
verkligen kuriöst att se en hop ynglingar ränna omkring som skator och
rita av allt vad de sågo.  De ritade av bord, stolsben, hus, träd,
stenar, morötter, skottkärror, hundar, kattor, allt möjligt som de
fingo fatt i.  Förgäves sökte föräldrarne få dem att överge de där
grillerna och göra nytta, men det var omöjligt.  De gräto och sade att
de hellre ville svälta och dö än de läto bli att rita av.  Det var
verkligen en mani.

När saken kom inför Anders, blev han först mycket ledsen, ty han
älskade sitt folk såsom endast en furste kan göra det.  Han lät sedan
spärra in dem i ett hus, där de ohejdat fingo ägna sig åt sin mani och
under kungligt beskydd.  Han anställde experiment med dem, och en dag
lät han femtio maniaci avrita en och samma stolsben.  Men se, det
fanns inte två avritningar som voro lika.  Filosofer, som
tillkallades, förklarade, att det berodde på den personliga
uppfattningen.  Anders, som icke trott på att den personliga
uppfattningen av ett stolsben kunnat vara något filosofiskt, insåg nu
sitt misstag och trodde på avritningens djupa betydelse såsom ett
moment i andens liv, och han lät utnämna den skickligaste avritaren
till professor.  Denne skrev strax därpå en avhandling om avritningens
innehåll och form.  Ur det väl valda exemplet ett stolsben, som var
prisämnet, deducerade han: stolsbenets innehåll, det var den
personliga uppfattningen, stolsbenets form, det var avritningen.  När
innehållet och formen täckte varandra, eller fullt gingo upp i
varandra, då var avritningen en fullständig avritning, eller ett
skönt.  Allt som var avritat var skönt; en träckande ko var oskön i
sig själv, ty naturen var oskön, men en avritad träckande ko var skön,
ty hon var genomträngd av den personliga uppfattningen av en träckande
ko.  En dag fann man en ful avritning av Anders VII utanpå rithusets
fasadvägg.  Folk som gingo förbi skrattade.  Ritaren uppkallades och
ålades att avrita konung Anders, men på ett skönt sätt.  Ritaren
påstod, att hans avritning var skön, ty den var genomträngd och
betingad av hans personliga uppfattning av Anders VII.  Ritaren ålades
vid livsstraff att genast ändra sin personliga uppfattning av Anders
VII.  Som ritaren lovades professors namn och lön, ändrade han genast
sin personliga uppfattning av Anders VII och blev därför utnämnd till
hovmålare.

Anders avsomnade i sitt 8:de regeringsår och kallades av de 17
ofelbare för Avritningens beskyddare.  Han efterträddes i regementet
av Per Erik I.  Denne var en vildsint herre, som icke kunde sitta
stilla.  Han förde krig med jägarne och slog själv ihjäl så många han
kunde.  Men folket klagade över krigsskatterna och kunde icke inse
nyttan av dessa slaktningar.  För att upplysa deras mörka förstånd lät
Per sammanfatta en ny lärobok att införas i skolorna.  Den kallades:
Konungaboken, och innehöll beröm om alla kungar från Lasse I till Per
Erik, isynnerhet berömdes alla överfall och plundringar på främmande
riken.

Krigstågen fortforo emellertid under Per Erik, ty krigsmännen älskade
äran och isynnerhet erövrandet av andras egendom såsom pendyler,
bordsserviser och mynt.  En av sällskapet De Missnöjda skrev i
anledning härav en broschyr med titel: "Jämförelse mellan de olika
slagen av stöld, Enskild och Offentlig, eller Tjuveri ur Statsrättslig
Synpunkt jämte en tablå över De lnternationella Stölderna under de
senaste Konungarne av Huset Hulling." Broschyren blev såsom vanligt
bränd jämte författaren.  Per Erik dog i anledning av dryckenskap, och
(vi nödgas som historieskrivare hålla oss till den smärtsamma
sanningen) kanske även av något otukt.  Han begräts av alla krigsmän
och kallades Hjältekonungen eller Den Oförliknelige.

Med honom utslocknade ätten Hulling, som börjat med De Store Lassarne.
Som man redan hunnit piska in i det uppvuxna släktet, att konungarne
voro av Gudi, blev det kinkigt att nu välja en konung av de infödda,
ty det kunde man dock icke inbilla folket, att en som i går var
krigschef i dag kunde väljas av folket att vara av Gudi.  Man skickade
därför ut en expedition till fjärrboende stammar och hemförde
verkligen ett föremål, som i hast döptes och kröntes.  För att göra
honom älskad kallade man honom Lasse III och utgav honom vara av ätten
Hulling på långt håll.  Som han varken kunde landets språk eller
visste något om det land han skulle regera, råkade makten falla i
händerna på Uffka (en avkomling av pastor Axonius från Uppsala).
Denne gjorde allt för helveteslärans inskärpande och uppdrog åt
professorerna i rithuset att rita av helvetet, vilket upphängdes i
alla kyrkor.  Lasse avled och kallades efter sin död Lasse den Helige.

Under hans efterträdare Per II Erik uppblossade en förfärlig
religionsstrid mellan provinserna.  En svärmare hade nämligen uppträtt
och förklarat, att de osalige i helvetet icke knepos med tänger utan
stuckos med gafflar.  Ett stort koncilium sammankallades och en
disputation hölls i sexton dagar och sexton nätter om tänger eller
gafflar, varav partierna erhöllo namnen Tänger och Gafflar.  Frågan
avgjordes till förmån för Tängerna.  Men Gafflarne höllo ståndaktigt
vid sin tro och föllo icke ens för hotelsen med bålet.  Men nu började
Gafflarne, som i en provins fått övemakten, att försvara sig mot
Tängernas övervåld.  Tängerna kommo i klämman och sände efter hjälp
hos Per II Erik.  Per Erik sammankallade folket och med tårar i ögonen
svor han att försvara den rena helvetesläran eller sätta livet till.
Och så drog han ut i kriget.  Detta varade i femton år och den ena
pendylkistan efter den andra hemsändes; den ena utskrivningen av folk
och skatter efter den andra företogs.  Men Gafflarne försvarade sig
tappert.  Slutligen kom ett förfärans dödens budskap att Per Erik
stupat.  Men sorgen gav sig något, då man fick höra, att Tängerna
tagia två provinser, sex tusen fanor och trummor, fem hundra pendyler
och tre miljoner i guld och silver.  Per Eriks lik hemfördes och över
hans stoft restes en kyrka med följande inskrift Åt Hjältekonungen,
Den Rena Helveteslärans Försvarare, Dog för sin tång.  Anden troligen
hos Gud!

Detta var det vackraste bladet i Hullingarnes berömmelsebok.  Men
Gafflarne fortforo att hålla vid sin tro och fingo slutligen fri
religionsövning.  Ja, det fanns till och med folk (av de missnöjda)
som påstodo att det var en struntsak de slagits om, ty om man knips
med gafflar eller tänger i helvetet kunde just vara detsamma, när man
visste att det inte fanns något helvete.

Per Erik efterträddes av Jöns I Philip.  Införde skådespel för att
hålla de missnöjda vid gott lynne.  Men när de missnöjda också gjorde
skådespel, förklarades deras skådespel syndiga och ett nationellt
skådespelshus uppfördes, i vilket spelades stycken ur berömmelseboken
och Tängernas krig mot de Otrogna.  Därigenom vändes folket att med
vördnad se upp till sina "stora minnen".

Under efterträdaren Jöns II Petter infördes Statstidningen.  Den var
dels framkallad av det jäsande missnöjet, dels av behovet att få
överklassens meningar spridda så fort som möjligt.  Statstidningens
uppgift var: att oupphörlig förklara det allt vad underklassen tänkte,
talade och skrev var lögn, att alla underklassens handlingar voro
dikterade av låga bevekelsegrunder, egennytta, avund och illvilja, att
förklara det det nuvarande samhället var det fullkomligaste och
ledande till allas sällhet; att predika det helvetesläran var den
mildaste, djupaste, kvickaste av alla läror och att den aldrig skulle
kunna ersättas av någon annan, att alla andra läror voro dumma och
osedliga, o.s.v.  Denna uppfinning hälsades med jubel och
Statstidningen tog därför namnet Den Allmänna Opinionen eller det
Välsignade Stillaståendet.

:::: afventyr/12_11.html ::::

De lycksaliges ö
ELFTE KAPITLET

Samhället hade nu nått höjdpunkten eller idealet av bakvändhet.  Det
nyttiga hade kommit i förakt och det onyttiga var ärat.  Det var
sålunda ärofullare att rita av ett äpple, för vilket man blev
professor och riddare, än att odla ett äppelträ, för vilket man endast
blev skattskyldig.  Att spela en pjäs var ansett och ärat vida högre
än att skriva en pjäs, och man såg stundom publiken spänna sig för en
aktris´ vagn och draga henne från teatern, när man sett en riktigt god
pjäs.  Alla som ville hindra rättvisan, motarbeta en utredning av det
eländiga tillståndet, öka nöden, straffa den oskyldige, utmärktes
genom ämbeten, pensioner och äretecken.

Mest idealiskt utvecklade sig dock livet i städerna.  I kungastaden
bodde tre hundra tusen människor på en fläck som icke var större än
några tunnland.  Man kunde sålunda när man såg denna stengrav, som var
invånarnes stolthet, genast räkna ut, på huru många lass orenlighet
den vilade, ty staden rensades icke var dag.

Härav stank, som stadsboerne icke märkte, men vilken alstrade
sjukdomar.  Härtill bidrog även i hög grad det idealiska
byggnadssättet.  Man hade nämligen i stället för att lägga husen i
terrasser mot solsidan byggt dem i långa strängar, mellan vilka lupo
gångstigar, och dessa så smala an endast ett fåtal av invånarne hade
ljust i sina rum.  Likasom vissa folk som bo i dalar mellan höga berg,
uppstod även här en sjukdom, som under namn av kretinism ändrar
hjärnans funktioner och gör idiotismen ärftlig.

Stadsboerna blevo också så kretinösa, att en bonde icke förstod vad de
talade.  De hade sålunda också fått alla sina begrepp så förvirrade,
att de, som hade råd, sovo om dagen och åto och drucko om natten,
vilket naturligtvis framkallade ännu flera sjukdomar.

Hopträngda på en liten plats, lågo de beständigt i luven på varandra,
vilket icke var underligt, då de ju måste störa varandra, knuffa
varandra, trampa varandra.  Med den tilltagande kretinismen följde en
hjälplöshet, som närmade sig den under barndomstillståndet.  Många
tusen mark guld måste därför betalas åt väktare, som under namn av
polis vandrade på gatorna, ledde hem överlastade, buro hem överkörda,
sprungo efter vatten åt svimmade, letade reda på husnummer, talade om
var barberarn bodde, var glädjeflickor hade sitt tillhåll, var elden
var lös och så vidare.

Till dessa idiothem strömmade av lantbefolkningar alla gossar och
flickor, som ej hade någon jordegendom att ärva.  Gossarne blevo tagna
som slavar, flickorna sökte plats som slavinnor eller väntade
tillfälle att bli skändade.  I staden var det nämligen svårt för unga
män att gifta sig och därför skändades med polisens och deras eget
medgivande alla flickor, vilkas barn ej kunde ha anspråk på att få
någon syssla eller något ämbete.

Olyckliga som de voro i städerna, sökte de permanenta läkemedel i
alkoholhaltiga drycker, vilka förtärdes på offentliga ställen.  Vid
varje förtärande i större mängd av alkohol, vilket endast försiggick i
manligt sällskap, brukade man dricka ett särskilt glas alkohol för den
hemmavarande kvinnan, vilken icke kunde vara borta från barnen, och
ett glas för hemmet, där en säng och en hustru väntade.  Vid riktigt
stora berusningar började man dricka ett stort glas alkohol för kungen
och ett för fosterlandet, ibland också ett för den rena helvetesläran.

Hela detta idealsamhälle av tre hundra tusen personer påstod sig
arbeta för folkets väl.  Men gick man till tullarne och torgen om
morgonen, där bönderna förde in mat åt dem, fick man se vem som födde
dem.  I ersättning fingo bönderna litet pengar, som gingo åt till
skatter, vidare fingo de se på oljefärgstavlor, höra föreläsningar,
skådespel, som de aldrig hade tid att höra på, men det var deras eget
fel, ty det stod dem öppet att höra dem när de ville, mot särskild
betalning naturligtvis, vidare fingo de lärare, som lärde dem
helvetesläran och berömmelseboken, mot särskild betalning naturligvis,
samt om söndagarne en skopa ovett från prästen, som sade dem att de
voro stora rackare och att de skulle bli kastrerade, om de inte
betalade skatterna.  Allt detta, som kallades bildningens välsignade
frukter, fingo de (mot särskild betalning) för att de förde mat till
stan åt dem som skulle svultit ihjäl, om bönderna en morgon underlåtit
att komma till torget.  Och det gick i bönderna!

Men i staden funnos alltid fattiga och missnöjda, och dem måste man
slutligen ta hand om, ty de blevo farliga.  För den skull inrättade
man allmänna barmhärtighetshus, som kallades fängelser, där man
anställde försök med huru litet en människa kunde leva på.  Och när
man fått reda på det, hade man upptäckt att arbetarne frossade.  När
arbetarne vägrade arbeta, ty arbetet var fritt, så gjordes arbetet
ofritt, och man tvang dem med vapenmakt att arbeta.

När slutligen missnöjet och jäsningen blevo för stora, skatterna
olidliga, och all skulden kastades på regenten, uppfann denne
slutligen en nytt regeringssystem, som efter mycket bråk blev antaget
under namn av parlamentarsystemet eller ansvaringssystemet.  Likasom
en mängd tidningsredaktörer av tryckfrihetslagen nödgats kringgå
densamma genom an sätta så kallade ansvaringar i sitt ställe, så
utvalde konungen numera ministrar, vilka åtogo sig ansvaret för hans
dumheter, och därigenom skyddades konungen för allt åtal.  Men
ansvaret var icke farligare än att en minister, som stått bocken för
en kunglig dumhet, fick ta avsked som länschef och kerubimerriddare.
Dessa ansvaringsplatser voro därför också mycket behagliga och
eftersökta.

I närmaste sammanhang med detta stod pratmakarsystemet eller det
parlamentariska styrelsesättet.  En hop rikt folk sammanträdde en gång
om året och sökte genom klyftigt tal utse det nästa offer, på vilket
en ny skatt skulle vräkas.  När de voro varandra för klyftiga, kommo
de om sams i godo att antingen icke vräka skatten på varandra, eller
också bytte de och schackrade med skattebördor.

Ett eget och i sitt slag gott exempel på detta styrelsesätt var den
parlamentiska akt, som avhandlade garverinäringen.  Sex garvare hade i
tjugufem år gjort dåligt läder för dåligt pris.  En vacker dag börja
jägarne, som ännu levde i grannskapet, taga sig för att införa gott
läder för gott pris.  Folket jublade åt nyheten, men de sex garvarne,
som sutto i talkammaren eller parlamentet, gingo in med en anhållan
att få tull på jägarnes läder.  Den inhemska industrien måste skyddas,
landets barn icke ätas upp o.s.v.  De fingo tull på jägarnes läder!
För dessa sex garvares skull måste folket fortfarande köpa dåligt
läder för dåligt pris.  Detta sätt kallades skyddssättet, emedan
därigenom det enskilda intresset skyddades på allmän bekostnad.
Ansvaringen ansåg sig emellertid passa på att söka en länschefsplats,
låtsade stor förtrytelse och avgick, erhöll platsen samt tillika
Kerubimerorden, vilken endast brukades som belöning åt store män.

Men det sorgligaste av allt var att kretinismen småningom blev medfödd
likasom de kroppsliga svagheterna.  Kretinerna, vilka kallade sig
intelligenskotteriet (av intelligere, inse) emedan de icke insågo sin
kretinism (lucus av non lucere), hade småningom så urartat, att de
förlorat medvetandet om sin hjärnuppmjukning, och tvärtom ansågo sig
vara de visaste i samhället.  Som de hade krigsmakten till sitt
förfogande, råkade samhällstillståndet i det närmaste likna ett
dårhus, där patienterna gjort uppror och inspärrat sina läkare och
väktare.  Detta gav anledning till de allra befängdaste uppträden.
Sålunda kunde man i talkammaren höra på fullt allvar sådana meningar
förfäktas såsom att Atlantica, så hette nu riket, som endast ägde 50
000 krigsmän, skulle kunna försvara sig mot Akvilonia eller vilket
annat rike som helst, vilket hade 20 gånger så många krigsmän.  En
annan gång förfäktades med framgång den meningen, att samhället skulle
störta ihop, om icke folket ville betala skatt till vissa komedianter.
En annan gång skulle staten ramla, om icke folket ville ge lön och
professorsplats åt en herre, som trätt upp ett stort antal bobbor på
zinknålar.

Följdema av att år ut år in se kretinismen vördad, avlönad och
eftersökt blevo småningom att många olyckliga önskade delaktighet av
kretinismen, emedan den gav ära och pengar.  Och nu skulle den spridas
genom skolorna, men det gick inte fort, ty folkets sinnen hängde ännu
genom minnet vid det gamla som ägt mycket av förnuftighet om ock det
var sämre i många stycken.  Men när alltid och alltjämt de sågo huru
endast det skänkte anseende att man ägde de mäktiges meningar, måste
de mot sin vilja åtminstone uttala de godkända meningarne om också de
icke hyste dem, och då de slutligen arbetat sig upp till sammma
opinion som de övre, voro dessa tankar redan gamla.

Det blev sålunda en oupphörlig hetsjakt, en evig slitning och oro i
samhället och ett aldrig tröttnande missnöje.  Och när de vanmäktige
rcste sig i massa mot de mäktige och berövade dem makten, såg man
strax det gamla förnya och upprepa sig, så att de, vilka nyss varit
förtryckta, efter varje resning befunno sig vara förtryckare varom de
aldrig drömt.

Det är då som alla tänkande kasta sig med raseri över frågan om
samhällets förbättring, och en mängd sekter uppstå eldade av heligt
nit att till vad pris som helst göra ett slut på olyckorna, nöden och
kivet.

En sekt, kallad mollskinns-skolan, förfäktade den meningen att
samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och
ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom
det starkaste skulle rå.

En annan, kallad samfundisterna eller småfågelskolan strävade för en
allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de
lata, varigenom de svagares rätt att förtrycka de starkare skulle
vinna grundlags helgd.

En tredje sekt, benämnd Boschmanerna, ansåg den enda räddningen icke
ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en
generalsprängning av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av
intet tryggast borde återgå till sitt ursprung.

Och medan dessa och flera sekter kämpade om överväldet fortfor
samhället att bli vid det gamla, sökande i det förflutna bevisen för
det närvarandes utmärkthet i alla avseenden, upptagande äldre
tillryggalagda former, dikterande beslut och stiftande lagar, så att
aldrig förr hade en sådan endräkt rått bland de styrande, vilka alltså
därför ansågo och läto bevisa att detta var den sanna de lycksaliges
ö, under det att de styrda alltjämt stärktes i deras gamla tro att det
visserligen var de olycksaliges.